Lena Jarlöv skriver debattartiklar som publiceras på olika håll. Jag har redigerat ihop två av dem som hänger samman med Covid-19 och beredskapen. / GB
Flera allvarliga brister i det svenska samhället visar sig i den covid-kris vi lever i. Till dem hör att bara en mycket liten andel av de livsmedel som vi konsumerar produceras inom landet. Vid en avstängning skulle det snabbt bli matbrist. Vi behöver öka den inhemska matproduktionen. För det behövs mark, vatten, redskap, byggnader och energi.
Nu läggs jordbruk ner på löpande band. Lantbruksbyggnader förfaller, bostäderna blir fritidshus. Åkrarna växer igen eller blir granplanteringar. Nära växande tätorter bebyggs eller asfalteras bra jordbruksmark.
Mat måste transporteras dit där människor bor. Kan vi förlita oss på att solen och andra källor kommer att förse oss med tillräckligt med hanterbar energi för långa mattransporter om vi behöver klara oss utan fossil energi eller kärnkraft? Förutom energi till att driva traktorer, skördetröskor och alla andra maskiner som ett industrialiserat jordbruk kräver? Jag känner mig inte säker på det.
En del av försvarsbudgeten skulle kunna avsättas för att bygga upp matsäkerheten. Och det brådskar, innan ännu fler jordbruk läggs ner och ännu mer jordbruksmark bebyggs. I stället skulle jordbruk som är i drift ges bidrag så att de kan fortsätta, men på villkor att de ställs om så att insatsen av fossil energi minimeras. På samma sätt skulle ägare till redan nedlagda gårdar ges bidrag för att bygga upp jordbruket igen, men på ett hållbart sätt. Användningen av sol, vind och biogas kan underlättas genom investeringar. I takt med att fossilenergin avvecklas kommer också mer mänsklig arbetskraft att behövas i lantbruket. Därför behövs lantbruksutbildningar för ungdomar och arbetslösa liksom bostäder på landet och etableringsstöd för nya jordbruksföretagare.
Cirka 50 000 löntagare är nu varslade i Sverige. Fler jobba antas rationaliseras bort inim de nörmaste åren. När arbeten försvinner i städerna kan matproduktion på landet ge många nya jobb. Det är svårt att se hur jordbruksarbetet skulle kunna digitaliseras och robotiseras i större utsträckning utan att energiåtgången och transporterna samtidigt ökas. En successiv omstrukturering av bosättningsmönstret, en ruralisering i stället för fortsatt urbanisering, skulle också bidra till att minska behovet att transportera mat.
Det saknas inte människor som behöver arbete. Men som en följd av den ekonomiska politiken och bostadspolitiken har många svenskar blivit beroende av betydligt högre löner än vad gästarbetarna i jordbruket från andra länder får för att kunna betala räntor för lån till dyra lägenheter och hus. Den situationen kan inte ändras i en handvändning. Det behövs ett statligt löneutjämningsbidrag.
Arbete med lantbruk är långt ifrån slit och utsugning som på statartiden. Det beror helt på i vilket politiskt landskap det äger rum. Ägoförhållanden, människosyn, över- och underordning styrs av landets politik. Om denna uppbyggnad av matsäkerheten står i strid med EU:s regler är det hög tid att arbeta för att förändra reglerna. Det måste ligga i alla länders intresse att utveckla matsäkerheten.
Pandemier och krimatkis utgör sannolikt större hot mot matsäkerheten än ett eventuellt militärt angrepp. De kan betyda lika allvarliga hinder för matimporten. Ökad matproduktion och minskade transporter (som ju än så länge kräver importerad olja) är av största vikt för att möta de hoten.
Staten har redan gått in med enorma summor i stöd till flyg och näringsliv för att hindra att företag går omkull och motverka massarbetslöshet. Nu talar ekonomer om att det behövs mera branschinriktat stöd. Men de, liksom politikerna, verkar bara bekymra sig om problemen ur producenternas synvinkel, ATT det produceras. De tycks inte bry sig särskilt mycket om VAD som produceras. Ett riktat branschstöd borde väl i första hand gå till sådan produktion som behövs för att tillgodose våra basbehov? Det mest grundläggande mänskliga behovet, efter vatten, är mat!
Coronakrisen lär oss att vi behöver tänka om i många avseenden. Det behövs fler människor i jordbruket och det behövs bostäder och service på på landsbygden där maten produceras. Detta är en angelägenhet för alla medborgare, oavsett var de bor. Coronakrisen ger oss en liten föraning om vad klimatkrisen kan komma att innebära.
/ Lena Jarlöv, arkitekt, Gerlesborg