Artikeln nedan skrev jag 1992 och fick publicerad i tidskriften Palettens första nummer samma år. Den enda ändringen jag gjort är på den sista raden, nästsista stycket. ”För femtio år sedan...” skriver jag nu. Då, 1992, var det tjugo år sedan.
Jag tycker att min artikel fortfarande kan vara av intresse, ha en viss bärighet, och låter därför publicera den på nytt.
P.B.
C.G. Jungs resor förde honom bl.a. till New Mexico. Han sökte tecken för bekräftelse av gemensamma existensiella erfarenheter, oavsett om den mänskliga individen vuxit upp i en afrikansk folkgrupp, i det ”civiliserade” Europa eller bland puebloindianerna. Hans möte med Blue Mountain – en av indianernas ledande gestalter – och deras följande brevväxling, så som den beskrevs i svensk TV sommaren 1991, påminner mig om konstnären John Manchesters ständiga försök att på duk fånga det blåa berg utanför Taos i New Mexico, som hålls för heligt av puebloindianerna.
John Manchester bodde granne med och fungerade som utställningsarrangör och försäljningskanal för Dorothy Brett. Och det var henne jag sökte när jag knackade på i de två sammanbyggda husen en julidag 1968. John Manchester var, såvitt jag kan bedöma så här långt efteråt, en man mellan 40 och 50 år. Dorothy Brett däremot var en vithårig, kraftfull kvinna i åttioårsåldern, som i stället för en hörapparat trakterade en stor hörlur. Det var några av hennes målningar jag någon dag tidigare konfronterats med på muséet i Santa Fee, där hon deltog i en samlingsutställning. Hennes målningar hade gjort mig nyfiken.
”Brett, säg Brett”, sa John. ”Ingen säger något annat än Brett”. Under den följande måltiden berättade hon om sin resa till U.S.A. i sällskap med D.H.Lawrence (som vi känner bl.a. från Lady Chatterleys älskare) och hans tyskfödda hustru Frieda von Richthoven. De kom, drivna av nyfikenhet och Lawrence rastlösa behov av torr, hög luft (han hade tuberkulos) så småningom till New Mexico. Dorothy Brett, fascinerad av landskapet och inblicken i en levande indiankultur, bestämde sig helt sonika för att stanna kvar i Taos när paret Lawrence drog vidare.
Puebloindianernas samhälle och kultur har genom sin stabila karaktär kunnat klara sig bättre gentemot de vitas framfart än mången nomadiserande indiankultur i nordamerika. Denna puebloindiankultur, marginaliserad i det stora amerikanska experimentet, lyste igenom på Bretts dukar och fick mig att vagt uppleva reminiscenser av ett sammanhang och en meningsfullhet av närmast religiös karaktär. Jag tyckte mig förstå varför Brett stannat i New Mexico. Tidigare under sommaren hade jag bott och arbetet på Long Island med fri tillgång till Manhattan och dess muséer, gallerier och intensiva puls. Men med viss överdrift var jag först nu överraskad och nyfiken.
Som tolvåring fick jag boken Bland kobbar och skär i min hand. Den skildrar Axel Sjöbergs skärgårdsmåleri. Jag förstod omedelbart att det enda riktiga sättet att framleva sitt liv var just i skärgården, nära naturkrafterna och i tät arbetsgemenskap med andra. Denna livsform finns kvar enbart som en spillra (i Sverige). Nils Nilsson Skum ger i sin konst uttryck för en likartad helhetssyn på människa (samer) och natur. Konstnärens temperament är underordnat ett socialt-biologiskt sammanhang – som fungerade då (och gör så fortfarande i viss mån på sina håll).
Dorothy Brett fick genom ett nyckelhål titta in i en värld där det fortfarande var viktigt att varje morgon genom hänförelse, magi och tillbedjan handla så att solen verkligen kom upp över horisonten. Och jag fick titta in genom hennes.
Med detta vill jag inte efterlysa ett liv som inte går att återskapa, ett liv i onödig rädsla och grymhet orsakat av vidskepelse och begränsad kunskap – inte åberopa en falsk romantik. Men ödmjukhet, fasthet, känsla och tanke i lödig förening. Vår kunskap är också begränsad, våra känslor outvecklade, viktiga instinkter avtrubbade. Har grymheten minskat genom vår ökande kunskap? Ja, ibland – men hur ofta? Och hur är det med den intellektuella förmågan? Att tänka rätt är visserligen stort men hur många tycker det är större att tänka fritt? Fritt och självständigt? För femtio år sedan var ordet humanism nära nog ett skällsord – bland många som tänkte ”rätt”.
Puobloindianerna åkallade sina gudar. Men även vi måste, som jag ser det, öva oss i förmågan att ”höja solen över horisonten”, underordna oss något större – och jag finner inte något annat än just humanismen i dess mest sårbara, nakna, odefinierade form. Då och då måste vi sitta av från de höga hästarna, riva ner våra luftslott, bygga på grunden. Liksom demokratin ständigt måste återerövras (och helst utvidgas) måste måleriet ständigt återgå till spelet mellan varma och kalla färger, mellan linjens spänning och formens tyngd, kontrasternas brottning – kort sagt till elementa. Med utrymme för kollektiva erfarenheter och individuella vittnesmål.
/ Per Berger
