”Hoppas att ni mår bra och att corona ska ge karuna (som betyder nåd på sanskrit)”, avslutar den indiska yogaläraren mailet och därmed är vårens yogaträff inställd. Det är mars och nu är istället hela tillvaron en enda stor retreat med tid för avhållsamhet, medvetet handlande och eftertanke.
Jag tänker på karuna.
När jag forskar i saken (dvs googlar) finner jag att karuna är ett ord som används både i buddhism och hinduism.
Det betyder medkänsla, omsorg, förlåtelse och nåd. Karuna saknar dock elementet pity som ibland inryms i engelskans compassion.
Karunabegreppet handlar för de som tillämpar den inte om godhet utan om logik. Eftersom jag hör ihop med andra så skadas jag när någon annan far illa. Därför kan jag inte identifiera lidande utan att agera för att försöka minska lidandet.
Karuna är således inte att passivt tycka synd om, utan den sortens medkänsla som kräver av en att man handlar.
Och vi handlar. Mat åt våra gamla. Tvättar våra händer. Frågar grannen om hon behöver något.
Liksom covid-19 så strömmar medkänslan genom samhällskroppen och människoflocken.
Permitterade går till hastigt upprättade skyddsmaterialsfabriker.
Flygpersonal går till sjukhusen och stöttar sjukvårdspersonalen som går på knäna denna vår.
Körer och teatergrupper ger sånguppvisningar och föreställningar på äldreboendes innergårdar.
Caféerna längs Paris boulevarder liksom Café Olivia här i Bottna hålls stängda.
Norska studenters russbussar står stilla denna våren.
Vi ställer in festande, flygande och flaxande och ställer om våra liv för att rädda andras liv som är vårt gemensamma mänskliga liv.
Oavsett vad vi tror på och inte tror på så har coronavirusets framfart synliggjort att vi människor ofrånkomligen är förbundna med varandra.
Och det förbundet har hela världen bestämt sig för att vårda.
I dödens omedelbara närhet börjar vi bry oss. Om vad som är viktigt i livet. Och vi verkar ha kommit fram till att det är själva livet. Hade det varit penningen som varit det viktigaste hade inte världen stannat upp så som den gjorde i våras och fram till nu. Då hade världens ledare liksom Brasiliens president tyckt att några gamla och sköra mer eller mindre inte spelar någon roll och kört på utan restriktioner och rekommendationer.
Men det visade sig att Jair Bolsonaro är ganska ensam om inställningen att se på corona som en förvisso trist men ändå praktisk ättestupa och business as usual.
Det finns många kriser som vi människor borde kunnat enats om att gå samman för att åtgärda. Klimatkrisen är en sådan kan man tycka. Men så har inte skett. Omsorg om den gemensamma miljön har fortfarande betraktats som ett särintresse. Omställning till hållbarhet som en omständlig hobby för moralister. Att andra arter utrotas varje dag har varit svårt för oss att koppla till oss själva.
Den unga miljöaktivisten Greta Thunberg fick många sympatier för sin Skolstrejk för Klimatet men få vuxna sträckte sig till att ändra sin fatala livsstil. Trots att luftföroreningar och andra klimatrelaterade problem de senaste decennierna dödar minst lika många människor världen över som covid-19 gör nu.
Under sin medverkan på olika klimatmöten konstaterade Thunberg att världens ledare förvisso gav en läpparnas bekännelse att vi befinner oss i en kris, men i hjärtat förstod de uppenbarligen inte det eftersom de inte agerade som man gör i en kris -släpper allt man har för händerna och gör nåt åt den.
I detta de virtuella sociala plattformarnas era har aldrig så många sagt så mycket men samtidigt gjort så lite.
På vår höjd tog vi bilen för att protestera mot utbyggnaden av oljeraffinaderiet. När oljeraffinaderiets arbetare tog bussen. Vi sa med läpparna att vi inte gillade användandet av fossila bränslen.
Men vi slutade inte använda fossila bränslen.
Enligt en färsk studie dör över 8 miljoner människor på grund av luftföroreningar varje år. Det är fler liv än man förutspått att coronaviruset kommer att skörda. Klimatförändringen är i storleksordningen mer ödesdiger än den coronakris vi fokuserar på nu. Covid-19 hotar enskilda människors liv, inte arten människan. Klimatkrisen hotar allt liv på jorden. Varför den inte har lett till liknande specialåtgärder får skrivas in i boken för livets stora mysterier, men nu har något vaknat inom mänskligheten som grupp iallafall. En uppriktig omsorg.
Nu släpper vi vad vi har för händerna och tvättar dem.
De flesta inser nu att vi istället för att motarbeta varandra behöver samarbeta, människa till människa, stad till stad, nation till nation, för att kunna lösa krisen som handlar om så mycket mer än att undvika smittspridning.
Den stora rumshpringa (från den period då amishungdomarna festar loss, som ordagrant betyder hoppa och springa omkring) som vi på toppen av de ökade ekonomiska klyftorna ägnat oss åt sedan millenieskiftet där hela världen betraktades som vårt nöjesfält fick ett abrupt stopp.
Världen stannade av och vi fick möjlighet att ta en rejäl funderare på vad vi ska ha det här livet till, egentligen.
Att det måste finnas ett annat sätt att leva bortom förstörelse och förströelse.
Hur ska vi förhålla oss till djuren?
Hur ska vi bli mätta när gränser stängs (om så av smitta eller krig) och vi inte längre kan förlita oss på låglöneländers billiga matleveranser?
Vad ska vi använda teknikens landvinningar till?
Privatisering av vården och tillämpning av JIT, just in time, av läkemedel och sjukvårdsutrustning, är det hållbart?
Hur funkar det här med naturen egentligen?
Hur ska vi få våra jordgubbar till midsommar om vi inte kan ta hit polska gästarbetare som plockar dem åt oss för 4 kronor litern?
Hur ska vi få vårt dagliga bröd när även bakelserna tagit slut?
Coronakrisen har drivit oss tillbaka till existensens kärnfrågor och accentuerat styrkan i de så kallade mjuka värdena. Nu är det sjuksköterskorna och städarna som bär upp samhället. Nu är det de som odlar vår mat, som rustar upp sjukvården och som forskar vi vänder oss till istället för de som konkurrerar, spekulerar, bygger korthus och pyramider.
Korthuset har rasat. Längst in i pyramiden ligger det några mynt och dödas benknotor.
Man kan inte äta bitcoins. Man kan inte dricka desinfektionsmedel för simbassänger.
Kriser utlöser ofrånkomligen kaos men trots uppblossande oro och aggression så har onekligen även en insikt om att vi hör ihop som mänsklighet börjat sprida sig i världen. Vi hjälps åt mellan generationer, klasser och länder.
I Washington DC har borgmästaren Muriel Bowser låtit måla BLACK LIVES MATTER i stora gula bokstäver på gatan som leder fram till Vita huset. Poliser ställer sig på knä i solidaritet med den mördade amerikanska medborgaren George Floyd. I U.S.A och i hela världen demonstrerar tiotusentals människor under parollen I can’t breath efter polisers misstänkta mord på George Floyd.
Ur ett antiseptiskt dockhemsperspektiv vars fönster den svenska medelklassen kikar ut ur kan det te sig ologiskt att gå ut och demonstrera på gatorna nu. Ja, Black Lives Matter -så stanna hemma?
Men har man inget semesterhus att fly till, ingen förmögenhet att leva på när företagen stänger ner, ingen dator att jobba hemma ifrån med, ingen sjukförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring, så räcker det inte att med att stanna hemma och tvätta händerna. Man kanske inte ens har ett hem. Blir man dessutom nedtryckt av statsmaktens representant med ett knä mot sin nacke tills man kvävs blir det väldigt tydligt hur kvävande samhällsstrukturen är.
Coronakrisen har gjort det ohållbart att blunda för de orättvisa förhållanden utsatta grupper lever under.
”Rasism dödar också” säger en ung man in tevekameran när han motiverar sin medverkan i demonstrationerna.
Terrence Floyd, George Floyds bror har fått nog.
På platsen där hans bror mördades, under en reklamskylt som det står We go hard på, talar han till demonstranterna.
”Ja vi är arga, men varje gång det händer ett fall av en polisbrutalitet så protesterar ni och förstör saker, men inget händer. Så låt oss göra detta på ett annat sätt.”
Låt oss göra detta på ett annat sätt. 2020 års credo.
Vi kan försöka värja oss mot kriser på många sätt. Vi kan håna, skylla ifrån oss, skramla med vapen, starta kravaller, förminska, nonchalera. Byta ut hälsoministeriets personal till militärer. Koka ihop malaria och simbassängsbrygder.
Men det hjälper ju inte. Och innerst inne vet vi det.
Terrence Floyd som står på platsen där hans bror mördades under orden We go hard vet att det inte hjälper att go hard och go riot. Han vet att Darwins lag om survival of the fittest inte handlar om att den starkaste överlever utan den som är mest villig att förändra sig. Rösta, säger han.
När landets president twittrar ut hot om att skjuta sina medborgare griper Twitters vd Jack Dorsey in och markerar att tweeten bryter mot företagets regelverk vad gäller hat och våldsförhärligande budskap. En anmärkning som alla troll kan få oavsett om man är landets president eller ej. Det är första gången den möjligheten används när landets president trollar.
Och nu förändrar vi oss. A change is not bara gonna come. Förändringen är här.
Hela världen tänker om.
Till och med Anders Tegnell.
Nej, Corona är ingen nåd. En pandemi ger ingen nåd, den orsakar död och stor sorg.
Men vårt svar på coronakrisen däremot verkar till stora delar vara färgat av karuna, nåd.
Inte som något som kommer utifrån och drabbar oss, utan som kommer från oss själva. En omtanke från djupet av våra hjärtan genom våra tvättade händer förs den nåden ut i världen när vi behandlar varandra med ansvar, hjälpsamhet, hänsyn och respekt.
Vi visar barmhärtighet, som ett svar på dödens obarmhärtighet.
Vi visar hänsyn till varandra som en reaktion på virusets hänsynslöshet.
Vi ger omsorg som ett svar på sorgen.
Jovisst, det finns alltid de som motsätter sig förändring, som skiter i om vi är på fel väg bara hjulen fortsätter rulla. Det går det inte att blunda för och bara mässa Karuna Karuna.
Det finns många som fortfarande över huvudtaget inte uppfattar tillvaron som en enhet där alla delar ska få plats. Som inte betraktar armbågar som något man ska hälsa på varandra med utan ett vapen som ska vässas och användas i den mellandagsrea vars världsbild de lever i, där man roffar åt sig toalettpapper gjort på pappersmassa från skövlade ädelträd i Amazonas -och den som roffat åt sig mest vinner.
Det finns många som inte alls är motiverade att dela sina privilegier med underprivilegierade grupper för att minska spänningarna i världen.
Som uråldriga skräcködlor står de med otvättade händer och vaktar på sina ihopsamlade skatter. Varför ska jag hjälpa min broder när jag kan hjälpa mig själv?
Men liksom dinosaurierna dog ut just på grund av sin ansamlade storhet och tillika klumpighet medan de fågellätta arterna överlevde katastroferna så kommer dominans och maktansamlingsbeteende inte att vinna i längden. Inga torn växer sig till himlen.
För remember, som Bruce Springsteen ropar ut i publikhavet innan låten Born to run:
In the end, nobody wins, unless everybody wins!
/ Lisa Åstrand