Kan en ort vara ett påstående?

eller: att sluta elda på som vanligt

Man bor på ett ställe och försöker sköta sig så gott det går, hankar sig fram och städar framför egen dörr när man kommer ihåg det. Så har vi det ju, vi lever våra liv med sorger och glädjeämnen. För de flesta är det liv som går an, ingen behöver svälta i vår del av världen och andelen svältande i den fattigare delen minskar faktiskt.

Samtidigt har vi en klimatkris som hotar alltihop, jag behöver inte upprepa hur farligt vi lever. Samtidigt: när det verkligen gäller, när den överväldigande majoriteten inser att det är allvar – då finns det resurser i våra samhällen. Bekämpningen av pandemin är beviset – men att den går såpass bra är nästan en besvikelse eftersom fakta motsäger våra fördomar.

Läkemedelsindustrin som vi visste bara är intresserad av pengar – den fixar att få fram vaccin åt alla i hela världen, vi talar alltså om runt 20 000 000 000 doser som framställs i rasande fart av tusentals fabriker runtom i världen. Regeringarna som vi visste bara är intresserade av sina egna intressen eftersom alla politiker är korrupta, försöker ordna alltihop så rimligt det bara går, med rätt avvägning mellan stängt och öppet beroende på hur det går med smittspridningen. Jobbet för regering och myndigheter är att handla så förnuftigt det går trots att det blir stormar av kritik hur de än handlar – och då gör de det. Vi har levt med strikt budgetdisciplin i många år, Magdalena Andersson har predikat om detta och vi har fått förbättrade statsfinanser och ökande klassklyftor. Nu är det kris och då kan regeringen fullkomligt ösa ut miljarder efter miljarder för att hålla näringsliv och medborgare under armarna. Vi har skaffat oss så god kreditvärdighet nämligen.

Det går att göra något när krisen är tillräckligt stor och faktiskt händer det saker också i klimatfrågan – bilarna elektrifieras, stålet börjar göras med vätgas, solceller och vindsnurror fyller landskapen, man kan ana slutet på fossildriften.

Man kan säga att det är för sent och för lite. Men “för sent” kan det egentligen inte vara om man inte är bergsäker på att vi går under – för om det verkligen är så, finns det ingen anledning att göra något åt saken eftersom det redan är kört. Men egentligen är det våra egna liv som är körda och det är de från början. Hoppet står till kommande generationer som det altid har gjort och det vi gör är för att underlätta för dem.

Att det görs för lite är nog helt riktigt och det hänger samman med att det är så osäkert med förändringar. De flesta vill inte ha dem, livet är jobbigt nog som det är. Det gäller oss också. Vi har vant oss vid att alla varningsord vi har ropat förklingar ohörda eftersom det alltid har funnits saker som har varit viktigare än livsmiljön, pengar till exempel. Men nu kan moderater klaga på att utbyggnaden av laddstolpar för elbilar går “alldeles för långsamt”. Det verkar faktiskt som om alla varningar börjar ta skruv, med stöd från IPCC. Men vi som är vana vid att utfärda varningar, vad ska vi ta oss till?

Jag menar att vi ska fortsätta leva våra liv och fundera på hur. Det är en omställningens tid, hemma har vi äntligen skaffat solceller efter alla dessa år och kanske-kanske kan vi börja köra elektriskt också. Och vi tar ved från egen skog som vi ansvarar för ihop med de andra i vår by. Det finns mjöl att köpa i Inköpsföreningen som är odlat hos Torbjörn Nylén och Johanna har öppnat bageri. Arthur Hanssons kalvar betar på våra marker och själva har vi äntligen ett litet trädgårdsland. Det är ett småskaligt kretsloppsanpassat liv som faktiskt är under framväxt samtidigt med omställningen i den stora världen och lite i förväg eftersom vi har hållit på så länge.  Hela tiden har det varit konstnärer och musiker med, och filosofer och författare, det är många inflyttare men det är inte så märkvärdigt, alla är vi folk som gör så gott vi kan och det behövs alle sôrter för att det ska bli en bra blandning. Men att leva närmare livsvillkoren som man gör på landet, innebär också respekt för allt arbete och alla kunskaper som går i det gemensamma på olika sätt. Mycket av det nödvändiga sker i tysthet men det som gör väsen av sig kan vara bra det också.

Vi lever våra liv men eftersom vi organiserar oss på olika sätt är vi också exempel i världen. Folk kommer och hälsar på och vi berättar. En del av det vi gör är inte så enkelt och allt tar sin tid, men inget är omöjligt att göra om – och göra bättre. Flera kan leva ungefär som vi och det skulle sannolikt vara bättre för jorden. Där är vi ett påstående och ingen vet hur långt det räcker.

/ Gunnar Bäck