Det var en gång ett litet land ganska långt i norr. De älskade bröd, helst nybakat. Medborgarna var välartade och rättade sig oftast efter myndigheternas rekommendationer, t.ex. så åt varje välartat medborgare fem till sex skivor bröd varje dag. Det var oftast männen som gick till bageriet och köpte bröd. Då slapp de att baka själva. Det lilla landet var mycket jämställt och män och kvinnor delade på hemsysslorna och ansvaret för barnen.
Det fanns naturligtvis avvikande medborgare och rent kriminella. Dessa bekämpades på alla vis och placerades i fängelser, gärna i ett annat land.
Nu hade det uppstått ett problem. Efter åratal av utredningar hade myndigheterna och regeringen kommit fram till att det var problematiskt med det myckna brödköpandet. Det skulle vara ett bättre samhälle om varje hushåll bakade sitt eget bröd.
Alla höll med utom de inskränkta ekonomerna som påpekade att BNP skulle sjunka om man bakade själv istället för att köpa. Det blev helt enkelt färre ekonomiska transaktioner och därmed skulle ekonomin krympa. Det fanns också risk för en svart marknad enligt de tråkiga ekonomerna.
Löjligt, tyckte de ledande debattörerna och regeringen. Med samma argument kunde man ju legalisera cannabis. Det skulle öka BNP och dessutom minska kriminaliteten. (Inga mer brott som involverar innehav och försäljning av cannabis.) Så kan man inte resonera tyckte debattörerna och regeringen. Cannabis är farligt och bör vara förbjudet, både att sälja och köpa.
Hur var det nu med brödet? De många utredningarna var överens om att det naturliga och riktiga är att var och en bakar sitt bröd. Att baka själv kommer att stärka familjerna. Möjligen kan man få ge bort bröd gratis. Men både köpandet och säljandet är problematiskt.
En utredning föreslog ett förbud för både försäljning och köp av bröd. Detta var inte populärt. Många debattörer pekade på det ojämna maktförhållandet mellan säljarna (personalen på bagerierna) och köparna. Säljarna behövde pengar från försäljningen medan köparna hade pengar. Därmed fanns det en asymmetrisk maktrelation, vilket gör det rimligt att skilja på köparna och säljarna. Slutet blev att det blev förbjudet att köpa bröd men tillåtet att sälja.
Lagstiftningen, vanligtvis kallad ”brödköpslagen”, väckte uppseende internationellt, särskilt att bara köparna kriminaliserades medan bagerierna fick fortsätt att marknadsföra sitt lockande produkter. Marknadsföringen av bröd nådde överallt och tolererades av lagen. Men den som köpte bröd lockade av marknadsföringen drabbades av lagens långa arm.
Internationella bageriförbundet liksom föreningen för brödköpare protesterade. Särskilt föreningen för brödköparna var upprörda över att marknadsföringen tilläts. Det borde väl åtminstone räknas som uppmaning till brott (brödköp).
Regeringen, myndigheterna och de ledande debattörerna avvisade harmset kritiken. Brödköpslagen har exakt samma struktur och vilar på samma argument (att säljarna är i underläge) som den svenska sexköpslagen. I Sverige är det tillåtet att sälja sex men förbjudet att köpa. Precis som i fallet med brödköpslagen kan man annonsera fritt med (lockande) prostitutionstjänster. Lagen tillåter yrkesmässig prostitution och det går bra att registrera en firma och betala skatt. Dessutom verkar den svenska sexköpslagen åtnjuta internationell uppskattning och gå på export.
Tack vare den svenska lagen, som nu funnits i många år, kunde det lilla landet i norr känna sig säkra på att brödköpslagen gjorde rätt som kriminaliserade köp men tillät försäljning.
Så slutade sagan om bageriet och brödköparna.
/ Stellan Welin