Om Jorden och jorden

Om Jorden och jorden – en levande organism. Om att gå varsammare på den.

Ser vi på jorden från rymden så syns den bara som en pytteliten prick i det svarta till synes oändliga universum. Det unika och synnerligen märkvärdiga med denna planeten är att den hyser liv. En mångfald av liv som lever i världens hav, sjöar och vattendrag liksom på land. Ordet jord har på vårt språk två betydelser, och jorden är i båda bemärkelserna en i högsta grad levande organism, eller kanske snarare multitider av liv som interagerar.

Livet på jorden finns i väldigt hög grad i det tunna matjordslager som är tunnare än skalet på ett äpple. En näve jord hyser biljontals bakterier, i en matsked jord finns det fler levande organismer än människor på planeten. I jorden skapar dessa organismer ständigt pågående nedbrytningsprocesser som utgör näring och jordmån för nya generationer växter och djur, och de skapar samtidigt en förutsättning för allt det liv- med bakterier och svampar, med luft/syre/vatten/organiskt och mineraliskt material/ – som utgör jord. För vikten av biodiversitet gäller också under jorden, och det är en viktig uppgift för oss jordbor att skapa de rätta förutsättningarna för att att gynna detta markliv.

Jorden och med den vår matkultur, och relationen dem emellan – definierar mycket av vårt ursprung och historia. Vårt livsmedel kommer ur jorden och ingen råvara är bättre än jorden den kommer ur.  Olika undersökningar har visat att näringsinnehållet i jorden minskat, vilket gör att vi behöver äta tex 3 morötter idag för att få i oss lika mycket av vissa spårämnen som när en åt 1 morot på 1950-talet.

Sättet vi odlar och behandlar jorden på har en direkt påverkan på hur näringsrik vår mat blir och hur mycket koldioxid som hamnar i atmosfären. Den sk konventionella odlingen som bygger på odling av monokulturer har som namnet antyder varit normen för jordbruket såväl globalt som lokalt i snart ett sekel och fortsätter trots problemen det medför att vara norm än idag. I denna industriella odlingsmetod som förutom konstgödsel, kemiskt framställd näring som appliceras i en lättlöslig form – vilket ofta leder till att denna näring eroderar och urlakas – ingår även insekts-, ogräs- och svampdödande medel. Vilket innebär att mikroorganismer, mykhorriza* liksom maskar och övrigt markliv – i förlängningen hela näringskedjor- utarmas och dör –  då människan rubbar den känsliga balansen i den levande jorden. Den konventionella odlingen är även beroende av energikrävande och tunga maskiner, vilket förutom att det drar mängder av fossil energi, även bidrar till kompaktering och erosion av jorden.

Forskning visar att mängden maskar minskar i jordarna världen över, inte minst genom plöjningen och harvningen, vilket kan få stor påverkan på planetens livsmedelsförsörjning (se tex: https://www.theguardian.com/environment/shortcuts/2019/may/20/its-not-just-about-the-bees-earthworms-need-love-too). Minns Charles Darwins ord: ”Utan daggmask, inget jordbruk” .

Om 60 år kan världens matjordslager vara borta om vi inte nu förändrar vårt brukande av jorden, konstateras i färska FN-rapporter.

Livsmedlen vi äter står för drygt 25 % av de globala utsläppen av klimatgaser. Utsläppen kommer bland annat från nötkreatur som släpper ut metan via sin matsmältning, liksom från gödselmedel på åkrarna som ger utsläpp av lustgas och metan och fossildrivna traktorer som släpper ut koldioxid. Att bearbeta jordbruksmark på andra sätt än plöjning har också en stor potential att minska utsläppen från matsektorn.

En ny studie, publicerad i vetenskapstidskriften IOP Science, visar att genom att undvika att plöja och undvika liknande jordbearbetning skulle jordbrukets klimatpåverkan globalt kunna minska med upp till 30 procent. I det konventionella jordbruket plöjer bonden marken innan hen sår, men det är möjligt och fördelaktigt att undvika det steget. Författarna av studien skriver att ”nollbearbetning kan spela en avgörande roll för att både minska utsläppen av växthusgaser och samtidigt öka markkolbindningen och därmed bidra till att mildra klimatförändringen”.  Att plöja frisätter kol som är begravt i jorden för syre från luften, vilket gör att mikrober kan omvandla kolet till koldioxid. I den processen bildas också en del metan och lustgas, som är betydligt starkare klimatgaser än koldioxid. Men det är utsläppen av koldioxid som innebär den största klimatpåverkan som konsekvens av plöjning.

I stället för att plöja kan fröerna istället placeras i borrade hål i jorden. Det behövs endast en maskin för att borra de små hålen för sådd som krävs och den körs över fältet bara en gång under säsongen.

Studien visade att fälten utan plöjning innebar mer kollagring och hade ett rikare mikroliv med färre och mindre luftfickor och därför släpptes mycket mindre koldioxid ut. De porer i jorden som behövdes skapades av daggmaskar och rötter, som trivdes bättre när jorden inte plöjdes. Och det faktum att rötterna behövde växa djupare på jakt efter vatten är en fördel när torka blir vanligare under klimatförändringarnas allt ökande påverkan. På gårdarna där det inte plöjdes ackumulerades mer kol i jorden och ju längre marken lämnades ostörd desto mer kol lagrades.

En omfattande omställning krävs av jordbruket, där även att bara tillämpa de ”gamla” ekologiska metoderna inte visat sig räcka till. Den de senaste åren alltmer uppmärksammade termen regenerativt jordbruk strävar efter att regenerera jorden, dvs återuppbygga den, istället för att degenerera den, dvs bryta ner den. Det kan beskrivas som ett system av metoder som syftar till att öka den biologiska mångfalden, berika jordarna, minimera vattenförluster och stärka ekosystemtjänsterna. Regenerativt jordbruk kan innebära för lantbrukaren att: – Röra o störa jorden och alla dess levande organismer så lite som möjligt, d.v.s. att plöja och harva minimalt. – Hålla fälten gröna under så stor del av året som möjligt för att binda kol i marken. – Mala ner täckgrödan i jorden strax innan sådd. – Tillämpa direktsådd (d.v.s. sådd direkt i befintligt växttäcke utan att plöja först). – Ha en så ordnad växtföljd som möjligt, vilket innebär en stor variation av grödor där man minimerar användandet av växtskyddsmedel och maximerar den biologiska mångfalden. – Undvika monokulturer och istället odla i polykulturer. – Hävda ängsmark för pollinering och biologisk diversitet.

Ett regenerativt jordbruk blir genom att maximera biomassa ovan och under jord också en naturlig koldioxidsänka, och möjliggör hög produktionsförmåga under lång tid framöver. Näringsrika jordar med hög humushalt och vattenhållande förmåga ger också bättre resiliens mot extremväder och klimatförändringar. Genom att arbeta med – och inte mot – ekosystemen kan därigenom våra händer i jorden accelerera återhämtning, återväxt och succession, och motverka biologisk utarmning och global uppvärmning.

Det regenerativa tänket går mycket hand i hand med att använda agroforestry metoder. ”Agroforestry är ett nytt samlingsnamn för många av de matproduktionssystem som funnits i urminnes tider, där den gemensamma nämnaren var/ är vedartade växter (träd och/eller buskar) som samodlas med andra grödor eller samlever med betesdjur. En sammansmältning av agrokultur och skogsbruk, som ger högre produktion och lönsamhet, samtidigt som det binder växthusgaser ur atmosfären, bygger matjord, ökar biodiversiteten, motverkar erosion och även bidrar med andra ekosystemtjänster.” (läs mer på https://www.agroforestry.se)

Ett ex är sk alléodlingar, där spannmål eller grönsaker och andra ettåriga grödor odlas i alléerna. I raderna växer fruktbärande träd och/eller buskar och örter, gärna i polykulturer. I denna typ av odling kan man ofta använda sina tidigare maskiner, och planera bredden på alléerna utifrån maskinernas bredd.  Träden fungerar som habitat för nyttodjur dvs ger ökad biologisk mångfald, vindskydd och ger förbättrat mikroklimat, förbättrad näringscirkulation och vattenhushållning etc.

Även skogsträdgårdsodling brukar räknas som en agroforestrymetod. I skogsträdgården odlas fleråriga växter – träd, buskar, perenner och örter med ätliga bär och blad – där skogslunden med sina olika skikt kan sägas vara en naturlig förebild. Att odla livsmedel och andra resurser i skogsträdgårdar har många fördelar. Vi är i en situation där ett förändrat klimat är ett faktum och då är perenna, fleråriga växter mer resilienta och tåligare. De har ett större rotsystem än annueller, de kräver mindre vatten och är torktåligare, de är ofta mer skuggtåliga och de kan binda mer koldioxid än ettåriga växter. Åtminstone på sikt, efter etableringsfasen, är skötselbehovet i en skogsträdgård avsevärt mindre än i en grönsaksodling. En väletablerad skogsträdgård är självnärande och kan fungera som en kolsänka. Polykulturerna som uppstår i en skogsträdgård kan dessutom bidra till en stor biologisk mångfald. Perenna ätliga växter kan i allt högre utsträckning komplettera de ettåriga grönsakerna på våra matbord.

Ekosystemen i biosfären är resilienta, de har ofta möjlighet att repa sig även efter kraftiga störningar. Ett exempel är områden till havs som utfiskats, vid tillfällen då stater och myndigheter satt stopp för trålning och andra industrifiskemetoder så har fisken och havsbotten kunnat återhämta sig. Ekosystemen är således långsiktigt hållbara och slagtåliga och kan skapa ett överflöd av organiska resurser, men till en viss gräns. En grupp forskare vid Stockholm Resilience Centre har definierat nio planetära gränser, inom vilka mänskligheten kan leva hållbart. Om gränserna överskrids kan det leda till oåterkalleliga konsekvenser för natur och miljö och försätta ekosystem i nya tillstånd. Tre av dessa gränser rör mer direkt jordbruket, av vilka två, användningen av kväve och fosfor och situationen för den biologiska mångfalden, dessutom nu akut hotas att överskridas.

En föraning säger mig att denna, hitintills så misshandlade jorden, i sinom tid kommer betraktas som ”det svarta guldet”. För jorden och livet under våra fötter och runtikring oss är värdefull. Dessutom har den ett egenvärde som är oskattbart. Det är ur det tunna matjordskiktet som människor och djur får sin näring för att leva, som är förutsättningen för våra liv. Förstår vi och uppskattar egentligen vi hur värdefull den är? Då skulle vi nog sannolikt gå varsammare på jorden.

Ju äldre en blir desto mer verkar en, i alla fall jag, fråga sig hur vi kan leva värdiga och meningsfulla liv. Ett av svaren kan innehålla endast fem ord: Att värna den levande jorden.

Du saknar kanske inte vattnet förrän det tagit slut i din brunn
Vad är väl ett hav om inte en väldans massa droppar
och många små droppar kan till slut urholka stenen
många bäckar små kan leda ut i en flod som kan mynna ut i det stora havet

 

/ Boban Kalmar

 

fotnot:
* Mykorrhiza:
Mykorrhiza är en symbiotisk förening mellan svampar och plantrötter, i ett mykorrhizakomplex är svampens rottrådar (mycel) i kontakt med växtens rötter och ett utbyte av ämnen sker mellan organismerna. Genom att växtens rötter är i kontakt med svampens mycel kan upptagningsområdet för ämnen och vatten i jorden flerdubblas. Dessutom kan svampens fina rottrådar ta upp vissa ämnen som inte växten kan. Svampen i sin tur saknar möjlighet att själv binda kol från luften genom fotosyntes men kan via mykorrhizakomplexet få det från växten. Den kan också ge växten antibiotika som försvar mot parasitiska angripare. De flesta träd och jordbruksgrödor är beroende eller får avsevärd hjälp från mykorrhizan. Sättet på hur jorden brukas påverkar hur mykorrhiza kan utvecklas. I jordar som ligger i träda eller som plöjs ofta kan bildningen av mykhorriza minska. Svampgifter som används i konventionellt jordbruk (även vid viss granplantering som ännu sker med svamp/insektshämmande medel) är giftiga även för mykhorrizan. Även höga halter av kväve- och fosforgödsel kan hämma inokuleringen av mykorrizan. Ett plöjningsfritt ekologiskt agroforestrysystem med olika perenna växter, buskar och träd, är således fördelaktigt för bildningen av mykhorriza. Ett naturnära, hyggesfritt skogsbruk är även det mer fördelaktigt för mykorrizans utveckling.