”Jag kan inte förstå hur folk tänker som inte håller avstånd” säger kantorn från Fjällbacka och sätter sig två bord bort från mig. En annan slår sig ner vid mitt bord och sammanfattar hur såna tänker: Covid-19 är bara rädsla utpumpad av korrupt media. ”Men man får såklart ha respekt för folks rädsla. Och därför frågar jag först om jag får slå mig ner.”
Gerlesborgsskolans Kök och Kafé har tack vare sin generösa uteservering kunnat vara hyfsat coronasäkert och hållt öppet hela året och blivit en oas i den sociala ökenvandring som coronaåret 2020 varit. Härifrån har jag under årets lopp observerat vår bygds vida mångfald av tolkningar av Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Från de skamlöst kramkalasande yngre medelåldringarna som fortfarande tänker att döden är en åsikt och att de inte är av den åsikten, till den bakom munskydd belägrade riskgrupparen ensam i sin bil på parkeringen. Hen som någon gång efter femtio börjat ana att döden eventuellt inte bara handlar om fel attityd utan kan komma att hända även just henne. Och gärna skjuter på det livsavgörande ögonblicket så länge det går och hellre beställer hämtmat än går på lokal och umgås i kluster.
Fjällbackabon är lättad över att sommargästerna dragit hem till sina städer igen och att han åter kan gå nerför Galärbacken utan att behöva sicksacka mellan potentiella smittohärdar. Covidförnekaren tycker det sanna viruset är folks rädsla snarare än fakta. Fakta, något han även det betvivlar då han föredrar att gå på feeling. ”Så frågar de var jag fått den uppgiften ifrån. Om jag har vetenskapligt belägg för min åsikt. Bevis. Vaddå bevis? Det här tror jag på, duger inte det för dig så tänker jag inte försöka övertyga dig genom att slå dig i huvudet med bevis!”
Oavsett hur olika vi förhåller oss till covid-19 så förhåller vi oss. Corona är det nya vädret. Alla pratar om det. ”Show your corona!” hörs från den polska scenkonstnärens bord. Visa din krona! Corona betyder krona där jag kommer från, berättar han för sitt sällskap.
Coronation. Kröning. Exakt. Corona har det här året krönt oss alla till kungligheter.
Vi förväntas bete oss som om vi står över andra medborgare och inte beblanda oss med pöbeln. Vem som helst i folkmassan kan vara en potentiell mördare så håll distans. Lita inte på någon. Var oberörbar. Lev isolerad med din familj, ditt hov. Din bubbla. Och även om en skulle vilja vidröra en annan människa så backar de när man närmar sig. För att vidröra en kunglighet är majestätsbrott. Inte ok.
Jag har alltid tyckt det verkat vara så ensamt att tillhöra det så kallade översta skiktet. Avskuren övriga människor. Och nu är vi alla kungar. En del är mer lämpade för den rojalistiska livsstilen.
”Corona är en välsignelse” utbrister en introvert vän som gör ett undantag från sin själs slott av solitude och ringer mig. ”Så mycket jag slipper. Och kommer folk fram och vill kramas kan jag säga åt dem att backa!”
Hon är så lättad. Nu kan hennes introverta läggning bejakas fullt ut, utan skam eller extroverta livsstilsförväntningar på att utmana sina rädslor, trotsa sin comfort zone, ta sig över tröskeln, öppna sitt fönster, komma ut ur garderoben, boxa sig ur boxen, kliva ur byrålådan, träda upp på scenen, spränga muren, bestiga berg, flytta berg. Hon slipper. Corona är den fribiljett som gavs av år 2020 för att äntligen slippa tvinga sig till att vara med i de extrovertas sociala cirkus där hennes roll alltid verkade bli clownens. Den som snubblar, säger fel repliker och blir skrattad åt. Men nu har cirkusen stängt och hon kan äntligen få vara sig själv -ifred.
Andra är mindre lämpade för regal livsstil.
Pappa som minns sina far och morföräldrars berättelser om spanska sjukan betvivlar inte virusets dödlighet men tycker att den plötsligt uppkomna omsorgen om varandra är sent påkommen.
”Var kommer det här snacket om att värna de äldre från? Varför då? Det är ju de som gjort det här. De ville ju ha avregleringar, utförsäljningar av det allmänna och timanställd vårdpersonal. Då blir det såhär”.
Men även om han inte känner någon sympati för sin egen generation (som bara skulle ha och ha och nu kommer tillbaka från sina skattesmitargetton i Spanien och tycker synd om sig själva), så har han trots allt respekt för de som jobbar i vården och håller sig därför snällt borta från både butiker och barnbarn.
Men för gruppmänniskorna är den av Anders Tegnell rekommenderade kronan särskilt tung att bära. En del vägrar hålla hovetikett och fortsätter att kramas på ren republikansk kiv (republik: från res publica, det offentliga till skillnad från det privata).
Och härmed ramlar texten in på 2020 års stora samtalsämne nummer Två: Det amerikanska valet – som gifte sig med samtalsämne nummer Ett, covid-19 i en stor fet bröllopsfest som pågick hela hösten.
På jättestora republikanska massmöten vägrade Trumpanhängare bära kronor och envisades med att vara som folk i röda kepsar och stetsonhattar och skandera slagord tillsammans. Mot all vetenskaplig expertis om hur man på lämpligaste sätt håller corona stången samlades amerikaner i tusentals på Donald Trumps valmöten under coronahösten 2020 och såvitt jag förstår det så håller de på ännu.
För när valresultatet visade på motståndarens seger så vägrar Trump erkänna sig besegrad.
Hur kan man vara så envis? Hur? Alltså att en individ kan vara så envis, det vet vi ju. Alla känner vi någon riktigt envis. Kanske man känner sig själv.
Envishet finns. Men 70 miljoner?
Och härmed hemfaller jag åt årets Tredje stora samtalsämne: Konspirationsteorier. Min teori är att Sverige och det svenska kynnet är en av orsakerna till den höga ansamlingen radikalt envisa i landet over there.
Eller det svenska okynnet snarare, det som stavas Karl-Oskar.
Denna in till benet envisa personlighet som ingen aga och inget skäll bet på.
Karl-Oskar som när hans far bannar honom för att han sågat häckpinnar sex fot istället för fem som han blivit tillsagd, lämnar sin fars gård för en tjänst hos bonden i Idemo istället. Samma dag, fjorton år gammal. Blir borta i sju år. Och sedermera lämnar Sverige för Amerika, the land of the free.
Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs Utvandrarepos är förvisso en uppdiktad person men inte desto mindre sann.
Det var de envisaste som gav sig av vid förra seklets stora Utvandring. Det är ingen slump att USAs två stora partier har en åsna respektive elefant som partisymboler. Åsnan stretar envist på. Elefanten är också bra på att bana sin väg framåt, om än med tyngre nedslag med foten än den nättare åsnan.
If I give you one message to hold in your hearts today it is this: Never ever give up. There will be times in your life you wanna quit, you wanna home. Never ever quit. You never quit, manar Donald Trumps stämma i de republikanska flödena.
Du vill ge upp, du vill åka hem. Men du åker inte hem. Du ger dig inte.
Nej. För du har inget hem att åka tillbaka till. Gården är såld för en resa utan returbiljett till en kontinent på andra sidan Atlanten.
När båten väl lämnat land har du nått the point of no return. Punkten när du inte kan åka tillbaka, när du inte kan ge upp. När det inte finns något annat alternativ än att fortsätta framåt. En fjärdedel av Sveriges befolkning lämnade landet under den stora utvandringen. Du har säkert någon i din släkt som gav sig av.
I min släkt var det bland många andra Axel Jonasson från Tegelstrand. När hans mamma slängde hans böcker i havet gav han sig av. Till Sydamerika i och för sig men ändå. Teorin om envishet är hursomhelst tillämpbar på Axel Jonasson.
Det var den som inte kunde lyda vare sig mamma, kungen, kyrkan, kronan, eller skollärarn som gav sig av. De som litade enbart på sig själva och eventuellt Gud (som oftast också fick böja sig för viljan av svenskt stål).
Donald Trump igen: Under min tid i Washington har jag med egna ögon sett hur trasigt systemet är. En liten grupp av misslyckade röster som tror att de vet allt och förstår alla och vill berätta för alla andra hur man ska leva och vad man ska göra och hur man ska tänka.
Men ju fler människor som säger till dig att det inte är möjligt, att det inte kommer att gå, ju mer beslutsamhet ska du lägga ner för att bevisa att de har fel.
Du kommer inte att låta andra människor berätta för dig vad du ska göra, särskilt inte när du vet att du har rätt.
De som kunde (eller var tvungna att) foga sig stannade kvar. De som stod med mössan i hand, som inte förhävde sig, de som hade tålamod.
De som stod i kö. Den sortens personlighet som skapade ”Mellanmjölk” när deras mer gåpåiga amerikasläktingar producerade en nationaldryck fullproppad med socker, koffein och (till en början) spetsades med kokain.
De ofogliga lämnade Sverige. När de vänt på varenda sten i Småland och det inte fanns fler stenar att vända gav de sig av till amerikat där ättlingarna till de småländska stenvändarna outtröttligt strävar vidare oavsett allt. No matter what, Ain’t no mountain high enough, Ain’t no häckpinnar långa nog, the sky is not the limit ’cause there are no limit etcetera.
Den personligheten som inte nöjer sig inte med att betrakta ordstävet Berg är till för att flyttas som en metafor för tankens kraft utan bokstavligen och helt frackt spränger berg för att utvinna skiffergas.
Ingen ska säga åt mig hur långa stängselstolparna ska vara. Ingen ska säga åt mig om jag får bära vapen eller ej. Ingen ska säga åt mig att jag är outbildad White Trash och därför ska hålla käften. Ingen ska säga åt mig att kliva av mitt ämbete eller att jag är bortröstad. Ingen ska säga åt mig att sluta spränga berg.
Fyra dagar innan det amerikanska presidentvalet försäkrar Trumpregeringen på Vita Husets hemsida att fracking, det ska de fortsätta med.
Skillnaden mellan då och nu är att Karl-Oskar hade spade och yxa. Nu hjullastare och bulldozer. Samma attityd men brutalare resultat.
Den amerikanska presidenten har förvisso inte svenskt påbrå (även om både hans pappa Fred och han själv hävdat det vid olika tillfällen) utan tyska och skotska förmödrar och fäder. Även det folk kända för sin envishet.
Till USA emigrerade Norges Karl-Oskars, Irlands Karl-Oskars, Kubas Karl-Oskars, Kinas Karl-Oskars, Finlands Karl-Oskars, Italiens Karl-Oskars och så vidare i en strid ström. I ett land som byggs upp av ett destillat av världens envisaste personligheter blir det resultat. Valresultat.
– Jovisst, rent praktiskt byggdes ju USA förstås upp av slavar från Afrika men de betraktades ju inte som medborgare förrän relativt nyligen. Och de strävar ju också på får man säga: ”I have been beaten, my skull fractured, and arrested more than forty times so that each and every person has the right to register and vote” twittrade kongressledamoten John Lewis 2018 i en uppmaning till alla att rösta i mellanårsvalet.
Han var en av de aktivister som deltog i medborgarättsmarschen från Selma till Montgomery 1965 för rätten att rösta och fick sin skalle krossad av Alabamas delstatspolis när medborgarrättståget stötte på patrull vid Edmund Pettus bron.
Fortfarande läggs hinder i vägen för väljare med afroamerikanskt ursprung att rösta.
”Get out there and vote like you’ve never voted before” var en slogan i höstens valrörelse riktad till befolkningen med afroamerikanskt ursprung.
När svenskättlingarna allteftersom etablerats i landet har slavättlingarna tagit över häck-, förlåt, stafettpinnen som USA:s nutida Karl-Oskars som fortsätter framåt trots alla hinder.
På så vis följer de Donald Trumps filosofi även om den största delen av de afroamerikanska väljarna la sin röst på Joe Biden -och Kamala Harris.
Betrakta inte ordet ”omöjligt” som något annat än motivation. Njut av möjligheten av att vara en outsider. Omfamna den etiketten. För det är outsidern som förändrar världen, som gör en verklig och bestående skillnad. Ju mer ett trasigt system säger att du har fel, desto mer säker bör du vara på du måste fortsätta framåt, du måste fortsätta driva framåt. Och alltid ha modet att vara dig själv. (Donald Trump)
Så sant. Det är bara att låta sig inspireras. Tror man på sig själv så kan vad som helst hända. Kanske inte alltid det en tänkt sig men händer grejor det gör det. Donald Trump för oss onekligen till årets fjärde största samtalsämne: Klimatkrisen. Utan Donald Trump ingen Greta Thunbergs Skolstrejk för klimatet eller Friday for Futurerörelse.
Greta Thunberg hade ju förstås funnits även utan Trump som president men inte den Greta som fått tala i FN:s generalförsamling. Bara ännu ett socialtjänstärende vad gällande skolvägrande unge med anpassningssvårigheter. Ett till namn som drunknat i mängden av alla unga vars högkänsliga känslospröt varken konsumistiska distraktioner, filosofisk eskapism eller psykofarmaka biter på.
De som hellre dör än justerar om sin våglängd för att synka med den skövlarmaskin på upptempo mänskligheten regredierat till att bli sen industrialiseringens början.
Barnen är människoartens kanariefågel i gruvan. När barnet tystnar, vägrar gå upp ur sängen, slutar äta, börjar skära sig, knapra piller, inte vill leva är det nåt som är fel och vi ska upp ur det gruvhålet vi grävt fort som fan.
Men vi plockade fram diagnosmanualen DSM (Diagnostic and statistical manual of mental disorders) och stannade kvar i gruvhålet. I DSM-bibeln hittade vi lämpliga bibelverser som förklarade var problemet låg: Hos individen, inte dess levnadsmiljö.
Men när barn blir sjuka så är det ett tecken på att något är fel i vårt samhälle och behöver förändras. Greta insåg att de vuxna inte förstod att förändring krävs och beslutade sig för att upplysa dem om det.
Blir Donald Trump vald kommer väl folk att vakna upp, resonerade hon och påbörjade sin Skolstrejk för klimatet när Trumps klimatkrisförnekande politik var helt uppenbar.
Hon hade rätt. En öppet klimatkrisförnekare på världens viktigaste position krävdes för att en bredare klimatrörelse skulle få fäste.
Donald Trump blev också upphovet till Women’s March som i sin tur ledde till Metoo.
Skryt om sexuella trakasserier från världens mäktigaste man var det som blev droppen för amerikanska kvinnor som slog näven i bordet och menade det: Nu får det banne mig vara nog.
Inte bara som Karl-Oskars Kristina sucka Jag tyar inte mer men sen ändå tålmodigt följa efter sin man när han fortsätter bana sin väg ut i ödemarken och sen dö där.
Corona, amerikanska valet, konspirationsteorier och klimatkrisen.
Kanske den läsaren som scrollat sig ända hit liksom Kristina suckar Jag tyar inte mer. Ska det verkligen vara nödvändigt att även denna lilla nätpublikation i Bottna bygd, Bohuslän, ska agera plattform för en trumpen amerikansk presidents tal. Finns det då inte annat att skriva om en inte hört till leda detta år. Något som händer här.
Men det händer här. Vi delar inte bara samma historia som det amerikanska folket utan också samma jord. Och samma himmel.
I november månad har amerikanska stridsflygplan flugit över bygden och Bottnafjorden tillsammans med svenska Jas 39 Gripen. Och Commander in chief för de amerikanska stridsflygplanen är Mr President Donald Trump.
Och den här krönikan handlar ju inte om Donald Trump som person utan den livsstil han representerar och det paradigmskifte som sker när världens mäktigaste man som en Boratparodi på vilken tillväxtkåt industrimagnat som helst tvingar världen att vakna upp och ta ställning. Vill vi ha det såhär?
Det hävdas att Trump ljuger men det tycker jag faktiskt inte han gör. Han har från första början varit väldigt tydlig med att han ger blanka fan i miljön.
Nu skulle vi behövt lite mer global uppvärmning! twittrar han glatt från Vita huset en kall decemberdag i Washington.
Tidigare så höll sig världsledarna med viss dubbelmoral och gröna alibin iallafall. Trump och även hans brasilianska kollega, Jair Bolsonaro, låter samtidens vinstmaximerande hänsynslöshet komma fram i ljuset.
Think big.
I boken Scener ur hjärtat från 2018 skriver Greta Thunberg mamma Malena Ernman:
Donald Trump förkroppsligar det värsta i vårt samhälle. Han är vår samtids vägs ände, men vi lever ju förstås sedan länge i hans värld. I vinnarens värld. En värld där allting måste expandera. Världen är som en karusell som snurrar runt i allt högre tempo, fortare och fortare.
Det finns inte längre någon annan kontinent, något annat land, ingen annan bubbla, ingen fredad bygd att fly till där man inte behöver befatta sig med resten av världen. Coronapandemin har gjort det så väldigt tydligt hur alla människor hör ihop.
Vem jag tar i hand med och inte tar i hand med spelar roll.
Vart våra handlingar i längden leder till är det förvisso svårt att sia om.
När den 17-åriga Eric Johansson från Gerlesborg hindrades från att gå till sjöss för sin mamma krossades hans dröm och han fick istället gå som dräng på Gerlesborgs gård. 6 september 1944 förliste galeasen Sonja från Hamburgsund sydväst om Skreanäs, den båten Eric ville mönstrat på. Alla i besättningen, samtliga från Gerlesborg, drunknade. Hans vänner dog men Eric fick leva ett långt liv. Eric blev 93 år och jag fick förmånen att ha honom som granne här på Väjern ända fram tills i somras.
Den arabiska våren som spirade 2011 blev ingen sommar trots att det var många satte fart. Det blev ett nu tioårigt nattsvart kaos.
Det var den plumpaste av alla amerikanska presidenter som gav upphov till den breda Kvinno- och Miljörörelsen. Black Lives Matterrörelsen fick också en större uppsluppning när svarta inte bara dödades av poliser på gatorna utan dessutom uttryckligen hotades av landets president när de protesterade mot det.
Det var pacifisten och vetenskapsmannen Albert Einsteins formel E=mc2 som gav upphov till idén om att klyva en atomkärna som sedan resulterade i atombombningarna över Nagasaki och Hiroshima.
Men kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl visade sig bli Europas största fristad för vilda djur.
Och när amerikanen Doug Tompkins satsat miljarder på att köpa upp skogsområden för att rädda regnskog i Patagonien från exploatering och Park Pumalin äntligen är klar så får vulkan Chaitén för sig att ha ett utbrott efter att ha hållt sig lugn niotusen år. Stora delar av skogen utplånas och parken får stänga.
Det blir inte alltid som man tänkt sig och det är inte lätt att veta vart ens ansträngningar leder. Men en sak som de här åren med Donald Trump som världens kung lärt oss tror jag är just det han säger, att vi måste tänka själva.
Ingen kan längre luta sig tillbaka i sin respektive bubbla och utgå från att världens ledare löser världens problem åt oss. Nej, uppenbarligen behöver vi hjälpas åt.
Tillsammans måste vi lösa problemen vi står mitt i om vi ska ha en möjlighet att bromsa in den sjätte stora massutrotning av naturens alla arter som pågår i detta nu.
Naturen, vars krona just vår art Homo Sapiens utgör. Inte som en krona stående över och avskild Livets träd utan uppburen och hållen av det trädet. Absolut beroende av att trädet mår bra.
När Livets träd blir ansatt av förgiftning, torka, översvämningar och så vidare, är det kronan, de översta bladen det offrar först.
Vissa tuffa små organismer som till exempel trögkrypare klarar både strålning, vakuum, nedfrysning och extrem värme. Men den motståndskraften har inte människan, för ju större desto känsligare. Vår egen styrka blir vårt fall om vi inte omedelbart slutar upp med att såga av den stam på trädet som bär oss. Vi tänker vi ska rädda regnskogen, fast det i själva verket är regnskogen som ska rädda oss.
Corona, amerikanska valet, konspirationsteorier, klimatkrisen -och som slutknorr mänsklighetens undergång.
Kunde inte texten handla om något mer hjärtevärmande i dessa tider. Jul dessutom.
Men vad kan egentligen vara mer hjärtevärmande än påminnelsen om att vi som skapelse hör ihop?
För mig är det hoppfullt att läsa om klimatkrisen. De myckna nyheterna i detta ämne kommer sig ju av att krisen numer betraktas som något som berör oss alla. Inte bara som ett mentalt självplågeri för pessimister. Det ger hopp.
Mänskligheten som grupp har börjat bry sig om vad deras handlingar ställer till med. Den globala uppvärmningen var i full sving för 10, 20, 30, 40 år sedan också (även om det går snabbare nu) men den skillnaden att flesta struntade i varningarna.
Häckpinnarna ska vara 7 tum, 8 tum, 9 tum, häckpinnarna ska vara 1000 tum – och den som försöker stoppa min tillväxt krossar jag och jag lyckas med det för inte tillräckligt många backar upp den som säger att snälla DET RÄCKER med häckpinnar nu.
Mina käcka jämförelser till trots om Donald Trump som en historiens Gollumfigur vars medverkan i berättelsen är nödvändig för att den ska sluta väl, i detta fallet för att en bred medvetenhet om klimatkrisen skulle väckas, så vet jag ju att kostnaden av att ha haft denna Game Changer vid ratten för världens näst största utsläppsland har varit hög.
Trump när han står i en nedbrunnen stad i Kalifornien den eldhärjade sommaren 2018 och i en freudiansk felsägning kallar staden Paradise för Pleasure.
En övertydlig symbolik för vår tid där jorden inte betraktas som ett paradis som ska förvaltas vilken vi blir utkörda från om vi inte sköter oss, utan ett pleasure, ett nöje, en njutning vi kan glufsa i oss.
Och glufsats har det gjorts. Clean Power Act, en lag som skulle begränsa koldioxidutsläppen från den amerikanska elbilsproduktionen har skrotats. Trump har gett grönt ljus för oljeborrning i Alaska och sett till så att USA lämnat Parisavtalet.
Djurarter har dött ut men vilka går inte slå fast än. 500 arter i USA har iallafall inte setts till på många år.
Att perspektiven börjar skifta har som sagt varit till ett mycket högt pris.
Men numer betraktas skogs och bergsskövlare som Jair Bolsonaro och Donald Trump som radikaler och miljöaktivister som rimliga.
Fram tills nyligen gällde omvända ordningen och nämnda herrars livsstil var normalt.
Visst, de flesta länders styre är fortfarande i händerna på medlemmar ur den herrklubben men förtroendet för dem börjar svikta. De är kvar vid makten av gammal ovana. Men vanor ändras.
Sjätte december 2020 var Greta Thunberg gästredaktör på Dagens Nyheter. Det var ingen rolig läsning. Men den där föreställningen att allt bara ska vara roligt hela tiden är det som skrämmer mig. Att man tar upp problem till ytan och talar om dem är det som ger hopp. Att man har börjat lyssna på barnen ger hopp.
Idag har skapelsens krona börjat öppna ögonen. Det bringar optimism om något.
A change is not only gonna come. Förändringen är här nu. LKAB miljardsatsar för en fossilfri stålproduktion.
Lokalsamhället uppvärderas världen över. Bottnafjorden glöder av omställningsiver och samverkan.
Trädplanteringsprojekt pågår över hela planeten för att förhindra öknarnas utbredelse och skapa kolsänkor för att binda koldioxid. Bara i nordöstra Kina har en yta lika stor som Irak skogsbeklätts de tio senaste åren.
Och snart kan en liten flicka, som blivit stor, med indiskt och jamaicanskt påbrå bli världens drottning. Kamala Harris, som fått sitt namn Kamala efter lotusblomman är nu som första kvinna vald till att bli USA:s vicepresident.
Första och nu även Andra AP-fonden gör sig av med sina fossila innehav på grund av riskerna med kol, olja och gas.
Till och med Preem inser att det fossila inte är hållbart och drog tillbaka sin utbyggnationsansökan.
Det går jag och tänker på i skymningen med Preemraffs fackla bakom mig när jag traskar hem från Kungshamn över berget till mitt kungliga kvarter på Väjern denna råkalla decemberdag.
I ögonvrån ser jag något lysande brandgult röra sig bland de grå kvistarna i snåret bredvid stigen. Är det en fågel med ett bär i näbben?
Nej, det är inget bär, det är en liten fågel som lyser i snåren med en gyllene rand dragen över hjässan. Kungsfågeln. Regulus, regulus.
Europas minsta fågel. I sagan som berättats både i Europa och bland nordamerikas urbefolkning fick den sitt namn när fåglarna hade en tävling om vem som kunde flyga högst och därmed krönas till fåglarnas kung.
Örnen bredde ut sina mäktiga vingar och flög högt upp. När han inte orkade mer ropade han: ”Nu är jag kung! Nu är jag högst av alla!”
Men då flög en liten, liten fågel upp under örnens vinge där han gömt sig och tog sig upp på örnens rygg och kvittrade: ”Nej, jag är ännu högre! Nu är jag kung!”
Och sen den dagen bär den lilla fågeln namnet kungsfågeln.
Sagan om kungsfågeln får illustrera det perspektivskifte som jag är övertygad om pågår i vårt gemensamma medvetande just nu. Örnar är mäktiga. Men det är den minsta av oss som ska vara vår kung.
Samma tema går igen i den kristna julberättelsen och denna coronastrålande jul 2020 känns det som om fler och fler börjar närma sig kärnan i julens budskap. Att det inte är gåvorna de vise männen bär med sig till stallet som är själva grejen, utan det värnlösa barnet i krubban.
Och hur vi tar emot det barnet.
Att rökelsen, myrran och guldet ska helgas det nyfödda barnet. Inte att barnet ska helgas de döda tingen.
Det handlar inte om sagor, religion, det handlar inte ens om Gud.
Det handlar om livet.
Och hur vi helgar det.
God Jul och Gott Nytt år
/ Lisa Åstrand
Om exakt ett år, på juldagen 2021 kan vi se Kristina (Lisa Carlehed) och Karl-Oskar (Gustaf Skarsgård) i nyinspelningen av Utvandrarna när de lämnar Sverige för Amerika, just från Heestrands kaj. Samma kaj som sydamerikaresenären Axel Jonasson för övrigt hade sin snäcka förtöjd vid sen på äldre dar när han efter många år faktiskt vände åter till Bohuslän från the point of no return och en dag stod på farstutrappan och skrämde slag på sin familj som sedan länge trodde att han var död.
U never know -ibland är inte ens döden definitiv.
Foto: Lisa Åstrand