Ljuset finns och det ska vi ta vara på. Kerstin Holmer från Bärfendal skriver om hopp i en mörk tid om vi bara tar tillvara på solljuset och utvecklar vår jord så den blir bra för alla att leva på istället för att lägga energi på att kolonisera rymden.
Det lär dö fler människor genom självmord idag än av mord, olyckor och krig.
Kan vi hjälpa -ge hopp åt förtvivlade, utsatta, ensamma som inte finner mening att fortsätta leva? Kanske genom att framhärda i att dela våra upplevelser av förundran, hänförelse, av hur ljus och liv och rörelse kan uppstå ur mörker oförutsett och ibland utan synbar orsak. Ur stillhet och tystnad kan musik och ljudbilder tona fram.
I en sång med orden ”Vi ska leva för varandra…” manar den modige Johan Ehrenberg, solcellsprofeten från ETC oss att tanka in solljus för ett gott framtida jordeliv. Och A och O är tillväxt av vänskap, kärlek och tillit. Visar på en väg mot en öppen, glad och solbelyst tillvaro med växande och liv i gemenskap på jorden.
Alltmer växer insikten om att när vi skadar och föröder jorden är det oss själva vi skadar. Sågar vi av den gren vi sitter på och är en del av och liksom den hör ihop med trädet.
Vördnaden som en gång fanns och som gav upphov till många olika trosformer har förtonat men känslan av förundran delar vi nog alla än och kan enas om vår obetydlighet i världsalltet.
”Tänk om inte solen fanns – då skulle det vara alldeles mörkt”, berättade min pappa att han hade hört en liten gumma yttra i sin barndom. Nu kan jag undra varför han mindes ett så självklart uttalande och varför jag minns… Kanske för att hoppet om framtidsmörkret just är att fånga in solljuset, som ges så rikligt från rymden, värma oss, bada, leka istället för att bygga farkoster och missiler att tävla om att kolonisera rymden.
Så mycket energi som förslösas idag till vapen, försvar och rymdforskning istället för att delas och bygga ett gott jordeliv för människor, djur och växter. Hur mycket har vi lärt och förstått av all forskning om svunna civilisationer och om livssystem vi ingår i?
Kanske håller iallafall en ökad medvetenhet på att växa fram när våra hjärnors mjuk och hårdvara förändras till djupare insikt om vår belägenhet?
/ Kerstin Holmer, Bärfendal
Fotografier: Lisa Åstrand