En berättelse ur folkminnet om krig & hav
Under det år som gått sedan min vän Lena dog har jag försjunkit i hennes pärmar i text efter text. Där hittade jag den här berättelsen hon satt på pränt för att bevara minnet av alla de sånger som inte fick sjungas utan sköts i sank i Skagerackslaget -1:a världskrigets stora sjöslag som begicks här utanför vår kust 1916.
Berättelsen ”Dögubben” må vara fri prosa men baseras med största sannolikhet på personliga vittnesmål av gamla Hamburgöbor som var med den där sommaren när ingen åt makrill och kustborna bärgade soldatkroppar istället. Lena tillbringade alla sin barndoms och ungdoms somrar i stugan på Ögården längst ut på Hamburgös västsida. När hon var barn var minnet av dögubbarna levande hos alla öbor över 40.
På Stensholmen mellan Hamburgsund och Fjällbacka ligger tyskar och engelsmän efter slaget begravda. Bland andra den tyska poeten Gorch Foch vars kropp hittades i en klippskreva på Väderöbod midsommarafton 1916.
De Lena talade med kan mycket väl ha varit personligt närvarande vid begravningen på Stensholmen och hört prästens warwashing-predikan om att soldaterna dog i glädje för att de drunknade i det öga som speglar den oändliga friden.
På högläsningskvällarna på Café Oliva läste Lena sina egna noveller och krönikor. Raljanta och kvicka. De som lodade djupare läste hon sällan fast det var de som var bra, på riktigt. Varför vet jag inte, men kanske för att hon var rädd för att verka pretentiös.
Nu när historien åter vänder sig tillbaka i kramp och ett 3:e världskrig står och stampar i dörren tycker jag pretentioner är på sin plats. Att berättelser ur folkminnet åter kommer fram och påminner oss om vad krig innebär.
I Skagerackslaget ansåg båda sidorna att de gick ur sjöslaget som segrare.
Över niotusen män dog.
Lisa Åstrand
”Farfar, sa jag. Du ska berätta om döden.”
”Får du aldrig nog?” hördes det inifrån sjöboden där han hängde trasiga skäddegarn i vackra vådor över en stång.
Jag satt i öppningen. Havet välte längre ut men härinne på bryggan var det varmt och nästan stilla. Just som solen flög fram i en glipa mellan molnen kom farfar ut.
”Det var en eländig onge till att bita på naglarna!” En tomlåda fick en spark så den kom på plats, han satte sig och fångade mina händer i sina.
”Du kommer inte loss i år heller” sa han.
Jag kämpade och slet för sakens skull.
”När solen skiner som nu” fortsatte farfar ”tycker jag att hon också har små händer längst ner på sina ljusa armar. Små ljusa händer som spelar och spelar på jorden. Kan du se dem?”
Solstrålarna kunde nog vara som silverarmar över vattnet, men några händer kunde jag inte se.
”Melodien är flera miljoner år lång. Du och jag är varsin ton. Inte mer…”
”Kan du inte berätta om dögubben?” avbröt jag.
”… och om någon ville skriva ner hela melodien, så skulle varje mänska, varje liv som levt på jorden, få ett alldeles eget nottecken.”
”Varje uppdragen skädda?”
”Visst” sa farfar generöst. ”Här görs ingen skillnad mellan arter.”
Nu hade han glömt att han hade en fånge. Försiktigt drog jag till mig mina händer. Små och alldeles ljusa, nästan vita bredvid farfars mörkbruna.
”Och dögubbarna!” påminde jag efter en stund. ”Hur låter de?”
”Det fanns mycket mörkt i melodien, då som nu. Jag har inte förmågan att höra hur de där stackars människorna lät, men ingen ton är ful i sig. Det är väl hur man sätter ihop dem som bestämmer om det låter ont eller gott. Krig buntar ihop goda toner till stygga ackord.”
”Men det är ju mänskor som buntar ihop sig och sätter igång krigen?”
”Det är sant” sa han ”det har du rätt i.”
”Så då är det väl somligt folk som förstör en bit av den där melodien?”
”Du är en baddare till att tänka” sa farfar.
Jag satt tyst en stund och tänkte att det hellre var som om solen höll i färg och pensel. Nu fick holmen mittöver en gul klatt på sig, men så rann färgen av och for som ett långt penselstreck i silver tvärsöver hela fjärden.
”Han var läskig va?” sa jag sen. ”Blev ni rädda?”
”Ilandflutet folk är inga skönheter precis” svarade farfar lugnt. ”Har du vart med händerna länge i diskbaljan nån gång?”
Jovisst. De hade blivit gråvita och alldeles skrynkliga.
”Då förstår du att man inte blir fagrare av att ligga i blöt en månad. Kroppen svullnar. Skinnet rämnar på sina ställen, och ögonen blir mat åt trutarna. Ja det är kanske det hemskaste jag sett i hela mitt liv, och flera månader efteråt vaknade jag om natten och skrek. Mor sa att jag hade nattmaran.”
”Snälla du” sa jag. ”Lova att du aldrig drunknar!”
”Det lovar jag visst inte” sa han. ”Det bekommer mig inte om jag knäar mot jorden eller gapar efter luft i vattnet, när jag ska till. -Men kom opp i knät på mig som du brukade- eller håller du sånt för fjäskeri nu när du är stora karln?”
I famnen luktade det fisk och ylletröja. Jag blundade och hörde mitt eget hjärta slå.
”Det är konstigt att man lever” sa jag tyst. ”Att man finns. Går folk omkring och vet att de finns egentligen?”
”Hä!” utbrast farfar förvånad. ”Går du också och grunnar på sånt?”
Därute var det som om havet morrade och jag tänkte att sjöarna for iväg för de ville rädda sig upp på land.
”Året 1916” började farfar, ”var jag ungefär så stor som du är nu, och den där dagen i juni var vinden som idag. Rakt västlig och hård. Det hade blåst upp under natten. På morgonen ville min bror Gustav och jag gå och vraka, leta drivved och annat ilandflutet på stränderna. Mor och far tyckte vi skulle vänta. ”Gå inte och vraka idag” sa de. Stormen vänder sig inte förrän månen vänt och ni får mer om ni väntar.”
Men vi ville inte vänta. Vi tog kärran och gick hela vägen ut till Getviken vid norra udden. Där var bara en kostig på den tiden, och där du nu cyklar i tallskog var det en myr som vi måste gå runtom. Jag minns att medan vi gick där och fantiserade om vad vi skulle hitta på stranden, så kramade jag en liten flöjt som låg i fickan. Den hade jag fått på morgonen av bror min, han hade täljt den i rönn. Än hade jag inte hunnit blåsa i den, men kanske jag kunde sätta mig och ta fram en liten melodi när vi hunnit ner till vattnet, tänkte jag.
Gustav gick framför mig och drog, och jag puttade på där bak när det var som knaggligast. Han hade fått överta fars gamla båtmössa, och den var så stor så den låg ända nere vid öronen. Jag ville ju också ha en sån, och kom på mig med att tänka att det kanske låg en herrelös båtmössa någonstans mellan stenarna och väntade på min skalle. Efter en stund var jag så säker på att den skulle finnas där att jag beslöt mig för att offra den. Jag skulle minsann ge den till Gustav, jag. Inte skulle han behöva gå runt med en mössa som hängde nere vid öronen, han som var så snäll och som täljt mig en flöjt.”
Jag kände mig otålig. Mitt finger följde i maskorna i farfars tröja och kom till ett hål alldeles uppe vid halskanten. Fingret gled in i hålet som blev litet större.
”Fortsätt” sa jag.
Farfar teg. Men hans ena ben började röra sig, långsamt lyftes det och sänktes, alldeles som om han stampade takten till något han bara själv kunde höra.
”En vals” sa han. ”Det var en vals jag hade i huvudet den där dan, det var den som flöjten skulle få!”
Det började väsnas långt nere i hans bröst, och sen mullrade och pep en melodi ut ur munnen, en som jag inte riktigt fick någon reda i.
”Vad heter den?” frågade jag för att inte vara ovänlig.
”Inget namn” sa farfar. Den hade inte fått något namn, för den var inte färdig. Den blev aldrig färdig.
Så han hade hittat på den själv? Alldeles själv?
”Jag var full av melodier på den tiden, precis som du är full av tankar. Och jag trodde nog att varje melodi som rann till, var den största och vackraste som mänskor nånsin skulle ha fått höra.”
”Jag förstår” sa jag.
Han fortsatte att dunka träskon mot bryggplanken, men nu sjöng han inte mer. Bara dunkade och sög inåt på läpparna, alldeles som om han trodde att pipan satt i munnen. Plötsligt tog han tag i mig.
”Gör du det, pojke. Förstår du?” Hans ansikte kom alldeles nära och jag såg rätt in i de blekgrå ögonen, såg den lilla gula fläcken i hans vänstra ögonvita.
”Släpp mig” sa jag och ville vända bort huvudet.
”Gör du verkligen det? upprepade han. ”Då begriper du kanske också att den valsen kom av sig just där vid Getviken, och att jag kom hem utan flöjt, för när en ser det hemskaste händer det att en tappar sin glädje, och det var det jag gjorde den där sommardagen för 66 år sedan när vinden var som idag och jag var så stor som du är nu. Jag tappade både flöjt och lust till flöjt.
Hans händer knep om mina axlar. Det gjorde nästan ont. Plötsligt tyckte jag att hans ansikte var fult och jag kände att jag ville gråta.
”Släpp mig” sa jag igen och vred mig. Så fick jag handen fri, och slog till. Rakt i ansiktet slog jag farfar.
Han släppte inte, bara satt och såg på mig. Man kunde inte veta om han var ond eller ledsen. Eller om han kanske ångrade sig. Men under hans ena öga ryckte det litet, som en liten liten fisk under en krusad vattenyta.
”Den där stranden” sa han sen ”var vår lustgård. Det var där vi badade när vi var lediga från våra sysslor, och där fanns smultron under klippfallet, då som idag. Efter den dagen ville jag inte dit mer. Inte på många år.”
”Varför?” flög det ur mig fast jag anade.
”Där stod han och vaggade” sa farfar. ”Mellan de stora stenarna vid vår badklippa hade han kilat fast sig, och flytbältet höll honom upprätt. Vågorna vaggade honom av och an, och när vi kom närmare såg vi att det inte var en levande människa som stod där och dansade en underlig dans. Det var ett kadaver.”
Jag visste inte vad kadaver var, men ville inte fråga mer. Jag var fortfarande ledsen.
”Nog kände vi till att det var krig i världen” hörde jag honom fortsätta ”men soldater, det trodde vi barn var ena starka karlar som offrade sig snyggt och ordentligt när de själva bestämde. Som om de vore gudar i blanka knappar och annat fanstyg.”
Han höll inte hårt i mig längre, och jag vågade se på honom. Hans ögon såg långt ut över vattnet.
”Tänk dig nu att där stod vi, två småpojkar, framför en klump ruttet kött i blanka knappar. En döing i uniform och korkbälte. Vi stod där och såg och såg, och vi vågade knappt röra oss. Jag vet att jag började skrika, men har inget minne av hur vi kom därifrån. När vi kom hem igen hade jag tappat flöjten och på natten vaknade jag och yrade om att han, dödingen, hade en likadan i sin uniformsficka. Far och mor försökte trösta mig med att det bara var en ond dröm jag haft, men det kunde jag inte tro på.”
Ja, så var det när bror min och jag välkomnade en ilandfluten soldat. Efter en tid dök de upp, den ena efter den andra, på olika håll utefter kusten. Dögubbar, blev de kallade. En skeppare fick jobbet att fara runt och samla ihop dem, och en dag blev det begravning på Stensholmen med både präst och blomster och psalmsång. Folk som var med sa att det var vackert, att prästen höll ett vackert tal.
Han lär ha talat om Skagerackslaget som vilket oväder som helst, och han sa att havet är ögat som ser himlen. De här soldaterna skulle ha dött i glädje, menade han, för de drunknade i det öga som speglar den oändliga friden. Ja, så fick han till det. Nästan 9000 man drunknade i så fall i glädje och gamman!”
”Var det ett så förfärligt oväder? undrade jag. ”Hur kunde det vara det?”
Farfar såg häpet på mig. Sen slöt han ögonen och mumlade något ohörbart. Plötsligt satte han ner mig på den andra tomlådan och försvann in i sjöboden. När han kom tillbaka fick jag något i handen.
”Den ska du ha” sa han. ”Den är för att jag var dum mot dig nyss.”
Jag såg och såg. I handen höll han ett litet fartyg med bogspröt, tre master med rår och segel, och på däck fanns fyra livbåtar så små som lillfingernaglar.
”Den gjorde min far till mig som tröst för att jag blivit så ledsen” sa farfar. Han använde ett trästycke som jag funnit bland stenarna tidigare på våren, men jag hade misslyckats med att göra mig en båt av det. Den ville bara likna en trätoffel hur jag än bar mig åt så till slut kastade jag den åt vedlåren. Där hittade far den.
Jag följde vattenlinjen med pekfingret. Den var smal som en tråd och alldeles jämn!
”Han målade den blå, för att blått är längtans och hoppets färg.
Livet blir mer än eländigt om man glömmer bort att man finns till” sa han till mig, och ville att jag minst en gång om dagen skulle tvinga mig att säga ”tänk att jag finns.” Bara så.”
”Tänk att jag finns” upprepade jag och såg att det fanns ett riktigt roder i aktern.
”Just så. Och nu vill jag att du ska förlåta mig” sa han. ”Jag blev så vresig nyss när du ville ha dögubbehistorian berättad för dig som vilken spökhistoria som helst. Jag tänkte att sånt kan du ha din TV till. Jag vet att du sitter uppe på kvällarna för att se folk skjuta ihjäl varann.”
”Men det är ju inte på riktigt!” sa jag.
”Du ska inte vänja dig vid andras död” sa farfar. ”Bara vid din egen när den tiden kommer.”
Jag satt där med båten i handen. Seglen rörde sig i vinden. Jag tänkte på att det funnits någon som var min farfarsfar, och att han för hemskt många år sen suttit om kvällarna och täljt och byggt på just den här båten som nu fanns i min hand. Det var nästan som om farfarsfar vinkade en liten aning, som om han bodde inne i seglen som fläktade.
”Det är en fregatt” sa farfar. ”Hon ligger rätt fint i vattnet. Ska vi prova?”
Innan jag gick ner från bryggan, kom jag på en sak. Jag vände mig om och såg på farfar.
”Hade han en flöjt i fickan?”
”Det är ju inte omöjligt” svarade han och såg ut på fjärden där det var som ett enda fyrverkeri av solstrålar och skum.
Jag tänkte att det nog aldrig förr varit så vackert därute, men så sprang jag ner till vattnet och satte ner fregatten mellan ett par stenar. Där låg den och vaggade en stund, så fick den vind och sköt snabbt ut på vattnet.
”Jag glömde att berätta en sak” sa farfar som kommit fram och ställt sig bredvid. ”Skagerackslaget var inget oväder. Det var första världskrigets stora sjöslag mellan tyskar och engelsmän. Jag står här och tänker att de kanske hade flöjt i fickan allihop, alla 9000 soldaterna.”
Jag var tyst en stund.
”Jag förstår vad du menar” sa jag sen.
Lena Hummel-Gumaelius
