Söndag 27 feb 2022 var det tacksägelse i Bottna kyrka efter Ivan Stüffe. Präst var Per Hammarström. Följande text läste jag upp i gudstjänsten för att ge bakgrunden till varför det hänger ett verk av Ivan i Bottna kyrka. Och för att hedra hans arbete och minne.
Catharina Göransson
Det är novemberkväll 2014 i Bottna kyrka.
I svart slokhatt och slängkappa kommer Ivan gången fram, med sin farfars – eller möjligen morfars – orv som vandringsstav. Väl framme vid altarrunden vänder han sig om och när han ser hur överfull kyrkan är slipper det ur honom: Å fan, inte visste jag att jag kände så många.
Det var bildhuggaren Ivan Stüffes kväll i Bottna kulturkyrka. Denna lördag var han en av de tio konstnärer som under året tog med sin konst och sig själva in i kyrkorummet.
Kvällen är helt och hållet Ivans. Precis som hemma hos sig har han iscensatt sin konst och sitt liv med skulpturer, fotografier av föräldrarna, textilier i form av dukar och lapptäcke. Han berättar, spelar musik på grammofon och läser dikter ur böckerna han staplat på bordet intill stolen där han sitter. På en duk projicerar han en serie svartvita fotografier av de sista aktiva kolmilorna i hans hemtrakter i Värmland. Orv är ett lieskaft.
I Bottna kulturkyrkas program står: Till min mor och far. Till mina barn. Till stillheten och friden. Ivan är 79 år när han dedicerar sig själv, sitt arbete och sitt liv, till de sina och till det stora tysta utan namn, från sin plats i den långa raden av generationer, i hans fall med hemort i Värmland.
Efter avslutat projekt med konstmöten i kyrkan ville Bottna församlingsråd köpa in ett verk från någon av de tio konstnärer som medverkat och gärna från Ivan. Men Ivan sålde ju inte. Det blev att ta det steg för steg. Först ett besök med packad kaffekorg, äppelkaka och assietter. Där under rundvandringen i skulpturparken han genom åren skapat runt sitt hem var det som att jag förstod hur infogad Ivan var i trakten. Samtalet med de andra bottnaborna kom att handla om varifrån delar av verk kom, vem som ägt dem, vem som hjälpt honom. Minnen av människor och platser var bokstavligt och konkret smidda och svetsade in i hans konstnärliga gestaltningar.
Alla var efteråt eniga. Ivan skulle tillfrågas. Ove, dåvarande ordförande i församlingsrådet, och jag åkte hem till honom igen. Och vi kom överens, om verk och om pris. Köpet beseglades med handslag.
Vittnesbörd om vägs ände – på väg utan ände. Så heter konstverket som sedan dess hänger i Bottna kyrka. Det installerades av kyrkoherde Madeleine Myrsröm Kamb som i full ornat nedkallade Guds välsignelse, och detta hände i samband med att Ivan fyllde 80 år. Efteråt var det kaffe med tårta i Bottna sockenstuga där Anders Weidar berättade om förlagan till Ivans verk, en tuschteckning av konstnären och författaren Folke Dahlberg med titeln Afrikansk flod.
Ofta hänger votivskepp i kyrkor längs kusten. Votiv betyder gåva och skeppen är av tradition gåvor från sjömän som överlevt katastrofer till sjöss.
Jag har funderat över om Ivans verk Vittnesbörd om vägs ände – på väg utan ände med en dubbelkanot som bär en lindad död människa är ett votivskepp. Jag tror inte det. Snarare är det ett vittnesbörd om det slut våra liv har, tillsammans med att slutet kanske ändå inte är änden. Att något fortsätter, oklart vad och vart. Det är ett annat slags löfte. Det är löftet, som gavs oss när vi föddes, om att döden finns och att detta med födelse och död, som ju gäller oss alla, är mycket oklart och att just det är det stora mysteriet med våra liv.
Jag slutade med att läsa ur texten jag skrivit om Ivan Stüffe till skriften om Bottna kulturkyrka:
Ivan är den mest religiösa människa jag träffat och en rasande skicklig och respekterad smed, stenhuggare och skulptör. För att få ingång till hans verk behöver man förstå något av hans kunnande om mystika religionsyttringar och känna till hans mångåriga läsning av bland annat poesi. Men det hjälper inte. Själv står jag som besökare ändå vad religionsvetaren Rudolf Otto kallar skakad i mötet med det numinösa i den värld Ivan skapat: på en gång fascinerad och bävande, fascinans et tremendum inför arkaiska former, huggna verk i sten som mäktigt tornar upp sig, väldiga båtskrov, portar som rester från en urgammal tid när människan måste ha riter för att närma sig det hon höll för heligt. Ett slags museum har han skapat, för minnen, mitt i pågående arbete. Och i ett hörn av den stora salen, i denna röriga värld med avsevärd takhöjd, står hans nya röda cykel.
Skärkäll
16 mars 2022, dagen för Ivans begravning
Catharina Göransson
