På min vandring längs en smal stig under berget
kommer jag till en gammal kyrkogård med oräkneliga gravstenar
och tusenåriga ekar och pinjeträd.
Dagen går mot sitt slut, det blåser en ensam vind.
Namnen på gravarna är borta,
till och med deras släktingar har glömt bort vilka de var.
Stum, och halvt förblindad av tårar,
tar jag min stav och börjar gå hemåt.
Den japanska poeten Ryokan (1758-1831) skrev såväl klassisk kinesisk och japansk poesi som friare vers, det mesta med motiv från det dagliga livet. Han tigger sin mat och går långa sträckor till fots, han leker med barn och umgås med traktens bönder och bybor. Dikten han skriver är spontan och direkt, i ett nu, inskrivet i en cirkulär tid, som är dygnets och årstidernas. Vädret är alltid närvarande, och även om texten ter sig enkel uttrycker den en djup inre känsla av närvaro. Det går vårt materiella överflöd till trots att läsa Ryokan och låta hans poesi öppna vårt sinne för enkelhet och det nordbohusländska landskapet som möjlig närvaro.
Skärkäll 28 maj 2019
Catharina Göransson