Nu har jag gått i hus och gårdar och samlat skrönor, folkminnen och dialektord i mer än två decennier. Idag brukar jag bara i undantagsfall ringa och förvarna om min ankomst. Jag gör oftast besök på vinst eller förlust och hoppas att folket är hemma. Tanterna och farbröderna har ofta haft pension i många år eller till och med decennier och lägger alltid ifrån sig det de har för handen och börjar mer än gärna att berätta. Men det är mycket som fallit i glömska. För alltid. Därför blev det en omtumlande resa när jag på väldigt märkliga vägar snubblade över en kulturskatt som jag skattar som ovärderlig.
Kanske har jag missförstått detta, men det tycks som att det hela började på Gustav Öbergs begravning, där den kände poeten och smögraren Gunnar D Hansson närvarade. Av en händelse fick han syn på en gravsten med följande inskription: Arnold Nordén, Öarna. Själv var han bekant med en viss Arne Nordén från Bovallstrand som i sin ungdoms år upptäckt eller kanske snarare uppmärksammat en gammal runsten, den så kallade Vallastenen, vars gåta fortfarande gäckar forskarna.
Hansson kände till ett antal nordénare, men inte just någon med förnamn Arnold. Så han uppdrog åt en släktforskarekompis att nysta lite i historien. Jovars, denne Arnold Nordén var född och uppväxt i Bovallstrand. Varför inte ta kontakt med hans dotter som lever ännu och har ett ställe på Öarne? (Ligger längs med vägen ut till Valön.) Hansson lyfte luren och fick svar av dottern Aslaug Ott som stod i potatislandet. Det visade sig att Arnold var allmänt känd i Bovallstrand under namnet Arne.
Det framgick också att Nordén varit en dokumenterande person av stora mått. Hansson undrade om det fanns något intressant i gömmorna på Öarna och bad sin kontakt i Spånslätt, Johan Öberg, att göra ett besök och en första bedömning av innehållet.
Johan Öberg återrapporterade strax. Det visade sig att Arnold Nordén var en bortglömd och mer intressant person än någon kunnat ana. Framför allt hade han efterlämnat två fulla pärmar med hundratals handskrivna A4-ark med dialektord, lokala sägner och historer, teckningar på framför allt äldre tiders fiskeredskap men också hans egna slutsatser kring de lokala dialektala ortnamnens ursprung. Denna upptäckt tarvade ett föredrag på Café Existens. Gunnar Bäck involverades och råkade nämna för undertecknad att det skulle bli ett samtal kring dialektkartläggaren Arnold Nordén. Kanske att jag var intresserad att bidra med mitt kunnande kring den lokala dialekten?
Jag kunde inte hålla mig många minuter från att ta kontakt med Aslaug Ott, som eventuellt kunde vara i besittning av dialektuppteckningar! Jag hade inte ens kunnat drömma om något bättre. Arnold Nordén var väl bekant med det svenska landsmålsalfabetet som använts (och fortfarande används) för att beskriva uttalet av svenska dialektord och har därmed efterlämnat information om en mängd ords exakta dialektala uttal för hundra år sedan. Med rötterna i Bottnafjordens södra strand, skolad vid universitet och högskola i nordiska språk och geografi och utrustad med både talang, tur och skicklighet har han dessutom haft osedvanligt bra förutsättningar att dra slutsatser kring våra dialektala ortnamn.
För de som inte kunde närvara eller missade vårt senaste föredrag kommer det förmodligen att bli ytterligare en chans till närvaro och samvaro i höst då vi kommer att besöka Bovallstrands hembygdsförening, antagligen i Faltins magasin. Men jag kan väl avslöja några av Nordéns teorier som jag själv sätter väldigt stor tilltro till. Bland annat ifrågasätter han sjökortets Långeflu sköka (uttalas schöga) – varför skulle sjöfarare associera ett grund med en hora? Nej, istället är det kartritare som någon gång i tiden missuppfattat det dialektala Långeflu skägga/skägge (uttalas schägga/schägge) och sen har lokalbefolkningen anammat felöversättningen. När jag återgav denna teori för en dialekttalande inföding i Spånslätt utbrast han: ”Ja naturligtvis! Så måste det vara!” (Skägga är en dialektal specialterm för ett grund som har ett specifikt utseende som vi inte behöver gå in på nu.)
En annan av Nordéns fantastiska slutsatser har med skäret ”Gorsö” att göra. På södra sidan av Bottnafjorden uttalas namnet med sje-ljudet som finns i standardspråkets fors. På norra sidan av Bottnafjorden uttalas namnet med ett sje-ljud längre bak i gommen, nästan såsom arabiskans sje-ljud men inte riktigt lika grovt. Den traditionella ortnamnstolkningen, gjord av göteborgsbaserade namnforskare, är att förleden kommer av dialektens ord gôrr med betydelsen ’dy, gyttja, lös botten’. Men både Nordén och jag är associerar dialektens gôrr snarast med fiskrens eller inälvor/maginnehåll från fisk. Nordén menar då att det strider mot bygdens namngivningstradition att likna ett skär vid, och ännu mer, att namnge ett skär efter fiskars innanmäte.
Normalt är att skärens och holmarnas utseende liknas vid olika djur, får namn av olika med landskapet överensstämmande adjektiv eller personer som haft med platsen att göra. Bina är dialektens ord för björnhona och skäret har liknats vid en sovande björnhona eller en björnhona som vilar huvudet på sina ramar. Flatholmen är flat. Krulles hôLa efter ett djup som har ett samband med en viss Kristian att göra, som vanligen kallades ”Krulle”. När det gäller Gorsö fiskar Nordén fram ett fornvästnordiskt ord kussi/kursi med betydelsen ’kalv’ och menar att skäret ska tolkas som Testholmens kalv, efter den närliggande Testholmen. (Om man undersöker topografin under vattenytan är det uppenbart att Testholmen och Gorsö egentligen tillhör samma bergsmassiv.) Den dialektala ljudutvecklingen kursi -> gôrse är inte svår att förstå. Efterleden -ö anser Nordén är helt felaktig eftersom Gorsö är alldeles för liten för att anses vara en ö eller ens en holme. Istället är Gorsö ett skär och inget annat. Ö-ljudet kan enkelt förklaras med att det i dialekten ibland är väldigt svårt att särskilja ett stängt ö-ljud från det obetonade centrala e-ljudet som kallas schwa-ljud och som alla svenskar uttalar i ord såsom pojke och gosse. Den rätta standardspråkliga tolkningen av ortnamnet ska då alltså vara Gorse, alternativt Gorsen och inte Gorsö.
Arnold Nordéns anteckningar bjuder alltså på en mängd aha-upplevelser som jag, Aslaug Ott och Johan Öberg hoppas kunna dela med oss i bokform framöver. Arbete pågår. Sen får det väl vara osagt om Nordén har rätt eller inte, men för tillfället håller åtminstone jag hans teorier som de mest trovärdiga som erbjuds.
/Jesper Saltebro