Efter ett uppehåll så är nu dialektspalten tillbaka. Senast handlade den om dialektala blommor. Denna gång är temat påsk, efter redaktörens önskemål. Bland mina uppteckningar har jag endast ett ord, en sammansättning, som innehåller ordet påsk. Däremot finns några andra ord som har en mer eller mindre stark koppling till påsken.
Vi börjar naturligtvis med påskelden eller påskfyren som vissa kallar den. Själv har jag fått lära att det heter påskesåda vilket alltså blir påsksåta på standardsvenska. För att tända densamma behövs fyrstikker ’tändstickor’ som ligger prydligt staplade i fyrstikkedåsen ’tändsticksasken’. (När det gäller förvaringsboxar och askar finns dosan dåsen och lådan lôddâ, med öppet kort a-ljud, att välja på. Kanske kan vi även räkna in skuffen också, uttalat skôffen, vilket ofta är en del av en möbel i form av en draglåda. Men nu börjar vi fjärma oss vårt påsktema.)
I vår bygd härskade länge den schartauanska läran, en högkyrkelig inriktning inom svenska kyrkan som framför allt fanns i västsverige och fått sitt namn efter Henric Schartau. Påsken var deras största högtid, och då skulle det lidas med Jesus på korset. Alla dagar om året var det strängt förbjudet att blistra vilket uttalades blystra ’vissla’, och att spela kort spelle kort förknippades med den onde. Under långfredagen fick inge ongar väre ude å lega ’inga ungar vara ute och leka’. Kanske att någon mindre nogräknad förälder tillät innelek som inte kunde upptäckas av någon annan. För de vuxna fick det absolut inte förekomma något arbete nogge arbe (bitryck på sista e-ljudet).
Efter påsken kommer Kristi himmelsfärd, men här har jag inget upptecknat dialektalt uttal. Däremot uttalas nästa högtid pingst som pinns och aftonen blir följdaktligen pinnsaftâ (öppet kort a-ljud).
/ Jesper Gunnarsson