”Kultur då, kommer ni inte att sakna kultur? ”, undrade en god vän i Malmö för tio år sedan när vi flyttat till Sverige och funnit vårt lilla torp i skogen i nordvästra Bohuslän. Där skulle vi etablera ett småskaligt ekologisk jordbruk, ett odlingsprojekt vi initierat fem år tidigare i sydöstra Ohio. Då arbetade vi som konstnärer och akademiker. Nu skulle vi börja odla på heltid, sälja ekologiska grönsaker på torget, kanske även till restauranger.
Kultur? Är inte det vad vi håller på med, tänkte jag.
Men ”kultur” syftade här naturligtvis på bildkonst, scenkonst, dans, litteratur, musik, film, arkitektur, utan tvekan mänskliga grundbehov. Jag besvarade inte frågan, lät den passera. Tills i fjol då en vän från gymnasietiden i Lund kom och hälsade på. ”Men kultur då, saknar ni inte kultur?” undrade hon när hon betraktat oss en stund över grönsakerna vid vårt torgstånd. Antar det här är en fråga som inte ställs till konstnärer, författare och andra skapande individer som flyttat ut på landet för att arbeta, skapa, skriva – och de är många. Så varför ställs den till oss.
Femtio procent
Visst, så är det. Jordbruk, agriculture, som det ju heter på engelska, uppfattas inte som kultur, inte som det konventionella jordbruket ser ut idag och sedan mer än ett halvt sekel med dess allt större specialiserade och rationaliserade gårdar, prioriterande av monokultur, enorma enegislukande maskiner, konstgödslade, giftbesprutade grödor, genmanipulerad potatis, brutala uppfödningsmetoder av djur och fågel och det faktum att ingen bryr sig särskilt att 50 % av vår mat importeras. Hälften av maten vi äter i Sverige odlas alltså inte på svensk mark, något som borde uppfattas som alarmerande åtminstone om vi vill tala allvar om svenskt försvar. I augusti 2011 rapporterade Sveriges Radio P1 att antalet heltidsbönder minskat från drygt 27000 till knappt 22000 de senaste 3 åren, en minskning på 20 %. Fortsätter trenden i samma takt försvinner den sista bonden i Sverige c:a 2023. Varför går inte larmet? Det här måste ju uppmärksammas. Jag ringde genast lokaltidningen, det blev ingen större reaktion där heller vilket säjer en hel del om hur abstrakt och främmande livsmedelsproduktionen har blivit för oss. Spagetti växer fortfarande inte på träd, men det är inte långt ifrån. Kanske är det inte så förvånande att jordbrukare och yrkesodlare uppfattas som okultiverade glesbygdsbor långt från stadens helgade bildningskomplex.
Betraktare av vyer
När landsbygden efter den industriella revolutionen i slutet på 1700-talet började avfolkas och bönderna begav sig en masse till städerna där det krävdes arbetskraft i fabrikerna förändrades också vårt förhållningssätt till naturen. Vi började romantisera den, betrakta den som ett forskningsämne, en plats för rekreation, en scen att njuta av, ett motiv för konstnärlig tolkning snarare än de marker, den jord och de vatten varifrån allt vi äter, all vår mat kommer. Vi har blivit betraktare av vyer, ”viewers of views”, skriver poeten, bonden och författaren Wendell Berry i The Unsettling of America, Culture and Agriculture: ”Vi har glömt att den civiliserade och inhemska värld vi lever i har fortsatt att vara beroende av den vilda naturen, dvs av klimatets och jordens naturliga krafter som aldrig på något betydande sätt har kontrollerats och besegrats. Den moderna civilisationen har på det stora hela byggts på denna glömska ”. Och med den förödande agribusinessteknologien som initierades på 70 och 80-talen med gigantiska företag som Monsanto, Syngenta, Dupont etc har ordet ”kultur” i dess ursprungliga betydelse – att odla, bilda och vårda – för länge sedan försvunnit ur agrikulturen, dvs jordbruket som det ser ut idag och som i stort sätt består av genmanipulation, frömonopol, massproduktion av konstgödsel och ständigt nya och än mer destruktiva bekämpningsmedel. Att stora delar av den svenska landsbygden numera kallas ”glesbygd” säjer även en hel del om hur vi förhåller oss till den vilda naturen. Den finns, men anses utan ekonomiskt värde – utom den planterade skogen förstås – och minnet av den direkta, handgripliga kontakten med jorden slumrar i vårt kollektiva undermedvetande och glömskan har gjort oss alienerade inte bara från naturen som fortfarande är den enda existerande förutsättningen för vår överlevnad, men vi har även alienerats från oss själva. ”Eating is our most profound engagement with the natural world” uttryckte journalisten, författaren och mataktivisten Michael Pollan i en interview häromåret. En radikal påminnelse i ICA:s och COOP:s plastifierade värld.
I en interview från 2014 talar den amerikanske poeten Gary Snyder om hemlösheten som vännen Wendell Berry skrivit om, hemlösheten som de vansinniga och omvälvande jordbrukspolitiska besluten på 60 och -70 talen resulterat i och som förvandlat stora delar av den amerikanska prärien till hundratusentals kilometerlånga sträckor industriodlad, genmmodifierad majs. Inte ett träd, inte ett gräs, inte en grön dunge, bara majs och himmel så långt ögat når. En tragedi utan like. Det är inte bara indianerna som är hemlösa i vårt land, menar Gary Snyder, det är alla vi andra också som har förlorat kontakten med naturen.
Revan
I den själsliga reva som uppstått har kulturen tagit plats som det ultimata själasörjandet och vi går omkring i konsthallarna som vore de kyrkor. Och när Alice Bah Kuhnke i en debattartikel i DN i fjol förklarade att ” ett levande kulturliv tillhör grunden i ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle” blev det ramaskrin i media och det var ingen måtta på attackerna på den nyutnämnda kulturministern. Att kultur kan ha något att göra med vardagliga nyttigheter, grundfrågor som direkt påverkar vår överlevnad och som angår oss alla är uppenbarligen en provocerande tanke. Jorden, naturen och matproduktionen borde ha samma självklara plats i vårt kollektiva medvetande som konsten, skrivandet, musiken, allt det som idag uppfattas som kultur, men så är det inte. Långt därifrån.
Ett vanligt rött äpple
Glorifierandet av konsten alienerar den från det verkliga livet, skrev filosofen John Dewey i Art as Experience. Happenings grundaren och performance konstnären Allan Kaprow hade, inte helt oväntat, läst och inspirerats av Dewey. Det var i början på 60-talet och Fluxus var konströrelsen som utmanade konstetablissemanget. Där fanns George Maciunas som skrev manifestet. Där fanns Kaprow, så klart, och Nam June Paik med sin ”TV Cello”, John Cages kompositioner, Joseph Beuys performances och Yoko Onos ”Äpple på piedestal” – ett helt vanligt rött äpple som man kunde ta en tugga på när utställningsvakten vände ryggen till – mm. Syftet var att spränga gränserna mellan konst och liv, att bejaka det skapande värdet i själva livet, göra ”life-like art” istället för ”art-like art”, ett skapande bortom konventionens förväntningar och det abstrakta tänkandets slentrian och det finns många konstnärer idag som verkligen tar sig an detta uppdrag, men de är fortfarande i minoritet.
The Real Experiment
Vill man producera life-like art, konst som sträcker sig utanför de vedertagna ramarna, är tricket att tänka verklighet och vardag, tänka bortom museernas, konsthallarnas, vernissagernas, publikens och medias uppmärksamhet och verifierande effekt, bortom den nödvändiga kulturstämpeln på målningen eller fotografiet eller skulpturen som just stått lutad mot väggen hemma i vardagsrummet i väntan på upptäckt eller det installationsmaterial som nyss bara sett ut som en samling skräp i hörnet på ateljen. I Allan Kaprows Essays on the Blurring of Art and Life från 1993, i ny utgåva 2003, kan man i kapitlet ”The Real Experiment” läsa om konstnären Raivo Puusemp som ställde upp i borgmästarvalet i det lilla samhället Rosendale i staten New York och blev vald. Året var 1975.
Puusemp som vid den tiden arbetade med konceptkonst bodde och arbetade tillfälligt som lärare i Rosendale men hade ingen större kunskap om samhällets historia eller dess personligheter vilket skulle visa sig vara en fördel. Ingen i staden visste heller, och fick aldrig veta, att Puusemps politiska och sociala insatser i det 3 år långa återuppbyggandet av det kollapsande Rosendale var ett konstprojekt, ett mycket lyckat sådant. Vad Puusemp koncentrerade sig på i sitt konstnärliga arbete, i synnerhet hans intresse för gruppdynamik och förutsägbart beteende, blev användbara erfarenheter i den nya rollen som borgmästare. Vad som börjat som ett konstprojektet antar nu formen som ett politiskt problem och med Puusemps tränade konceptkonstnärsöga hjälper han invånarna i Rosendale att identifiera och synliggöra de bakomliggande strukturerna som för de flesta endast uppfattas som osammanhängande sjok av information, konvention och prosaisk vardag och med hans speciella känsla och klara blick får han invånarna att se helheten, inte bara bitarna, och ta de initiativ, fatta de beslut som behövs för att vända de nedgående spiralerna av inre splittring, förfall och korruption och bereda väg för att kollektivt identifiera och förändra de politiska, ekonomiska och sociala villkoren. Efter 3 år kom Rosendale på fötter igen och Puusemp lämnade sin uppgift som borgmästare till stor sorg för Rosendaleborna. En sann saga med ett lyckligt slut och ett fint exempel på skapande bortom konstens vedertagna begrepp.
Att tänka som en växt
”Think like a plant” var det kärnfulla rådet i en av alla de böcker vi läste i början av vårt liv som odlare. Denna korta filosofiska devis gav en tydlig riktning. Som alla vi andra var vi vana att tänka i abstraktioner, för konstnärer ligger det i sakens natur. Själva tankeverksamheten leder oss människor nästan automatiskt in på det vanliga ”objekttänkadet” skriver amerikanen Craig Holdrege i boken Sammanhang. Vad växten kan lära oss. Ansatser till en fenomenologisk ekologi. Att förstå det konkreta, att inte göra en abstrakt omskrivning, är svårare än vi tror och att lära oss tänka som en växt
är en utmaning och en uppgift som den Goethe-inspirerade Holdredge vill vi ska utforska och ta till oss för att tänka på nya sätt. Ett ”ständigt rörligt tänkande” menar han krävs för att vi inte ska fastna i samma invanda system och mekanismer med vilka vi snabbt abstraherar verkligheten och gör den till ett manipulerbart objekt – till vetenskap, konst, litteratur, dikt, musik, etc; abstraktioner som behövs för att skapa, men som kan bli ett hinder för att ta in den konkreta naturen och inse den ofattbara intelligens och källa till kunskap som finns i den.
Idiotklyftan
Göran Palm talade en gång om ”idiotklyftan” som finns mellan natur- och kulturvetande. Den har inte försvunnit, tvärtom, och om man som f.d. kulturarbetare observerar klyftan från ett odlings- och jordbruksperspektiv blir den uppenbar. Biologen och författaren Fredrik Sjöberg som bl.a skrivit den roliga och lärorika boken Flugfällan om blomflugan påminde om fenomenet i programmet Kritiken med titeln Humlans flykt från kulturen i Sveriges Radio P1 i våras: ”Jo, delvis finns den”, menar han. ”Framstående naturvetare har ofta en mycket bredare kulturell bildning medan framstående kulturvetare ofta har en synnerligen rudimetär naturvetenskaplig bildning. Om naturvetare emellan ger uttryck för att man inte känner till vem som skrev Fröken Julie anses det genant, medan då ordinära litteraturforskare inte kan skilja en knölsyska från en grönsiska anses det bara vara litet småkul sådär. Bildningsidealet har förändrats över tid”.
I svenskan vimlar det av ord som är kopplade till begreppet kultur; kulturliv, kulturbygd, kulturprojekt, kulturbyggnad, kulturarv, kulturprogram, etc. Det tycks även finnas en obegränsad mängd kulturarbetare, kulturjournalister och kulturtanter. Helt klart behöver vi motberättelser för att rucka på kulturbegreppet och vad som innefattas i detta; berättelser som för ut kulturvetandet på tunnare is och bredare grader, berättelser som bygger broar mellan naturvetenskap och humaniora, landsbygd och stad, agrikultur och kultur så att naturen, jordbruket och matproduktionen återigen blir en lika väsentlig del av kulturbygget som konst, littertur, film, musik etc. För det behöver vi även grundläggande och djupgående politiska beslut som gynnar landsbygden, framför allt bönderna och det hotade jordbruket. Som det nu är bygger vi oss bokstavligen in i ett asfaltshörn då jordens städer breder ut sig med rasande fart. Bara i Europa täcks 11 hektar jord, eller 15 fotbollsplaner varje timme. Med tanke på att det kan ta upp till 1000 år att på naturlig väg skapa 2-3 centimeter jord är det sent på jorden. Är vi människor kloka.
Eva Enderlein
Stenliden Trädgård, Bullaren