När jag var liten bodde vi på Skyttegatan i Växjö. Jag minns när hyresvärden skaffade oljeeldning, slut med kol och ved och koks. En stor tank full med olja som kunde brinna hela tiden, man behövde inte gå ner i källaren och fylla på bränsle längre. De satte dit ett aggregat i luckan till pannan och om man lutade sig ner kunde man se hur det brann bakom ett runt litet fönster. Jag kan minnas lukten som jag tyckte om och av branden bakom luckan kom det värme i elementen uppe hos oss. Det var fascinerande – men så blev det dyrt och sedan fattade man att det också är skadligt och farligt. Oljeeldningen blev en parentes.
Nu bor vi på Skärkäll med en rörspis som jag eldar varje morgon och betraktar hur det tar sig. Först köpte vi veden av Roy men nu avverkar vi själva och det är vedtid. Träden som vi har fällt ska kvistas, kapas, klyvas, stackas och torka. Vi har ett stort gemensamt vedförråd på Skärkäll och ett antal enskilda. Veden ska helst vänta ett år innan den börjar värma husen. Under tiden växer träden i skogen till ny ved i sinom tid. Det är hårt arbete men också tillfredsställande – vi blir varma och skogen blir vacker efterhand som vi gallrar i den. Vindfällen låter vi oftast ligga som mat för växter och annat levande. Alla snår ska heller inte bort, där trivs tättingar med sina bon. Om inte musklerna går sönder är det också nyttigt arbete som håller oss friska.
Det är en kretsloppslösning även om motorsågarna än så länge drivs fossilt. Men också vedeldning avger koldioxid och ett nytt träd (som tar upp koldioxid) behöver 60-70 år för att växa upp. Så lång tid har vi inte på oss, vi behöver sänka världens koldioxidhalter mycket snabbare än så. Men vi förvärrar i alla fall inte situationen. Om man ser skogen som helhet kan man säga att vårt veduttag balanserar mot skogens tillväxt. När vi avverkar genom gallring, tror jag dessutom man kan säga att vi gynnar skogens tillväxt och kanske-kanske blir upptaget av koldioxid därmed lite större än det koldioxid vi släpper lös med eldningen.
Och vi håller på att utveckla vedhanteringen till ett system för ömsesidig hjälp i vår lilla by. Förra året hyrde vi en större kombo-kap-och-klyv med transportband av Tomas och fyllde våra förråd under tre-fyra intensiva dagar där de flesta av oss deltog. Veden räckte i stort sett för byns behov hela vintern. I år samlar vi kubbar och stockbitar till vedbacken för en upprepning.
En del av veden kan användas för tillverkning av biokol, gärna när vi eldar löv och kvistar som är för tunna för att bli ved. Det är samma princip som kolmilor förr fast i metallkärl och flera i trakten gör detta. Boban Kalmar skrev om det i Bottna Bulletin nr 15 och här är en länk till en handledning från Röstånga: https://www.land.se/tradgard/sa-branner-du-egen-biokol/
Här går elden ner i jorden men det elementet ska vi ägna oss mer åt i ett följande nummer.
/ Gunnar Bäck