in bottnabulletin #23

Radikal

För inte så länge sedan (i början av september) lade en person ut en blänkare på Fb, en text som personen ville att ”vi” skulle läsa och tillade ungefär, att det kanske inte behövdes egentligen, för personen ifråga hade ju bara vänner som röstar på V, Mp och Socialdemokraterna.

(Det fick mig att skriva denna text – trodde Bulletinen skulle komma ut innan valet. Så blev det nu inte).

Jag studsade faktiskt lite, tyckte det verkade något andefattigt. Påmindes om min mammas begravning (hon dog 1989, 74 år gammal), då många olika människor deltog under minnesstunden. Gamla och nya, nära vänner från olika politiska håll. En del tal hölls, fina minnen plockades fram osv.

Ett landstingsråd (hemmahörande hos Socialdemokraterna, hon blev så småningom en omstridd och kortvarig chef för Socialstyrelsen) reser sig och försöker ‘kidnappa’ min mamma – eller snarare minnet av henne. Min mamma hade nämligen sitt hjärta till vänster – eller försökte ha det – även om detta inte alltid var helt självklart i hennes komplexa värld. Landstingsrådet var en nyare vän, en granne och hon försökte reducera mamma till en vänstermänniska, en som var ”radikal” – fint bland vissa och än finare då, gu’bevars.

Till saken hör, att där också deltog många nära vänner, ofta av äldre kaliber, varav de flesta förmodligen hade politiskt-borgerlig anknytning, många högutbildade, med bra och ansvarsfulla jobb men också vägledda av en djupt förankrad, humanistisk bildningstradition. En av dem var t.ex. ”Halmstads litterära tandläkare” (uttrycket myntat av Elsa Graves äldsta dotter; han läste litteratur nämligen och hade ett stort bibliotek). Några tittar försiktigt (indignerat?) på varandra och på mig.

Jag finner mig föranledd att resa mig, tacka för talet och filosoferande replikera att ordet radikal kan härledas ur ordet ”radix” som betyder rot.

Som radikal kan man tyckas söka sig till roten av ett problem, en ”sanning” eller – som jag vill applicera det på politik – att man söker en bättre lösning på ett problem än den lösning, som för närvarande råder. I den meningen – fortsatte jag – har inget parti monopol på att vara radikalt, söka ”sanningen”.

– Nej, naturligtvis inte, mumlade landstingsrådet…

Detta är ingen efterkonstruktion eller något önsketänkande om hur jag borde ha agerat – men hur kunde jag finna mig så snabbt? Jag, som sällan finner ord i rätt ögonblick och som oftast faller till föga inför påstridiga stämmor.

Jo, hösten 1981 eller 1982 kommer det en tänkvärd artikel i GP och den handlade just om det, som jag ovan gav uttryck för. Den var fördelad på två nummer och jag fann den vara bland de mest intressanta under 70- och 80-talet – ursäkta! Då jag hade begrundat den många gånger, fanns den i mitt arbetsminne och jag kunde improvisera.

Artikelförfattaren (namnet har jag glömt) fick svar på tal. Få vågade? bejaka den direkt. Per Nyström (Socialdemokraternas chefshistoriker och tillika ideolog) skrev kort men högdraget, refererande från sin fjällvandring, att han ”uppe på fjället med vidderna inför sig förstod hur fel artikelförfattaren hade” (fritt citerat). Men det var före 1989.

Jag sparade den förstås – och tappade bort den. Långt senare satte jag mig på tidningsbiblioteket i Ggb och letade efter viss tidsåtgång fram den igen – jag började med fel år. Fick mig en kopia, som nu finns i en av flera flyttlådor; sedan dess har jag återigen letat efter den utan att hitta den. Men den ska finnas.

*                *                *

För att påminnas om hur tiderna förändras kan man titta på TV-Plays dokumentär om ”Finland under kalla kriget”; fyra avsnitt om det grepp, som Sovjet hade över Finland efter andra världskriget. Skadeståndet som Finland skulle betala till Sovjet (enligt fredsuppgörelsen after världskriget; Sovjet angrep först som bekant, när Tyskland och Sovjet ingått sin allians och Tyskland gått in i Polen) kom i o f s att innebära en sorts omvänd kolonialism, såtillvida att Sovjet skickade sina råvaror till Finland, som i kraft av sin industri och marknadsekonomi skickade färdiga produkter tillbaka till Sovjet. Till priser, får jag tillägga, som inte var förmånliga för Finland. Först 1989 blev Finland av med det avvecklade Sovjets järnhand.

Väst och öst började under sextiotalet alltmer ”tävla om den progressiva gräddan bland de unga”. USA med Kalle Anka, New York-expressionism och studiestipendier, Kreml genom att i det fördolda, med splittring som uppsåt, ha ett finger med i vissa fredsrörelser respektive vänsterrörelser (i väst).

Efter Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968 radikaliserades vissa i Finland och väljer att se Sovjet som en fredens stat, som ger solidarisk hjälp till broderländerna. Även i Sverige och i övriga västvärlden fick detta synsätt fäste i viss utsträckning.

Oerhört komplicerat för finländarna då och – som jag tycker – intressant nu, inte minst med tanke på nutida, rysk utrikespolitik. Och handen på hjärtat – nog försvarades den ryska inmarschen i Ukraina (febr -22) av ett antal vänster-dinosaurier? För att inte tala om när Krim och östra Ukraina invaderades 2014. Upproren på Majdan-torget? Västeuropeisk frihet – VAD skall det vara bra för? Det var väl bara fascister och knäppa nationalister, som låg bakom – eller?

För den, som har vaga idéer om historiens vingslag från det kalla kriget, vill jag rekommendera dokumentärserien.

Per Berger