Coronakrisen är utmanande. Tvingande!
Vi konfronteras med och måste lära känna
naturens krafter. Dem vi inte kan kontrollera,
bara hantera. Och vi gör, det vi inte
visste vi kunde
Som Samhällsanda och Solidaritet. Ja, så
som den danska regering mötte krisen, har
de ord, nu fått en glöd av värme och omsorg
mot varandra, i att vara Sammen –
på afstand!
Och som då jag blev en del av naturen i min
trädgård, i vårens skapande av sommarens liv.
Jag fylldes av lugn, intensiv energi och kraft.
Blev uppslukad i arbetet. I trädgårdens
gemenskap!
Under rådande sol och vind, blir frön till växt.
Fåglarna formerar sig, sjunger ut sin livsglädje.
Det är kollektivt utvecklad samverkan.
Jag delar livsglädjen och går med.
Otroligt! Härligt!
Vårens intensiva rytm besjälar allt. I rummet
mellan oss, i luften, i anden. Vi andas in den,
alla tillsammans. Tiden är försvunnen! Jag är
inte längre den planerande
trädgårdsmästaren
Mina sinnen är väckta. Jag lär i och av naturen.
Och mycket märkligt: mitt livs frågor och
erfarenheter tar plats i trädgården. I tomrummet efter
tiden. Jag kan se nya mönster i mitt liv.
Som medskapare!
I mig växer en lust att tala – jag säger hej och
välkommen till allt som blir till – men jag vill
också
ropa till mina medmänniskor: Kom in i naturen!
Här är det inre och det yttre i
samma rum
Jag är nu, i mitt då- och framtida hem, i
skapande
relation med min trädgård, en f d tågbanestation,
ett f d kulturhus med anlagda gräsmattor.
I en simpel natur som finns överallt
att skapa i och med
En dag, efter midsommar, rensar jag jordgubbar.
Märker att allt, också jag, är stilla! Ser mig om.
Ja, rytmen i trädgården har saktat ner! Vi
är i sommaren. Jag får tid att fundera.
Vad har skett?
Jag vill förstå vad som hänt mig, läser och
skriver.
Och skriver igen. Karantänen ger mig
samtalssorg
och handlingssorg. Men, jag talar med mig
själv. Blir besatt av att finna de ord,
som talar tillbaka
Liknar det som skett, mina tidigare möten med
naturen? Jo, visst! Men det har också drag av
meditation. Och, än mera av tid med skapande
arbete, då ett ”överjordiskt flöde uppstår.
Och jag glömmer mig själv!
Jag ägnar hösten och vintern åt att fundera: Hur
våra demokratiska välfärdssamhällen i Norden,
kan förena vetenskapens kunskap om de
generella gränser vi ej skall överskrida.
Och bli naturens medskapare?
I Ansvarlig frihet at söka naturens skapande
krafter, i Samverkan med varandra, också
på Avstånd. För att i Solidaritet, rädda
naturens biodiversitet och klimat.
I det särskilda, det lokala
Tänk, vi har mycket utarmad natur runt om oss.
Vi har kultur som skapar, vi kan visa
Samhällsanda.
Om vi stillar oss. Arbetar med och i naturen.
Tillsammans. Kan vi så inte skapa
Naturgemenskap?
Coronakrisen har gett mig – och många andra –
livsavgörande erfarenheter. Den är ännu kvar
och
ger oss nya krävande uppgifter. Kanske skall vi
tänka efter, vad vi erfaret, och hur vi idag
vill vara Tillsammans – på Avstånd
/ Lisbeth Birgersson
