(en kortversion av denna text ingår i tidskriften r.e:s nr 4.)
Vi lever i migrationens tid när Sverige räddar livet på betydligt flera människor än vad vi klarade under andra världskriget – vi har vågat ta emot hundratusentals invandrare och flyktingar under de senaste åren. Detta har lett till att allt fler människor har rötter också i andra länder och att många svenskar heter Alejandro, Fatima eller Ahmed. Det är en ny värld som växer fram, en globalisering som når alla delar av Sverige och även bidrar till att befolka landsbygden. Men när fler och fler flyttar och flyger, blir det intressant att fråga hur det är för den som stannar.
*
Det finns en vandringsled i Bottna som börjar vid Bottna sockenstuga. Man går den och på skyltar får man olika upplysningar. Vid Rappebacken får man veta att backen sänktes när vägen drogs om på tidigt sextiotal efter att Bertil i Sandliden haft sandtag där, samt att vägarbetet utfördes med hans traktor av märket Fordson Major. På ett annat ställe vid vägen, på stenhällen Pjonken, stod ungdomar som inte hade råd med inträdet och dansade till musiken i Ävja Folket hus på andra sidan Tosteröds stora vatten, det var inte så mycket skog då så musiken hördes bra. I ett stycke tät ungskog, får man på en tredje skylt veta att detta var platsen där Bottna IF hade tänkt anlägga en fotbollsplan år 1945 men att det inte blev något av de planerna eftersom ungdomarna flyttade till stan.
Det är Leif Karlsson som förmedlar dessa upplysningar. Han är ledamot i församlingsrådet till Bottna kyrka och född på Bergfall som ligger på samma lilla väg som Skärperöd där hans pappa föddes. Den gården har tillhört Leifs släkt i minst åtta generationer. Numera bor han med sin fru Gunilla från Jönköping, i Olskroken, vid ett ännu mindre avtag från samma väg.
Alla Leifs boplatser ligger på gångavstånd från varandra. Bottnaleden går förbi deras hus och när man går på den halvt igenvuxna stigen kan man läsa på ännu en skylt att man trampar på den gamla landsvägen till Sotenäs som dragits högt på åsen. Bergfall var en liten gård, de hade 2-3 kor och 6 hektar mark. På femtio-sextiotalet när Leif var barn hade självbindaren kommit, det var efter slåttermaskinen (som ersatte lien) och före skördetröskan. Självbindaren är ett redskap som skär av säden och binder den i kärvar. Dessa förvarades i ladan till dess att Karl-Erik Gillingsmark kom med sitt tröskverk. Då var det stor uppståndelse på gården, allt skulle organiseras och bästa maten serveras. Efter tröskningen maldes säden i Melleröds kvarn. Det var såpass mycket självhushåll att den säden måste räcka till brödet för det kommande året. Om det var dåligt torkväder före skörden kunde vetet bli skämt och då fick man en “stålrand” mot undersidan av brödet när man bakade som man måste skära bort.
1969 slutade mjölkbilen köra förbi Bergfall och då lade föräldrarna ner jordbruket. Leif arbetar sedan 46 år som snickare på Bovallsdörren i Bovallstrand. När han började var de nuvarande ägarnas farfar hans arbetsgivare. Numera tar han bilen till jobbet, men de första åren körde han moped, en Puch Florida.
Vi träffas vid Bottna kyrka, på gångavstånd från Leifs hem. Kyrkan anlades ursprungligen vid vattnet som då gick högre, och Leif visar mig några av alla hällristningar i närheten. Man ristade gärna vid havskanten. Kyrkan placerades med andra ord på ett ställe som redan var historiskt, den nya religionen tog över en plats som hade varit en plats för riter långt dessförinnan.
Vid en renovering 1965-66 frilade man den gamla ingångsportalen på söderväggen som hade murats igen när Bohuslän blev protestantiskt. Där kan man nu urskilja fornkristna bilder och ornament i vikingastil. Golvet inne i kyrkan består av stora liggande stenhällar som påminner om dem som fortfarande står upp i domarringen på Skälemyr nära Olskroken. Det finns en sten-kontinuitet.
Runt kyrkan är det kyrkogård. Leif vet något om de flesta som vilar där. En sten är huggen och slipad i slutet av 1800-talet av August Johansson i Tosteröd, som hade en kvarn med vattenhjul till vilket han kopplat ett aggregat för stenslipning. Gravstenen är rest över hans föräldrar och överst står förgyllda tecken i stenografi som enligt Leif ska utläsas “Hopp och tålamod skingrar sorgens dystra dimma.”
Själv skriver han: “Här är mitt hem, här är mitt barndomsland, den lilla fläcken som knappt syns på kartan, den vill jag hålla hårt uti min hand” på baksidan av “Bottna – boken om en bygd” från 2014. Ett sätt att hålla hårt är att bevara berättelserna och uppfatta förändringar. I boken finns samtliga hus i Bottna församling avfotograferade med korta notiser om deras historia.
Alla små lantbruk, inklusive Bergfall, har upphört och nu säljs även de stora. Igenväxningen går vidare och man ser inte längre havet från tunet invid Bottna kyrka. Å andra sidan slipper man stålränder i brödet och kan bli botad från allehanda sjukdomar. Livet i Bottna har ändrats, vilket Leif är åsyna vittne till.
*
Vad är värdet av Leifs lokala kunskaper? Han vet förstås vad varje gård heter och vilka som bor och har bott där under hans tid. Också backar, myrar och gärden har namn som fungerar i den lilla krets som känner till dem, en muntlig karta som också är ett lokalt språk med minnen och berättelser från många fler ställen än där han satt upp skyltar. Det är ansikten, sätt att tala och röra sig hos levande och döda, på tydliga platser. Precis som han själv får marken runt Leif lager på lager av minnen, ett land tätt sammanvävt av berättelser.
Det är en plats på kartan men också i tiden, en tid som är längre än ett människoliv, vilket den lilla Bottna kyrka står för med sina snart tusen år. De senaste avsnitten i denna tid förvaltas av Leif Karlsson och några till, ett stycke nära samtidshistoria som flyttande människor inte på samma sätt har tillgång till eftersom de lämnat barndomslandet. Den lilla platsen är inte bara en plats i världen utan också i tiden. Leif som person är ett stycke samtidshistoria liksom jag själv förstås och andra flyttande människor, alla vi som lämnat hemorten och förlorat barndomslandet. Men Leif bor mitt i sitt och betraktar oss andra intresserat från sin fläck på kartan.
*
På Skärkäll där jag bor fick vi räddat namnen på några gärden från dem som bott och arbetat här före oss, namn som Hamni och Rulten och Dalarneplanken. I Hamni stod Lars Vilks’ verk Starbrak och namnet Starbraksdalen konkurrerar forfarande med Hamni bland oss delägare i dalen, men även om bygget av Starbrak var ett startskott för vårt projekt föredrar jag ändå det gamla namnet, det säger att trakten är mycket äldre än oss som råkar bo här nu och den kommer att finnas kvar när vi är borta. Men vi kan också bli berättelser i bästa fall, som skyltar för nya fotvandrare.
Gunnar Bäck