För 23 år sedan var jag designrådgivare för små grupper av konsthantverkare runt om i Harare. Bland annat jobbade jag med Tzitzi Wadawareva och Norlynn Mugwagwa som då gjorde bra affärer genom att färga tyg och sy morgonrockar till kunder i Sverige. Dessa kunder hade Afrikagrupperna förmedlat kontakten till och rockarna sålde bra tills zimbabwiska postverket inte förmedlade paketen ordentligt. De gick sönder eller kom inte fram alls. När det gick bra kunde de satsa pengar i huskooperativ och de fick två små rum var så småningom.
Tzitzi har med sina vuxna barns hjälp kunnat bygga till två rum. Sonen gör det gärna för han vill gottgöra att han stal pengar från sin mamma som barn. Han har jobb med ett vattenprojekt och pluggar samtidigt på en master. Hur lyckades hon med det; att få en så välfungerande son som ensamstående fyrabarnsmor med väldigt små resurser? Yngste sonen är bäst i klassen.
Sedan en tid tillbaka har de flesta priser fördubblats i Zimbabwe och tyg till hantverk är inte rimligt att köpa. Men hon vill absolut inte bli sittande utan samlar in slängd plast i stora balar som uppköpare hämtar upp och sedan säljer till Sydafrika. Då får hon in några ynka dollar och kan köpa småsaker som frusen saft till barnbarnen och något till sej själv. Hon överlever genom att äldste sonen betalar maten och skolavgifterna till sina och hennes yngsta barn, vuxna dottern som också bor där med sitt barn och har små inkomster hjälper också till.
Norlynn hade 2009 när jag sist besökte dem fått sina två uthyresstugor rivna på militärens order i det som regeringen kallade Städningsaktionen vilken sades städa bort slummen. Men de flesta hade bygglov för stugorna och menade istället att syftet var att störa i stadsdelar där oppositionen var stark. Hon bodde med två barnbarn i ett av rummen och hyrde ut det andra. Nu under de goda åren 2010-17 har hon sytt skoluniformer och lyckats bygga ytterligare sex riktiga rum med tegelsten. Med dusch och porslinstoa inomhus. Nu när tiderna är dåliga igen med galloperande inflation och världens högsta bensinpriser skulle skoluniformer bli för dyra för folk att köpa.
Hon bor med sin sons fyrabarnsfamilj och en hyresgästfamilj. Sonen har ett dåligt betalt jobb och därför har de kycklingar i tre rum för äggproduktion. Det har gått bra ett tag men nu när matpriserna fördubblades för två månader sedan har mänskor inte råd att köpa ägg längre. Men Norlynn ger sej inte utan samlar plastpåsar som hon klipper till remsor på samma sätt som vi brukar klippa mattrasor och stickar väskor av som hon lyckats sälja till en återförsäljare. Majsmjöl till familjen kommer från hennes hemby och grönsakerna, kål och tomater, odlar hon utanför sitt hus på kommunens mark. Och ägg har de gott om.
Några veckor senare får jag höra att sonen varit tvungen att säga upp sig på jobbet. Bussen dit skulle kosta 10 dollar/dag. Vilket inte fungerar när lönen är 150 dollar per månad. Plöja jorden för att kunna så har de heller inte kunnat göra. Traktorägaren behöver få betalt i US dollar och hur ska de hitta sådana? Kycklingmaten måste också betalas i USD så då blir det inga ägg längre.
/Britta Kleberg
Britta pratade om Tzitzi och Norlynn på Café Existens i våras.
