Om Skutor, Skärhamnar’n, och Sjörapportens svalka för stormiga sinnen

I skrivande stund gör redaktören för denna tidskrift skäl för sitt namn grävandes ett dike som blir en Bäck när nästa regnovädersmoln når sin bristningsgräns ovanför Bottna. Gunnar gräver med spade för att inte med fossildriven grävmaskin skynda på klimatförändringarna och efterföljande översvämningar som han genom sitt grävande vill skydda KKV från. Genom spaden är han i kontakt med blåleran han dikar upp. En direktkontakt med arbetet som vi förlorade när oljan kom och vi inte längre behöver göra något själva. Varken så, skörda, bära eller gå. Inte ens vänta in kaffekittelns tjut och ta bort den från elden. Allt finns det maskiner till. Människan blev maskinernas skötare.

Redaktör Gunnar Bäck efterlyser fler grävare och sång. Också det nåt som vi tappade i oljerushen när arbetslagen byttes ut mot maskiner och sången tonade ut ur arbetslivet, förutom på radio. Det finns som sagt maskiner för allt. Handarbete är numer en hobby eller konstverk. Som GIBCA, Göteborg International Biennial for Contemporary Art, Talking Waters, vars duk Gunnars dike är ett grovgrävt streck på. För en spade kan ju inte bara vara en spade, trots allt i denna metaforiska tid. Och vad kan vara mer samtida än att tala om klimatförändringarna? Talking Waters. Jag kommer att tänka på min farfar som också hette Gunnar men inte Bäck utan Johansson. Hur han talade med havet och havet med honom. Det kunde blåsa hårt men ”det blir inte värre” konstaterade han och gav sig ut. Andra gånger var det lugnare men han stannade i hamn. Han kunde läsa väder, tyda tecken, men han kunde också känna. Att det här var en stillhet som inte var att lita på. Han kunde inte alltid förklara sitt beslut men intuitionen hade vetorätt. Kontakten mellan honom och elementen var inte bruten. Han kallades för Skärhamnar’n för han var från Skärhamn, Sveriges då största skutsamhälle. Han gifte sig med Inger från Tegelstrand, Hamburgsund, Sveriges andra största skutsamhälle.

 

När deras fäder en gång började segla gav de sig ut utan sjökort, utan radio, med vakna sinnen. De var tvungna att lyssna på havet annars överlevde de inte. Skutskepparna hade havet i ryggmärgen. Bokstavligen. En människa består av 60 procent vatten, vi är alla en del av det elementet, men alla vet bara inte om det. Gunnar visste.

När hans egen far seglade var det bara ett båtskrov mellan honom och elementen. Han och hans bror hade inte ens en styrhytt på sin jakt Amor. Axel Johansson från Skärhamn stod ute vid rodret i väder och vind och kände i kroppen hur och vart det blåste.

Vänd din näsa rätt mot stormen och sjung hej och hå. 

 

Först när Gunnar var tonåring installerades styrhytt på hans pappas dåvarande skuta Svea. Men ännu hade de inte ekolod eller radar. Farfar följde stjärnor och fyrljus. Kyrktorn och slott, allt som stack opp. Läste väder och lodade. Använde sextant, kompassen och alla sina sinnen för att ta sig fram. Till och med näsan. Han kunde lukta att Öland var nära när han kände doften av raps, säd, havre, eller lukten av sockerbruket på Mörby Långa.

När hans son, min pappa Rolf, gick till sjöss installerades motorer och seglen togs ner. Billigt drivmedel gjorde att man inte behöver ta hänsyn till havsströmmarna, man kunde köra på rakt mot strömmen om man så ville.

Deccakorten, ekolod, VHF, radar, GPS, tillkom och såsmåningom, med pappas ord, ”en helvetes massa skärmar”.

”Det är väldigt bra hjälpmedel all denna teknik, för att hjälpa en att se” säger han. ”Men förödande om man kopplar ur sin egen uppmärksamhet, slutar förstå hur väder, vind och strömmar fungerar utanför skärmen och bara förlitar sig på apparaterna.”

De flesta olyckor till havs nuförtiden handlar inte om att man navigerat fel utan att man inte navigerat alls. Man har ställt in autopiloten på en destination och satt sig bakom sin telefon och scrollat sig iväg nån helt annanstans än den uppgift man har just nu. Att styra denna farkost från A till B.

Omständigheterna ändrar sig men man ändrar inte kursen. Blir man av med signalen och tror man är symbolen på det elektroniska sjökortet går man på grund. Det går inte att se på radarn om någon är i sjönöd. Man är inte med längre.

”Det är själva uppmärksamheten som fallererar” säger pappa om navigeringen i vår tid.

Vi har alla möjliga tekniska hjälpmedel för precision men själva zoomar vi ut. Litar på tekniken, lutar oss tillbaka och kör på framåt oavsett vad eller vilka som körs över. När skärmen slocknar är man hjälplös.

”16 januari 1993 när jag var ute med Avior slocknade GPS:en. Styrman visste inte hur man navigerade utan den. Vi var mitt ute på Östersjön i frisk vind. Jag och skepparen som var av den gamla stammen kunde navigera utanför skärmarna och gick vakt i vakt tills vi var i hamn.”

Orsaken till att GPS:en inte fungerade berodde på att USA som äger satelliterna GPS:n är kopplad till hade ärenden i lönndom.

”Amerika skulle släppa några extra bomber över Kuwait och ville inte bli upptäckta och stängde av satelliten. Så satte de på den igen när de var klara.”

En enslinje av fasa går genom mitt medvetande på tanken att hela västvärlden transformerats till ett enda stort spökskepp på autopilot. Att den civilisation vi byggt upp bokstavligen avskärmat sig verkligheten och tuggar på som en automatiserad farkost de flesta bara åker med på. Förutom när man ska bomba nån, då är man på hugget.

Något väsentligt har brustit när vi har stängt av vår egen uppmärksamhet och inte använder tekniken som ett hjälpmedel för att förstå vår omvärld bättre, utan för att avskärma oss den, eller attackera.

Om kartan och verkligheten inte stämmer överens är det verkligheten som gäller. Eller? Men om kartläsaren aldrig varit i kontakt med verkligheten? Om sjömannen aldrig släckt i styrhytten och sett ut på stjärnorna hen en gång läste om på navigationskursen? Om bonden aldrig sett in i den av ranchdriftens matade och mjölkade namnlösa kossans ögon? Om Kyrkans skogsvaktare aldrig varit ute i stiftsskogen utan bara tittat på kartor när de tar sitt avverkningsbeslut?

Jag ser framför mig hela vår civilisations skuta fullastad av teknologiskt krimskrams styrt av skärmzoombiefierade människor, drivet av energi tillskansat från gravplundrandet av uråldriga skogars sediment, på drift ”framåt” frånkopplad naturens lagar. Rorsmän som inte vet hur väder, vind, strömmar och ekosystem fungerar utan bara kör på. Vänder inte näsan rätt mot stormen och möter det som är. Stoppar huvudet i ett par VR-glasögon och zappar omständighetsblint vidare, framåt, framåt. Som containerskeppet Ever Given våren 2021, som fastnade i Suezkanalen som en propp full med skräp i Moder Jords blodomlopp.

Syftet med vår resa genom denna tidsepok måste vara något mer än att var och en sitter på sin kammare, sin förarhytt, och scrollar på en skärm för att klicka hem billiga saker och dyra upplevelser, tappa kursen, gå på grund.

En sekvens ur familjen Thunberg/Ernmans bok flimrar förbi, den där Svante Thunberg står utanför sin elbil på en parkering bredvid en motorväg i Tyskland och gråter. Han har investerat i en elbil för att hans döttrar ska kunna få en framtid och inte gå under i den pågående klimatkatastrofen. Bil efter bil efter bil med förbränningsmotor dånar förbi. Svante inser att det funkar inte att rädda den sjunkande skutan själv och står där i sin vanmakt och gråter.

Det funkar inte längre att var och en sköter sitt. Individuella drömmar är gjorda för att krossas. Ska vi allihopa, sju miljarder, ha varsin personbil eller ska vi ha kollektiva transporteringslösningar? Ska vi satsa på Drömköket eller att alla människor i det verkliga livet ska äta sig mätta? Satsa på en egen pool eller rent vatten till alla?

Det glädjande i insikten att vi måste hjälpas åt är att vi behöver bli ett lag igen. Och sjunga samma sång. …kalla det skyfall eller syndafloden om du vill, jorden vi ärvde, å ekosystem så sköra…

För vi sitter ju i samma båt och måste ro detta iland. Svante Thunberg och hans dotter Greta kan ju inte göra det själva. De behöver vår hjälp. Alla behöver hjälpa alla. Ever Given som på kinesiska betyder ”länge bestående gåva” behöver lägga om kursen för att leva upp till sitt namn. Det är inte hållbart att det enda av våra åtta sinnen vi använder oss av när vi styr våra skepp är vansinnet.

Men först behöver vi stanna upp, loda djupen och ställa oss frågan; Vart är vi på väg, med vilken farkost och varför?

 

Jag står i farmor Inger och farfar Gunnars oceanblå kök i huset jag och deras andra barnbarn ärvt (som en körövning i att sjunga samma sång) när jag hör på radion att sjörapporten klockan 15.55 har slopas i P1:s programtablå. I köket där så många sjörapporter avlyssnats med största möjliga uppmärksamhet för att höra hur de har det därute på havet. Eller om de var i hemmahamn och satt runt köksbordet och ville veta när det var dags att ge sig ut igen.

”Nu använder man ju appar för att kolla vädret och sjörapporten fyller sitt syfte mest som kontemplation numera” säger den programansvarige på Sveriges Radio när hon motiverar att eftermiddagens sjörapport i P1 lyfts bort.

Längst nere i funkishusets källare hittar jag det: Lodet. Blylodet farfar firade ner i havet för att se hur djupt det var. Handlodet av bly fäst på ett snöre av tjärad hampa som man använde innan ekolodens tid. I undersidan är en urgröpning. Där sattes talg för att se vad som fastnade för att få veta om botten bestod av sand, grus eller berg. Om det var en lämplig ankarplats eller ej. Sjömännen var i kontakt med den fysiska plats de orienterade sig i.

Att loda djupen är inte bara ett talspråk. Blubb, blubb, blubb. Det är svindlande att tänka att gång i tiden, gjorde man det på riktigt. Lodade djupen så man inte gick på grund. Och här ligger det tungt och vilar som ett minne från segelskutornas dagar. Och det är inte så länge sen. Jag träffade farmors pappa, som faktiskt också hette Gunnar, och som i sin krafts dagar seglade tremastskonaren Kristina som farmor och hennes bröder var med på varje sommar. På okända farvatten lodade de djupet med handlod, inte ekolod. 1926 satte farfars pappa Axel in motor i sin jakt Svea. På hundra år har mycket hänt. Antropocen har blommat ut i sin fulla mörka prakt.

 

”Och det är ju så mycket annat som händer vid den tiden, rapporter och nyheter, att den stunden kanske inte är rätta stunden för kontemplation utan det kan vänta till kvällen” fortsätter den programansvarige när jag kommer upp igen från den röda källartrapphusets vindling.

Men det kanske inte kan vänta. När det händer som allra mest är kanske exakt rätt tid för en stunds kontemplation.

Förr i tiden räknade man att en människa tog 12 andetag per minut. Idag är det 18 andetag per minut. Vi andas så mycket kortare och snabbare. Tempot accelererar hela tiden. IPCC-rapporten säger att allt liv på jorden hotas om vi inte vänder om. Det är naturligtvis viktigt att agera men det är minst lika bråttom att ta det lugnt. Stanna upp och loda djupen. Bottna. De flesta av oss har tappat kontakten med sin inre kompass, som ju är förenad med allas kompass, och behöver hitta den innan hon kastar sig ut för att rädda världen. Med en sjövild kompassnål riskerar man sticka upp fler sår än de man lagar. Det är så många därute som försöker rädda världen och slår varandra i huvudet med just sin världsräddarteori. Jag inkluderad. Häromveckan i en insändare pekade jag ut två vicedirektörer i skogsindustrin som ansvariga för att den svenska älgstammen minskat med en tredjedel de senaste 10 åren. Är personangrepp konstruktivt? Nja. Kontemplation anbefalles innan och efter man kastar stenen. Om det nu är fred med naturen och varann man vill sprida.

Sjörapportens systematik är en förebild. Den börjar från Bottenviken, slutar med Utsira och det är i den riktningen förändring skapas. Den börjar från min botten och fortsätter utåt. Inte omvänt. Det är inte ringarna som skapar stenen, det är stenen i vattnet som skapar ringarna. Så det gäller att veta var man ska kasta sin sten, sänka sitt lod, gräva sitt dike. Så man är någorlunda säker på att det är just ett dike man gräver och inte ännu en grav.

Så när det snurrar som mest. Sätt dig ner. Be dig själv om ditt sinnes största möjliga tystnad. Knäpp händerna i knät. Läs Sjörapporten högt eller tyst för dig själv.

Lyssna noga.

Bottenviken

Norra Kvarken

Norra Bottenhavet

Södra Bottenhavet

Ålands hav

Skärgårdshavet

Finska viken

Norra Östersjön

Mellersta Östersjön

Rigabukten

Sydöstra Östersjön

Södra Östersjön

Sydvästra Östersjön

Bälten

Öresund

Kattegatt

Skagerrak

Vänern

Tyska bukten

Fiskebankarna

Syd Utsira

/ Lisa Åstrand