Konst och kultur i rädslans tid 15-17 november 2024
Gerlesborg – Tanumshede – Hunnebostrand
Det här evenemanget regisserades av Gerlesborgskollegiet i samarbete med Litteratur och Granit, Tanums kommun, Lyssna och lär och andra goda krafter. Gerlesborgskollegiet är en sammanslutning för bildning som skapats av Bottna filosofi, Gerlesborgsskolan och föreläsningsföreningen Lyssna och lär.
Vi fokuserade på en central, avgörande och politikdrivande tendens i samtiden: den tilltagande rädslan, den globaliserade, digitaliserade rädsla som griper omkring sig, griper människorna om strupen och tvingar dem ut i anfall och försvar mot reella och inbillade fiender.
I temadagarna ingick samtal om samtid och rädsla med de studerande på Gerlesborgsskolan, en kväll med Ola Larsmo på Tanumshedes bibliotek med anledning av Fängslade författares dag. ett möte med Gerlesborgskollegiet och en träff med allmänheten på Hav och Land runt Ola Larsmos bok Rädslan och med uppläsningar av den palestinska poeten Duaa Kamal, som också samtalade med författaren Hanna Jedvik. Parallellt med de här evenemangen öppnades en utställning på Gerlesborgsskolan med konstnären Peter Eccher – Farmakon – som på ett subtilt sätt speglade frågor om rädslans plats i våra liv, rädslan som ”farmakon” som ett nödvändigt läkemedel – men också som någonting kvävande och dödande. Och här ingår också rädslan för rädslan…
Vi tar det ett varv till. Sedan ett halvsekel ungefär har frågor om trygghet, välfärd och samhällsplanering, liksom tron en bättre gemensam framtid för mänskligheten trängts undan av ett kortsiktigare tänkande och framtidspessimism.
Globaliseringen, näringslivets internationella integration och andra utmaningar mot de europeiska ekonomierna har minskat den nationella suveräniteten och möjligheten för nationalstaten att oberoende av andra planera sin framtid. I det svenska samhället har balansen mellan näringsliv, fackföreningar, folkrörelser och politik förskjutits, vilket har undergrävt förutsättningarna för ”den svenska modellen”.
Det betyder också att individerna i samhället får allt mindre beskydd av staten och i allt högre grad själva måste lösa frågor om social trygghet, utbildning, sjukvård, arbete, personlig säkerhet och så vidare.
En situation av ’existentiell osäkerhet’ eller ’urbäddning’ uppstår och det leder med viss automatik till att frågor om säkerhet och osäkerhet och rädsla dominerar medierna och det offentliga samtalet. De här frågorna kommer att invadera människors vardagsliv och de riskerar att ta ifrån dem deras egna livserfarenheter och ersätta dem med medialt förpackade sekundära livserfarenheter. Det kan gälla teman som migration, klimat/ekologi, kriminalitet eller internationella relationer.
Ett slags besatthet i nuet uppstår, en besatthet i frågan om hur det är just nu och i ett behov av att skapa metoder för att bevara och kontrollera nuet – allt det som kallas ”presentism”.
Och eftersom framtiden ter sig som någonting dunkelt och potentiellt negativt skiftar kulturen fokus och börjar istället definiera det moderna samhällets huvudfiende nummer 1 – det usla förgångna – som något bättre, mer positivt och någonting som nationen bör sträva efter att återskapa. Och det är då ofta fråga om ett kidnappat förgånget, som passar konkreta samtida politiska eller ekonomiska intressen.
På så sätt skapar också talet om det förgångna rädsla och otrygghet. Både genom nedvärderingen av samtiden och framtiden och genom att beskriva det som tidigare definierades som ett jämlikt och tolerant samhälle som intolerant, förkvävande, inskränkt, ja ibland också korporativistiskt och rentav fascistiskt.
Alla de här dimensionerna av rädslan i samtiden – och många andra, till exempel hur man som person eller grupp kan försöka övervinna den – är viktiga inslag i författaren Ola Larsmos novellsamling Rädslan (2024) som stod i centrum för temadagarna. I novellen Borta handlar det om en tjänsteman som försvinner, kanske genom att han upphör att existera för sig själv, kanske för att han rationaliseras bort. Man vet inte så noga. Det Kafka-inspirerade perspektivet – man känner igen tonen från Processen eller Förvandlingen – radikaliseras och banaliseras här ytterligare. I berättelsen Hemma handlar om någonting som försvinner, och kanske aldrig har funnits, men här handlar det om samhällsplanering och ett villaområde som egentligen inte finns, och om skräcken för att inte existera i relation till ett stadsbyggnadskontor. Det finns inget hemma. I Country sker ett möte med det förgångna i form av en sextiotalistisk bensinmack som dyker upp i en avfolkningsbygd. Den tidens dofter, varor och glass-sorter dyker upp i ett obehag-välbehag, men de dröjer inte länge förrän berättelsens ”hjälte” finner sin indragen också i det förgångnas konflikter och oklarhet. I berättelsen Tank vänds också element ur välfärdsstatens idyll i ett slags skräckblandad thriller. Den trygge ansvarsfulle äldre mannen visar sig vara ett monster. I berättelsen Is ligger fokus på mötet med främlingar. Berättelsen blir ett utopiskt experiment: det omöjliga inträffar, alla kan tala med varandra, glädja varandra och ta hand om varandra.
I den sista novellen i samlingen, Rädslan, som har fått ge namn åt boken, beskriver Larsmo träffande rädslan som en okontrollerbar epidemi som drabbar hela samhället. Han sammanflätar element ur de senaste årens rädsla för covid-smittorna med skräcken för kriminella gäng, energiosäkerhet, ekologiska katastrofer och internationella konflikter. Rädslan i sig får ett slags egenvärde och substans.
Men i den här sista novellen övervinns kanske rädslan, banas det en väg framåt, skapas en förvissning om ett slags framtid – efter ett dygn då makarna i en svensk Svensson-lik kärnfamilj har drabbats av en sådan skräck att de sånär tagit livet av varandra:
”Hon var väldigt törstig och drack glas efter glas av det kalla vattnet, som rann i en jämn ström och splittrades i perfekt runda pärlor mot diskhons aluminium. Hon såg det samlas i en virvel och rinna undan och försvinna ned i avloppets cirklar av mörker och tänkte att det är så underligt det här när man slutar att vara rädd, man vet inte hur man gör och man vet inte riktigt hur det går till”.
För mig, som delvis låg bakom de här arrangemangen, var detta några oerhört givande dagar, med fina dialoger om viktiga saker, och det var lika inspirerande på alla platser där det hela ägde rum – Hunnebo, Gerlesborg, Tanumshede. Jag tror att alla kände igen sig och fick ut något bra av det hela.
Nu under våren går Gerlesborgskollegiet vidare med arrangemang kring lokal och politisk demokrati och internationell solidaritet – och till hösten kommer en större satsning på temadagar om HAVET.
Ni kan följa vad vi gör på Bottnafjorden.se och Gerlesborgs Kulturhus på nätet.
/ Johan Öberg