”När jag kom till Tosteröds vatten och såg bergen började jag gråta för jag kände mig så hemma här.”
Om att komma till Bottna, blå toner, böcker och elden som brinner inuti.
Möt Annika Mira Storm i ett samtal om Min stund på jorden.
Annika växte upp i Orsa, folkmusikens Mekka i Sverige. På den kommunala musikskolan spelade hon fiol och när en lärare startade ett ungdomsspelmanslag och sa att hon skulle vara med så då gick hon med.
”Det var jag och såna som Kalle Moreaus som satt i den där ringen. Kalle och hans kusin hade ju med sig folkmusiken hemifrån, det hade inte jag.”
Efteråt förstod hon att folkmusik från Orsa betraktades som väldigt svårt. Att till och med riktigt duktiga musiker trasslar in sig när de ska försöka spela en Orsapolska. Men det visste hon inte då. Och det tror hon var tur, annars hade hon inte börjat.
”Nu bara jag gjorde. Jag tror det är så med mycket i livet. Att det är svårt när man tror att det är svårt.”
Efter gymnasiet flyttade hon till Stockholm och studerade på Konstfack. Som arrangör i föreningen Eftersatt på Café Stravinskij på Surbrunnsgatan bidrog hon till att få upp folkmusiken på scenen.
Namnet Eftersatt kom sig från att man kunde söka föreningsstöd under punkten ”Eftersatta musikgenrer”.
”Då var folkmusik verkligen eftersatt. Det var något man spelade i ett hörn för lite kaffe. Att ta upp den på scenen tror jag gjorde mycket för folkmusiken.”
Föreningen lyfte även fram improvisatorisk frijazz, tidig musik (t.ex. medeltida musik) och visor.
”Jag fick ta del av så mycket musik. Längst ut på kanten. Improviserad jazz var väldigt starkt för mig. När jag hörde det förstod jag för första gången att man inte behövde förstå. Bara uppleva.”
Blues?
”Nej, men blå toner. Det är toner utanför den vanliga västerländska musikens tonskala. Man kan tro att det är falskt, men det är det inte, i folkmusiken använder vi oss ofta av blå toner.”
Hon var tillsammans med en jazzmusiker som fick residens (ungefär spela mot husrum) på Gerlesborgsskolan och Annika tog chansen att ta en sommarkurs på Gerlesborgsskolan i Bohuslän.
”Jag hade aldrig varit på västkusten förut, kunde förmodligen inte skilja mellan Halland och Bohuslän på en karta.”
Landskapet var helt annorlunda än vad hon tidigare sett och Annika tyckte det var fantastiskt.
”Och jag tyckte så mycket om Gerlesborgsskolan.”
Efter sommaren åkte hon tillbaka till Stockholm och gick klart bildlärarlinjen på Konstfack. Sen packade hon ihop sina saker i sin 2:hands lägenhet och satte sig på tåget mot Uddevalla med sikte mot Gerlesborgsskolan och Bottnatrakten.
”När bussen kom till Tosteröds stora vatten och jag såg bergen så började jag gråta. Jag kände att jag var hemma. Men min reaktion var obegripligt för mig. Hur det här kunde vara hemma trots att jag knappt varit här.”
Obegripligt eller ej. Den här trakten var hennes och här blev hon kvar. Gerlesborg, Bottna, Skärholmen, Tossene, Svenneby och de senaste elva åren Ulebergshamn.
Såhär i backspegeln betraktar hon det som att en inre eld, själva livslågan, förde henne framåt i livet till platser och situationer hon inte kunnat föreställa sig, oavsett vad hon självt ansett om saken.
”Medialiteten kom också som ett brev på posten. Jag hade mått dåligt ett tag och hade provat jungiansk bildterapi och ville gå på det igen. Jag hade ett nummer till en bildterapeut men fick inte tag i henne. Men jag fick, i situationer oberoende av varandra, flera lappar i min hand om regressionsterapi.”
Hon beskriver det som att Livet placerade henne hos den där regressionsterapeuten fast det inte var det hon sökte från början.
Annika tvivlade på att man kunde gå tillbaka i tidigare liv men trodde att hon hade något obearbetat i barndomen hon behövde titta på och kanske regressionsterapi fungerade för att göra det. Hon gjorde klart för terapeuten att hon inte var intresserad av något annat än barndomen.
Väl på terapisoffan kastades hon tillbaka i tidigare liv.
”Terapeuten som lovat att vi bara skulle gå tillbaka till barndomen sa att hon bara inte kunnat väcka upp mig: För det var så spännande!”
Till en början var Annika inte ens säker på att detta hon upplevde var tidigare liv, men accepterade till slut att det var så och det här behövde göras. Vanlig terapi hade inte bitit på alla de problem hon brottades med, anorexia, bulimi, depressioner… Men efter varje session hos regressionsterapeuten blev allt mycket lättare.
”Det kändes som när det är vår och man kastar av sig tunga ytterkläder och skor.”
Hon gick i regressionsterapi i ett år, tills hon blev utslängd.
”Nu ska du inte hålla på med detta längre. Nu är du klar med tidigare liv!” sa terapeuten.
Inte så långt efter att Annika slutat där börjar hon höra röster.
”Jag trodde att jag var galen. Att snart kommer det en ambulans och hämtar mig.”
Det var först på Gerlesborgsskolan som hon fick ordning på detta.
”Det var en klasskompis som sa: Du är kanske medial!”
Perspektivskiftet från Galen till att ha extraordinära förmågor räckte för att det skulle rätta till sig.
Som blå toner. Bara för att den tonen/rösten är utanför det normala spektrat av sinnesupplevelser behöver den inte nödvändigtvis vara falsk. Annika valde att förlika sig med tanken att hennes sinne spelade med ett bredare register istället för att vara felstämt.
Rösterna var inte farliga och ville inte illa. Fokuserade hon på dem kunde de kanaliseras och vara till hjälp för henne och andra.
Meditationen ramlade in i hennes liv när en vän till henne hade träffat en upplyst man som hette Nukunu och ville att Annika skulle följa med och träffa honom.
”Upplysta, nej sånt var inget för mig! Jag skulle absolut inte gå.”
Vännen envisades. ”Du kan väl iallafall bara lyssna på hans röst i den här videon.”
Okej. Annika lyssnade och när hon hörde hans röst visste hon att denna mannen ville hon träffa. Att han var allt hon sökt efter.
”När jag hörde hans röst var det något som började vandra runt i mitt hjärta, i mitt fysiska hjärta, som ett litet djur. Något börja röra sig där.”
Upplevelsen med Nukunu var som när hon möttes av bergen i Bottna. En omedelbar insikt om att Här är jag hemma.
Hon började åka på retreater hos den danska läromästaren Nukunu. Trots att han var upplyst. Och såsmåningom även på meditationsretreater med en svensk lärare som höll till i Uddevalla.
I många traditioner får man ett andligt namn och Annika blev Mira -efter Mira Bai, en skönsjungande indisk prinsessa som inte ville gifta sig utan leva för Krishna. Än idag sjunger man Mira Bais sånger i Indien.
Då jobbade Annika med personer med autism och andra kognitiva funktionsvariationer. När hon kom till jobbet efter en retreat och sa ”Nu får ni gärna kalla mig Mira” var tiden som Annika över.
”Javisst Mallorca!”
Nåja. Namnet Annika har hon fått ha kvar jämte Mira.
”Det är inte lätt att förklara att man är en annan person när man utåt sett ser likadan ut.”
Vad lärde du dig med att jobba med de här personerna?
”Jag lärde mig om institutionalisering och hur svårt det kan vara att förändra saker. Hur fast mönster kan sitta.”
Nu förstår jag att du pratar om arbetsplatsen, att fastna i rigida mönster brukar ju vara något som associeras med just autism.
”Det kan hända institutioner med. Och ibland undrar jag vem det var som tog hand om vem…”
Hur menar du?
”Det kan vara en person som intellektuellt är på en 2-3-årings nivå som fixar en situation som kört fast socialt, fast vi andra inte klarar det. I vår kultur är det sånt som det pratas om, intelligensen som räknas. Fast även om man inte kan skriva, läsa eller kanske inte ens prata så finns det mycket annat man kan vara bra på. Jag har fått en bredare människosyn.”
När hon började meditera föll lager efter lager av det som varit svårt i livet bort. Hon har numera lagt det andligt experimentella på hyllan och lär ut enkel Yoga-Mindfulness. På en inandning, lyft vänster ben. Sänk benet på en utandning. Upplev…
Även musiken har fallit bort mer och mer och numera är det sällan hon lyfter upp fiolen.
”Då var den största festen att gå på konsert men nu blir jag bara uttråkad. Det låter säkert förmätet men nu hör jag nästan bara klichéer. Musiken ska vara utan ambition för att beröra mig och den mesta av musiken som spelas upplever jag har ambitioner. Det ska vara hjärta annars kan det vara.”
Från konst och kanaliserande av mediala förmågor gjorde Annika Mira ett rejält lappkast mitt i livet till det logiska och kategoriserade och utbildade sig till bibliotekarie.
Apropå klichéer, bilden av någon som mitt i livet förändrar sitt liv radikalt är väl oftast att man lämnar sitt lilla fyrkantiga liv, som tex bibliotekarie, slår sig loss, blir konstnär, lever ut, etcetera. Du gjorde tvärtom. Lämnade musiken, konsten och blev bibliotekarie i Kungshamn.
”Ja, så kanske det är, men jag hade ägnat mig hela mitt liv åt att befinna mig i höger hjärnhalva att det krävdes att jag jobbade med vänster för att få balans. Jag hade många fördomar mot bibliotekarier. Första dagen på utbildningen tittade jag på dem och tänkte: Bibliotekarier, de är som små grå råttor som smyger runt bland bokhyllorna. Och så tittade jag på mig själv. Jaha. Så fick jag acceptera att jag skulle bli en sån jag också. Naturligtvis är inte alla bibliotekarier såna. Det är ju bara fördomar jag hade om personer som ägnar sig åt att systematisera saker.”
Om du får nämna en bok som berört dig djupt. Vilken väljer du då?
”Maja Hagerman: Det rena landet” är den bok som omedelbart kommer upp. Boken handlar om Herman Lundborg och Sveriges rasbiologiska institut och hur man konstruerade historia om svenskarnas härkomst.
”Den ändrade min världsbild och lärde mig vikten av att vara källkritisk. Hon (Maja Hagerman) skrev om massa sanningar som jag fått lära mig som barn som inte var sanna. Om hur man öppnat gravar, mätt skallar och rört ihop ett hopkok av hypoteser, rasbiologi, propaganda och gjort historia av det. Som att vikingarna var finare än till exempel samerna. Att vikingarna var den finare ariska rasen. Teorier som låg till grund för nationalsocialismen. Läseboken för Folkskolan skrevs samtidigt som Statens rasinistitut verkade och den läste alla barn i skolan. Var det fel från början så är ju kunskapen vi har idag också fel eftersom den kunskap vi har bygger på tidigare kunskap. Det blev tydligt och klart att det är så mycket man inte kan lita på om vad vi uppfattar som sanning.”
En annan bok som drabbade djupt var Alla Kungens Hästar av Emelie Cajsdotter. Den handlar om icke-hierarkiska principer och andra sätt att kommunicera med djur än genom dominans.
En lustig detalj är att när Mira läste den bodde hon på samma hotell som arvtagaren till dessa hästar. Prinsen av Jordanien, en av arabvärldens superkändisar, ättling till profeten Mohammed, var gäst på samma hotell som Mira och hennes familj när de var på semester i Oman. Det fick de senare veta av en taxichaufför.
Kungens alla hästar var inte bara en bladvändare utan även bokryggvändare i Miras händer.
”När jag läst klart den stod jag bara inte ut med att den tog slut. Så jag bara vände på boken och började om igen. Den var som Bördan, fast en kvinnlig Bördan.”
Bördan är en bok av Per Björnell om hans tid med den indiska mästaren Babaji. Också en världsbildsvältare i Miras liv.
En tysk mans historia av Sebastian Haffner nämns innan vi slår igen boklådan och kommer till saken:
Klimatkrisen. Miljöförstöringen. Hur löser vi det?
”Våldsamheten som vi begår mot naturen börjar inuti människan och vi måste börja där. Rensa i oss själva.”
Hur då?
”Meditation är inte bara något man gör utan ett sätt att leva. Ett nytt förhållningssätt till Livet och Världen. En insikt om att jag skapar mitt liv. Och det gör alla människor. Genom att meditera kan jag ta bort all skit och konflikt inom mig som sedan visar sig i min yttervärld. Elden inom mig är den som bränner upp alla lager av skräp jag inte behöver och ger plats för annat. Om man är nöjd skapar man inget våld eller konflikter. Varken mot mig själv, mina medmänniskor eller djuren. Det är vad jag kan göra.”
Att vara nöjd, kan inte det vara att låta orättvisor och övergrepp ske, för man sitter där på sin meditationspall och är så nöjd att man inte behöver agera?
”Då är man liknöjd. Inte nöjd” replikerar Mira.
Hon förklarar vidare att naturligtvis ska man ta itu med de yttre problem som kommer i ens väg, men om man inte först gjort upp med konflikterna inom sig själv, så tenderar alla ens ambitioner att reproducera våld oavsett hur ”goda” ens intentioner än är. Och att börja styra och ställa med hur man tycker att någon annan ska göra kan lätt bli en form av våld det med.
”Och för övrigt tror jag inte på det generella längre. Livet ser olika ut för alla människor. Alla måste leva utifrån sitt sätt att leva.”
Men några gemensamma faktorer har vi ju ändå vad gäller våra livsbetingelser här på jorden. Vi behöver alla ren luft, mat, vatten och kärlek. Så lite generaliserande kan man ändå vara ibland tycker jag.
”Jovisst. Jag har märkt under meditationsretreaterna att efter ett tag börjar en harmoni mellan människorna att infinna sig. Människors inre krokar börjar räta ut sig. Flocken börjar fungera tillsammans. Så visst finns det något gemensamt, men vi har alla olika förutsättningar för att ta oss dit.”
Så även om du tror på att hitta fred inom sig själv är lösningen på konflikten mellan människan och miljön så är det ingen vits att påtala det? Att det enda du kan göra är att fortsätta sitta eldvakt och kasta gammalt skräp i din inre kamin?
”Leva så enkelt som möjligt. Man behöver inte tillfredsställa alla begär hela tiden, konstant.”
Inte heller begäret att övertyga någon annan om sin övertygelse?
”Jag känner mig lite träffad när du säger så, påkommen, för tidigare försökte jag göra det, men nu har jag ju förstått att det är verkligen ingen idé att säga åt någon annan hur hon ska leva.”
Men jag känner få som älskar naturen så djupt som du gör och vet att du alltid finner din tillflykt där. Blir du inte arg över vad vi håller på med, skogsskövling och artutrotning och så vidare. Rädd över vart vi är på väg?
”Nej. Faktiskt inte. Jag har varit det som ung. Skam. Jag har känt sådan skam över att vara människa. Som beter sig såhär och förstör så mycket. Men jag är inte rädd längre. Jag börjar förstå att det finns något oförstörbart, grunden för allt.”
Till sist. Vad vill du ha ut av din stund på jorden?
”Jag vill komma till Yoga, förening av alla delarna. Balans” svarar Mira vars liv med regressioner och depressioner sannerligen levt upp till efternamnet Storm. Och hon avslutar vårt samtal med stilla emfas:
”Jag vill vara närvarande.”
/ Lisa Åstrand
