Det är mars 2004, jag är i Kyoto, Japan, på en 5-dagars konferens om internationellt studentutbyte, tillsammans med tre kollegor. En av kollegorna har varit i Japan tidigare, som tur är – vi andra har mycket att lära bl.a. om landets uppförandekoder.
Tidpunkten för konferensen kan inte bli mer perfekt – överallt blommar körsbärsträden och vi blir guidade runt i staden för att se och njuta av Japansk kultur – trädgårdar, parker, museer, tempel, saluhall, restauranger, m.m. Fantastiska dagar som ger mersmak.
Mina kollegor åker tillbaka hem till Sverige när konferensen avslutats men jag har tagit tjänstledigt i en dryg vecka för att resa runt, i detta keramikens Mekka.
Jag ska resa på egen hand – en utmaning, då väldigt få på landsbygden förstår engelska och den enda japanska jag behärskar utgörs, i stort, av ett fåtal hälsningsfraser …
Med hjälp av en bra karta, teckningar och kroppsspråk tar jag mig runt, åker mest tåg, ibland buss och det går alldeles utmärkt. Alla är otroligt hjälpsamma och vänliga.
Ett av målen på min resa är att komma till ett keramiskt center i Shigaraki, där det bl.a. finns ett antal Artist in Residens-platser. Jag ska vara där några dagar och dokumentera det jag hör och ser för att sedan kunna berätta för studenterna hemma i Sverige.
Har korresponderat med centret hemifrån så min ankomst är väntad. Blir väl mottagen av intendenten Yumi, som tar hand om mig nästan hela tiden. Är mycket imponerad över vilka möjligheter som finns på centret och hela byn är full av keramik – små verkstäder, var och en med sin mästare med sin specialitet, små industrier som tillverkar allt från blomkrukor till stora skulpturer, lager med lera, lera, lera …
Sista dagen går jag till den fantastiska butiken i byn, där allt man kan önska sig i verktygsväg finns, i de finaste materialen och utsökt utfört. Andäktig Lycka !
I min ateljé har jag ännu kvar en vävd, vacker ihoprullad matta av bambu – 30 cm lång och 40 cm bred, rullen knyts ihop med hjälp av ett lädersnöre. I rullen har jag mina finaste verktyg,
de flesta inhandlade i Shigaraki:
3 penslar – en tunn och två lite bredare, en kniv, tre sken – ett i trä, ett i gummi och ett taggigt i stål, en keramiknål, tre olika beskickningsjärn, två skärtrådar – en kort och en lite längre, ett måttband, min stämpel, tre modellerpinnar, varav den ena är mig extra kär…
En enkel bambupinne, med vacker patina efter många års användning, 23 cm lång,
2 cm bred och 4 mm tjock, rundad i ena änden och tvär i den andra.
Längs pinnen finns ett antal markeringar, inristade linjer, som är mina egna mått för
bredd och höjd på teskålar och muggar, men förutom att fungera som måttstock använder jag den till allt möjligt – ristar, trycker, gör hål, gör ränder… den ligger
så gott i handen och är alldeles len !
Oavsett vad jag ska göra måste just den här pinnen finnas till hands, även om jag inte alltid behöver den rent praktiskt, så har den en oförklarlig betydelse, någon sorts energi,
en totem…
Skulle den inte finnas på sin plats, vilket händer då och då, måste jag bara hitta den innan jag kan sätta igång med något överhuvudtaget…
De dagar jag ska arbeta i ateljén startar alltid med samma lilla ritual: jag öppnar rullen och njuter av åsynen samtidigt som jag dricker morgonens andra kopp kaffe…
Annett Florén
info@annettfloren.com