Alla är beroende av jordens biosfär. När den hotas gäller det livet. – Jo jag vet, men jag har lite annat som jag måste greja med först. Människorna är konstiga, varför är de så kortsiktiga, varför görs det så lite? Och själv är jag människa.
Det är ju en röra men en intressant röra som har med konsten att göra. Vi är svåra att begripa och det hjälper inte hur rätlinjig och sammanhängande vi försöker göra världen, vi blir inte tryggare för det, snarare tvärtom. Teknosfären som människorna har byggt upp för att känna sig lite säkrare, den som ger oss livsmedelsförsörjning, vacciner och skärmtid – den vilar mot att det vi behöver äta fortsätter växa, det är biosfären som ger maten. Men teknosfären hotar biosfären. Vår trygghet hotar vår överlevnad, sug på det.
Särskilt bland rika personer är tron vanlig att pengar har egenvärde, annars skulle de väl inte bekymra sig så mycket om dem? – de är dåliga filosofer på det viset, deras omsorg om pengarna gör att de ofta inte bryr sig om hur de kommer in, bara det fortsätter vara lönsamt. Philip Morris förnekade rökningens skadlighet och Standard Oil förnekade att fossilförbränning skulle vara något problem trots att de känt till detta i decennier. De ljög helt enkelt och de tänkte väl att det inte är så farligt, eftersom det enda riktigt viktiga var förtagens kassaflöde. De glömde något, eller om det var att de inte fattade.
Människorna är himsket komplicerade och ju mer man tänker på dem desto mer komplicerade blir de. Mitt eget tänkande blir till sist nästan obegripligt, särskilt eftersom jag måste tänka på att det just är jag som tänker, men vem fan är jag? Man orkar inte med det, kan man inte få ha det lite enkelt då och då?
Men, man ska klara av att bli äldre och äldre och detta är inget för veklingar trots att alla blir vekare med åren. Inte nog med att man blir skrynklig utan det väntar annat ännu hemskare och man kan inte veta vad det blir. Det enda man vet säkert är att man ska bort. Hur ska man stå ut med detta om man inte kan tro på evigt liv i paradiset? För det mesta tänker man på annat, köksinredning, utedäck, resor, barn och barnbarn.
Just barnen är den starkaste trösten, att man lämnar över till dem som lever vidare – men om nu hela människosläktet ska bort?
Konst kan våga se livets tragiska och den som vågar se konst kan också våga se. Det hjälper faktiskt en smula att på detta sätt höja sig över vardagen – att se det hemska men också att det kan finnas kärlek starkare än döden, som madonnan med barnet eller bilder av älskande eller att det kan finnas brott, straff och förlåtelse.
Och blommande ängar som kossorna blir så glada över att bli utsläppta till och vi gläds med dem trots att vi tänker äta upp dem när sommaren är slut. Detta är också motsägelsefullt men det är del av människolivet så länge inte alla är veganer, då får man lämna korna till vargarna.
Konsten som kan ge bild ord och ljud åt det motsägelsefulla om den blir bra, men det blir den inte alltid och en del av konstnärens mod är att våga få dåliga recensioner – eller inga recensioner alls.
Människorna är inte entydiga och de är inte alltid goda. Det finns alltid något som hamnar vid sidan av när man ska förklara hur det ligger till och det är därför man behöver konst som bryr sig om det som blir över.
Det finns populister som inte tycker det är lämpligt att konst tar upp att kvinnor menstruerar. De kallar det menskonst bara för att folk ska tycka att detta är äckligt och borde förbjudas. Inom psykologin är ju detta känt som förträngning, att man vägrar tänka på saker man ser som obehagliga. En av dessa är som sagt att jag ska dö – men på ett sätt är det ännu obehagligare att jag fött upp barn och uppfostrat dem till en framtid som inte finns om det går riktigt illa. Därför tänker jag hellre på kök, bil och utegrill, eller fotboll.
Men man behöver våga se obehagliga saker och konstens värsta funktion som är den bästa är att den hjälper en till detta, till och med inför tanken att det kanske är jag som är obehaglig eller elak rentav. Själva insikten gör en troligtvis mindre obehaglig – om man inte satsar på att bli ännu obehagligare så man kan skrämma folk och vinna respekt på det viset. Men även det kan konsten och litteraturen gestalta.
Jag tror det är sant att ett alltför bekvämt liv är skadligt och inte bara för klimat och miljö utan också för den som har det bekvämt. Konst kan chocka en fri från sådan bekvämlighet. Den behöver inte handla om ekokrisen för den skull, men den kan hjälpa en att sluta blunda inför det obehagliga som ändå är en del av livet. Konstigt nog kan man bli gladare av det.
/ Gunnar Bäck