Man kan inte leva utan sanning. Det funkar inte att säga att alla luras för i så fall luras jag också och då är det inte sant när jag säger att alla luras. Likadant är det med att säga att det inte finns någon sanning. Man måste ha något att hålla sig till som man tror på. Alternativet är att bli desperado, des-esperado, desperat, hopplös och om man vill leva måste man hitta något att hålla sig till. Det är bäst att inte ljuga för sig själv. Det betyder till exempel att inte låtsas att allt är bra när det inte är bra. Ingen människa kan säga att allt är bra, det är att ljuga bort förlust och smärta. Framför allt är det att ljuga bort hur begränsat och kort livet är, eller blir. Särskilt de äldre har ett stort ansvar här, för vi börjar ana att detta med livets slut berör – oss, och till och med: mig. Det finns behändiga halvlögner att ta till, som att man inte är äldre än man känner sig och att det gäller att hålla kroppen i trim. Det hjälper inte. Ingenting hjälper.
Grunden till problemet med ljug i världen är att man inte orkar med att tänka på hur hemskt allting egentligen är, man tycker att man måste ha lite vardagsljug för att hålla humöret uppe. Men det gäller att våga tala sanning. Jaha, bra, men vad är väl sanning? Det som är sant för dig behöver väl inte vara sant för mig? Jodå. Även du ska dö, detta är sanningen och den kommer man inte förbi, den är inte förhandlingsbar och den gäller alla. Detta är besk medicin. Man kan säga att det är själva sanningen som gör en desperat. Det gäller att förhålla sig till den.
Det är i början av maj när knopparna brister, det är sol och svag vind och skoningslöst vackert och underbart på ett särskilt sätt att leva just för att man gjort klart för sig att det inte är för alltid. Lyckan är störst nära avgrunden.
Vi vet hur det ska sluta och vi bär slutet med oss från början. Utan slut finns det heller ingen början. Trots detta kan man inte prata om det hela tiden, man måste ju jobba och dra ihop så man klarar vintern, det är ingen sport att sätta sig ner och bara ge sig inför det oundvikliga slutet, man måste också trotsa döden, det är så livet drivs till sin spets och får mening. Och man kan inte ge några recept för hur man lever i sanningen för då smiter den som vanligt. Men man ska veta.