sade Sören Larsson som gav namn åt larssons Teater och var lärare åt Eva och Micke på Scenstudion. Man kan fundera på vad han menade.
Först var det väl att vi är av samma slag allihop, lika goda kålsupare, samma skrot och korn – vi stretar på så gott vi kan under himmelen så länge vi orkar, sist och slutligen är ingen märkvärdigare än någon annan.
Sedan var det väl att var och en är märkt på sitt sätt och att man måste titta i spegeln för att få syn på sitt eget stekta ägg, dvs det syns ju inte i en vanlig spegel, man måste försöka spegla sitt inre (men hur får man in stekta ägg där? om han inte menade stekpannan förstås).
Men konstigt är det hur vi mäter oss med varandra, egentligen borde vi bara titta intresserat och komma överens där det behövs, annars fråga olika saker som vi är nyfikna på, men det är lätt att känna sig dum och då kniper man käft hellre, då blir man ännu dummare men vad ska man göra?
Jag tänker ibland på Leif Karlssons skylt längs Bottnaleden där det står, ungefär: Här planerade Ävja IF att göra en fotbollsplan, men det blev inget av med det eftersom alla spelarna flyttade härifrån. När man läst den kan man gå vidare.
/ Gunnar Bäck