Vad har jag gjort här mellan bergen? Blåst omkring. Ett rö bara.
Men något har jag satt i jord, en sort här och en annan där. Otåligt har jag väntat in frukt och mognad – om det så gällt jordgubbar, äpplen eller mig själv.
Jag gjorde några arbeten för många år sedan. De hör till kategorin landskapsinstallationer eller Land Art och trots att de låg öppna och tillgängliga för var och en är jag ganska säker på att ingen såg dem.
Det första var ordet. För i begynnelsen var det faktiskt ett ord. Det var inte mitt ord, det var ett ord som tillhörde allt levande och alla, och därför fick jag för mig att det var just det som skulle stå i daljorden – innan nyttan slog till som den alltid gör, förr eller senare, och kväva just ett sådant ord.
Ordet gröngödslades fram där grannarna låtit plöja för kommande odlingar. Jag kunde gå in där med min ritning i handen, som i ett mellanrum i tiden.
Först mätte jag och måttade. Ett nära nog hopplöst företag, ordet var för stort, omöjligt att överblicka, vi gastade och skrek till varandra, pekade och gestikulerade och till sist var det äntligen sått.
Jättelikt låg ordet sedan i mörkret och bidade sin tid. En dag skulle det gro och synas för den som kom gående uppe på berget och liksom av en händelse stannade på kammen för att dra andan och skåda ut över kanten.
Nere på marken var ordet stört omöjligt att läsa sig till, vilket var meningen. Ordet skulle bara kunna läsas på håll och från hög höjd, kanske av en ängel med särskild ömhet för nyinflyttade.
Honungsfacelia, blodklöver och gul sötväppling. De blev till ett enda ord, som högst konkret skulle ge näring åt jorden.
Ordet växte upp. En kort tid låg det och syntes, sedan växte det igen.
Var det kanske en besvärjelse? Det kunde behövas nu när jag kommit hit. Eller en bekräftelse? Jag tänkte aldrig på det. Själva ordet räckte, det tycktes mig rymma allt.
Det andra var cirkeln. Eller var det lampan som kom först. Vi fick nämligen en solcellslampa som gåva men på den tiden hade vi inget eget att lysa upp, varken hus eller trädgård.
Så jag satte lampan i dalen. Fatta! En hel dalbotten låg tom framför mina fötter. Med hjälp av ett långt snöre och en pinne, nej två, drog jag upp en stor och jämn cirkel och började gå.
Varje dag gick jag, varv på varv, i alla väderlekar. Snart låg cirkeln fullt synlig i fjolårsgräset.
Jag fortsatte gå, envetet och målinriktat, utan att jag hade något annat mål än att dagligen ägna mig åt detta rituella gående i cirkel och att mina steg med tiden skulle fogas samman till något helt.
När jag gick in till kvällsmaten hade vårljuset laddat lampan. Jag såg den lysa på håll med ett svagt men tydligt sken.
En dag sade de på radion att påven var död. Jag är inte katolik och någon sorg kunde jag inte uppamma. Men i någon slags respekt för de millioner människor runt om i världen som sörjde sin kyrkas överhuvud kom jag på att ett Fader vår räckte precis för en runda.
Där gick jag och bad.
Genom bönen stod jag på något outgrundligt sätt i förbindelse med ett oräkneligt antal okända människor. Jag fann det rimligt; i konstverk kan de mest otänkbara möten åstadkommas över tid och rum och pressas samman i en enda gestalt.
Det hände i månaden april. Dagsljuset steg och cirkeln låg nu fyllt synlig i gräset och i kvällningen lyste lampan med ett fast ljus.
Varken Ordet eller Cirkeln sågs av någon annan än mig. Jag blandade inte ens in kameran. Hur kom det sig att mitt begär inte sträckte sig längre än till själva genomförandet? Idag är det nästan omöjligt att tänka sig en sådan praktik utan vare sig foto, film eller ljud som mottagare och som minnesbank för framtida publika bruk. Av dessa två verk återstår bara minnet. De existerar i form av minnesspår i vävnader och muskelminnen av nära nog hopplösa försök att fatta riktningar och avstånd och av själva travandet och hur leran som kom i dagen mötte mina fötter i stövlarna.
/ Catharina Göransson