(Jag kom på att jag skulle gräva dike som mitt bidrag till Talking Waters. Diket ska hjälpa till att skydda KKV mot översvämning. Jag gräver 90 minuter varje dag så länge projektet pågår, det blir tre veckor. För att markera att detta är ett annat liv har jag låtit hår och skägg växa.)
26/9, efter tio dagar. Man gräver. Det är blött i botten och det är bra för då får man ett mått på hur djupt man ska ta, man har fått ett vattenpass. Det kommer blålera, det är jobbigt. Det är inget djupt dike och ganska smalt, man kan stå med ena knäet på kanten och den andra foten nere i gyttjan. Då behöver man inte ställa sig uppe bredvid diket och sätta foten på spaden utan man kan jobba mer från sidan, slå ner spaden och bända loss lerklumparna och kasta dem åt sidan. Om en koka lossnar från spaden och trillar ner på botten kommer man åt den utan att behöva klättra ner varje gång det händer.
Det gäller att arbeta lugnt och uthålligt. Efter en kvart är man trött men då vilar man någon halvminut, sedan kan man fortsätta. Man blir varm, blodgenomströmningen ökar och man orkar skapligt. Att sätta en tidsgräns hjälper en också att hålla ut, mot slutet tittar man allt oftare på klockan. En och en halv timme måste räcka, sedan är jag slak resten av dagen, det gör lite ont i axlarna och ena höften men det går över när jag sover. Det är ju också ett träningspass.
I somras fick jag ryggskott och jag var orolig för hur det skulle gå att gräva. Jag gräver rakt fram och kastar upp leran åt vänster, det blir ju ganska ensidig belastning på den högra stora ryggmuskeln, tänkte jag, men det har inte märkts särskilt, utom känningen i höften då. Jag tänker inte överanstränga mig och inte förta mig. Alla säger att träning är nyttigt och jag tror dem. Förmodligen blir jag också starkare genom detta arbete och jag behöver inte betala för att gå på gym så länge jag gör min T’ai Chi på morgonen.
Det finns också en stor skillnad mellan grävning och träning på gym och det är själva diket. Jag gräver inte i första hand för att befrämja min hälsa och förlänga mitt liv, utan för att det ska bli ett dike dit vattnet från bäcken kan ledas när det stiger mycket. Diket kommer att sträcka sig hela bakvägen förbi KKV varefter det leds tillbaka i bäcken via en trumma under infartsvägen. Där trumman mynnar i bäcken har Uffe grävt ut tidigare med grävmaskin. Vattnet ska kunna ta sig två vägar förbi KKV och jag tror det ska hjälpa till att hejda översvämningar, åtminstone lite grann, diket är som sagt ganska litet.
Jag hittar en massa grejer, skrotsten, brädbitar, en flaggstång som jag först trodde var en båtmast, plåtrör, mejslar, ett spett, en stålbalk, tegelstenar, plast i olika former. En del går tillbaka till stensågens tid, annat är mera sent islängt. Grävningen blev lite arkeologisk.
Längre fram kom jag till en betongbrunn vars lock jag ännu inte har öppnat. Jag grävde runt den och det leder ett ganska nytt platsrör till den som nu kommit i dagen i botten av diket, en fem meter ungefär. Jag vet inte om det är avlopp från KKV:s nybygge och det vet varken Micke eller Uffe heller. De måste fråga Riek som dragit ledningarna.
I början var det ganska lätt, mest en rensning kring alla fynden och lite grävning i botten av diket. Det gick fort och man kom långt. Jag fick hjälp av flera personer som jag kunde prata med om olika saker. Sedan blev det tyngre och jag kom längre bort från dikets utloppstrumma. Jag var glad för min tidsbegränsning.
Jag var också glad för att jag var del i ett projekt, grävningen var nyttig både som dikning och som träning men den var också del i ett konstprojekt och det markerade jag med röstimprovisation varje dag innan jag gick ut, rop över gården på KKV. Detta gav extra mening åt arbetet.
Jag hoppas att diket ska bli vackert. När det breddas, vilket det nog bör eftersom det då kan rymma mer vatten, kunde man gör det vackrare. Man kunde spänna det i en båge vissa sträckor och ge utrymme för det som vattnet självt gör, meandra sig.
Det är låglänt som hela KKV och det växer mest vass och en del björnbär bredvid. Man tänker att det kunde vara gräs och blommor och odlingar, vackra promenader. Man kunde gräva fram öar och göra små broar, det kunde bli idylliskt intill dess den stora översvämningen kommer. Trädgården kunde också fortsätta förbi dikningen, uppströms till Emils mark och kanske vidare till Catharinas och Kenneths och ännu längre. Det kunde bli våtmarker, delvis med vackra vattenväxter och plats för fåglar och fiskar. Exakt hur vet ju inte jag och inte är det jag som äger dessa marker. Men en vacker promenadstig med nyttiga bärbuskar och fruktträd här och där borde kunna anläggas som skulle mynna i Vrångstad med sin bautastenar och domarringar, en knytning mellan KKV:s stengård och dessa gamla stenformationer.
Jag använder en ganska liten spade eftersom leran är tung. Spaden vi hade var sprucken i fästet mellan skaft och blad och efter en vecka var den helt oduglig. Jag köpte en ny som är lite annorlunda, skaftet är av metall och vinkeln mellan blad och skaft är mindre än hos den gamla, ca 160°. Det går lättare att bända loss lerkokorna från dikesväggen, men man måste göra första inslaget på ett annat sätt, svinga mer från sidan för att bladet ska gå rakt ner i leran och använda vänsterarmen mer. Jag känner av förändringen genom träningsvärk i vänster skuldra.
27/9. Börjar bli sliten, den nya spaden tar otränade muskler i anspråk och leran är tung. Men det återstår nog bara ett tiotal meter innan det lättar.
Jag undrade innan jag satte igång om jag skulle få hjälp av andra och det första jag skrev (i Bottna för övrigt) var därför att jag undanbad mig hjälp, jag trodde det skulle locka någon. Ett par dagar senare sade jag att hjälp skulle mottas tacksamt och jag fick också några elever från Gerlesborgsskolan som hjälpte till några timmar, plus någon annan. På sistone har jag dock jobbat ensam.
Aktionen är också en undersökning. Bara en av dem som hjälpte till har återkommit en andra dag. Jag tror att de dels tyckte jobbet var tråkigt och jobbigt, dels att det inte var deras grej. Detta betyder: det är min grej vilket vill säga att jag är ägare till grejen att gräva ett dike åt KKV, eller G2:1 som ägare till marken heter.
Jag hade tänkt att det kunde bli en massrörelse och att femtio-hundra spadar kunde komma i rörelse. Jag tänkte på Meyerhold och hans biomekaniska träning för skådespelare där de skulle bli kroppsarbetare på så vis att de tydligt ansträngde kropparna i föreställningen, som kroppsarbetare, och tränade dem för detta. Jag tänkte att vi skulle kunna lyfta och sätta i spadarna i gemensamma stora rörelser som skulle göra sig bra på film, gärna till musik av Sjostakovitj. Men jag fick inte så mycket gehör för den tanken och jag har inte förmågan att göra den mobilisering av folk som skulle krävts. Då kom jag på att jag kunde sätta igång ensam och kanske få andra intresserade och det har lyckats, fast ganska lite.
Vad betyder det att en ensam äldre man gräver ett dike? Är det bevis för att han trots åldern kan åstadkomma ganska mycket med sin spade och lite envishet? Eller är det en bild för hur svårt det är att riktigt förstå att världen och människorna befinner sig i en klimatrelaterad existentiell kris? Jag tänkte också på Stanislavskij och hans begrepp “det magiska om.” Tillämpat på klimatkrisen: om KKV behöver ett dike och om det är skadligt att använda traktorgrävare, hur ska du då gräva ett dike? – ja det får ju bli för hand. Men när jag gör just det behöver jag en konstnärlig inramning för att inte själv känna mig som en idiot. Men när jag får det tack vare Talking Waters, blir grävandet och diket mitt projekt trots att det inte riktigt var tänkt så. Men dike håller det på att bli och det var väl det som var huvudsaken.
29/9 Det är lera med småsten i sig som spaden slår emot i första hugget, det sliter på musklerna, särskilt i vänster underarm. Jag har kommit på att man inte behöver vända på underarmen för att lyfta spaden, det räcker med att greppa den uppifrån, det frestar mindre på muskeln. Detta var igår, i dag känns det bättre.
En människa kan gräva ett dike givetvis och ju längre personen håller på desto längre och djupare kan det bli. Nuförtiden är spadarna av stål, inom överskådlig framtid är det kolfritt stål men inte än, och inte av trä som de var för dem som grävde Göta kanal. Om man är pensionär bestämmer man över sin tid och så länge man är frisk kan man gräva så mycket man vill på lämpliga platser.
Väldigt många saker som man inte brukar göra är möjliga att göra och de är inte olagliga bara för att de är ovanliga. Men normaliteten är stark och man vill inte bli betraktad som underlig av sina grannar. Guskelov kan man säga att man håller på med konst av något slag, då kan det passera – utom givetvis för dem som avskyr konst. Men diket är konkret och begripligt och grävandet är en fysisk ansträngning som väcker viss respekt. Och de allra flesta gillar faktiskt tokiga infall, åtminstone så länge de inte är aggressiva.
2/10. Man gräver och det är en performance eftersom det ingår i Talking Waters och inleds med ett grävskall. Samtidigt är det helt praktiskt med syftet att avlasta bäckens flöde och undvika översvämningar. Uthålligheten som krävs har också värde som metafor eftersom det blir ganska mycket grävt utan att jag helt tröttar ut mig. Man kan bita ihop när det tar emot och man blir glad när någon hjälper till eller tittar till en.
När diket är klart och möter det andra redan grävda diket kan vi börja fundera på hur man kunde leda vatten genom det. Då kunde vattnet självt jobba vidare ett tag.
14/10 Diket är klart! Det blev 69,7 meter långt och jag fick mer grävhjälp under sista veckan. Vi har grävt fram till den sista avloppsbrunnen där det stod en del vatten som rann ut efter sista spadtaget. Nu finns ett litet dike åt ena hållet som möter ett stort dike åt andra hållet. Det stora diket grävdes med maskin efter senaste översvämningen som drabbade KKV från två håll, både från uppströms och från nedströms. Det stora diket leder vatten till bäcken uppströms och det lilla mynnar i bäcken nedströms. Jag tycker det vore fint om man ledde vattnet två vägar förbi KKV så det blev en konstholme, men först måste jag tala med någon sakkunnig. Jag har också börjat leta efter en koreograf som kan leda grävarbetet nästa gång. Micke på verkstan har lovat ta hand om alla fynd jag gjorde.
Sedan kan vi fortsätta att arbeta uppströms i bäcken med att fördröja vattenflödet med dammar och våtmarker, men utan att hejda laxöringen som vill kunna ta sig förbi Bottna kyrka så att Britt och Jerker kan titta på den, bäcken rinner nedanför deras hus.
/ Gunnar Bäck