Demokrati ett sisyfosarbete?
I hybris, övermod, hade Sisyfos utmanat gudarna och bl.a. besegrat själva Döden, Thanatos.
Som straff hade han av gudarna dömts att i Hades, det dunkla dödsriket, ständigt baxa ett väldigt stenblock uppför ett berg.
När han fått det på plats, rullar det tillbaka ner i en av dödsrikets dalar.
Vilken tanke ligger i detta straff?
Gudarnas inskärpning av människolivets meningslöshet?
*
– Vad tänker Sisyfos, när han går ner i dalen för att på nytt hämta upp stenblocket?
Den frågan ställer Albert Camus i Myten om Sisyfos och han svarar: Under den vandringen blir Sisyfos medveten.
”Sisyfos är gudarnas proletär, skriver han vidare, ” en maktlös revoltör och han känner hela vidden av sin olyckliga belägenhet, den är det han tänker på, när han går nerför berget. Den klarsynthet, som borde utgöra hans olycka, blir samtidigt en bekräftelse på hans seger…”
*
Sisyfos arbete medger ingen utveckling. Ingen uppfinningsrikedom. Inga tankar på hur han skall få stenblocket fixerat på plats.
Det är min första reaktion på myten.
Hans medvetenhet resulterar inte i en undersökning. Det är ett uthärdande, som jag har svårt att förstå som en seger.
Och – han är ensam.
Kanske ändå inte.
I myten är ingen ensam. Myter förenar: Där samlas människors gemensamma erfarenheter.
Är innebörden i Myten om Sisyfos ett medvetande, fyllt av Trots allt!, besläktat med demokratins ”långa skri” i historien och samtiden? Eyvind Johnsons symboliske Kri-lon i romanerna om denne?
Segdragenhet?
Frågar sig Gustav Öberg