Det var en gång en tid när man i Bottnafjordens mörka höstkvällar kurade skymning på Café Olivia IRL, In Real Life, alltså i riktiga livet och Lena Hummel-Gumælius läste högt ur egna och andras texter.
En tid innan coronaskymningen sänkte sig över vår bygd och förpassade var och en till sitt. Innan Lena tappade minnet, lämnade Inköpsföreningen och flyttade från Gerlesborg till Fjällbacka Servicehus.
I dikesrenen kring Lenas hastiga flytt till Fjällbacka i vintras plockade jag, dvs Lisa Åstrand, upp ett av hennes tappade minnen.
Ett minne som utspelar sig i en tid då flygskam ännu inte fanns och ett äventyr var något mer exotiskt än att bara gå till affären eller krama sitt barnbarn.
Så ta av dig munskyddet, cykelhjälmen, knäpp upp bilbältet, för nu blir det en nostalgitripp:
Äventyrsresa
-av Lena Hummel-Gumælius (med författarens medgivande.)
Upplevelseindustrin erbjuder oss att konsumera strapatser för inte föraktliga summor. Mitt liv utvecklar sig till strapatser av egen kraft, resor inte minst.
På sextiotalet for jag till Athen och hittade på Pireus kajkant en båt som tog mig ut på nattens sammetsvatten. Mitt mål var Kos, då en genuin och oförstörd del av den arkipelag som kallas Tolvöarna.
Jag sov på däck, hoprullad i en filt. Till skydd mot vinden hade jag lagt en ung grek. Vi pussades en del för att hålla värmen, filtarna var av sekunda kvalitet.
Tidigt om morgonen klättrade jag nerför en lejdare och äntrade en farkost rodd av tandlösa men inte kraftlösa ättlingar till Hippokrates, läkekonstens fader, som trehundra år före Kristus hade undervisat sina elever på denna ö, närmare bestämt på stadens torg under en platan du kan se än idag.
Dessa män utstötte grekiska läten då de fick se mig och mitt meterlånga blonda hår. Jag log. Jag visste ju inte vad som skulle hända mig.
Mina svenska vänner tog emot vid hamnen. Vi hyrde ett vitkalkat litet hus på en strand. Turkiets blekblå berg liknade en nyss uppstigen dimbank vid horisonten.
Svalorna tråcklade långa stygn på himlen och timjan doftade den kväll några veckor senare när vi på hyrda cyklar letade oss upp i bergen till en liten taverna.
Natten var full och nattens måne var full när vi återvände. Även jag var full. Med hakan före hamnade jag med en smäll i ett stenigt dike.
Vännerna var strax där och försökte få mig att stå på mina fötter. Jag var mest intresserad av en annan kroppsdel, nämligen munnen. När jag kände med tungan över det som skulle vara min nedre tandrad var det….tomt! Hade jag tappat alla mina tänder i nederkäken?
– Plocka genast upp mina tänder! gallskrek jag. Hemma i Sverige hade jag läst i en artikel att man kunde få förlorade tänder att växa fast igen.
I månskenet såg vännerna hur det var fatt. Smällen hade helt enkelt kluvit min käke i två halvor. Huden var rätt så hel, det var inne i munnen det var itu.
De vågade inte säga sanningen, mitt tillstånd var för labilt.
De kröp runt i diket och plockade kiselstenar, som blänkte likt tänder i månskenet. De höll fram en handfull och jag lugnade mig.
Så småningom fick de hjälp att tillkalla en taxi.
Vår första station på äventyr i sjukvården blev en liten sjukstuga.
Jag har ett vagt minne av en mottagning med stege mitt i rummet. Från en lucka i taket kom en man i vit rock med blodfläckar nerklättrande. Han lär ha ruskat på huvudet, gett mig en lugnande spruta samt beordrat vännerna att ta mig till stans sjukhus. Det minns jag inte, jag blev så lugn av sprutan att jag miste sansen.
Sen stod vännerna med mig hängande emellan sig och väntade på en ny taxi, som skulle ta mig till sjukhuset. När den kom ville chauffören inte ha mig som passagerare, han trodde att jag skulle kräkas i hans bil. Det lär ha blivit en lång diskussion på bygatan ända tills en av misstag lössläppt tjur kom rännande med hornen inställda på karossen. Plötsligt befann vi oss alla i bilen, som snart landade vid lasarettet.
Allt det här har man berättat för mig, jag var fortfarande nedsänkt i medvetslöshet på grund av den lugnande sprutan.
Uppvaknandet var mjukt och omhändertagande. Jag låg på en brits omgiven av sköterskor och en läkare. Jag förväxlade alla närvarande med änglar och kände stark lycka.
Doktorn öppnade med varlig hand mina käkar och en ängel assisterade med ett nystan glittrande ståltråd, som hon successivt matade över till doktorn. Han trädde metodiskt tråden ut och in mellan mina tänder och fick sen genom ett kraftigt ryck käkhalvorna att mötas igen.
Mellan sina egna tänder hade denna medicinman hela tiden en brinnande cigarr. Askpelaren växte och på grund av mig hade han ingen möjlighet att ta cigarren ur munnen, och faktiskt ingen anledning heller, min mun var öppen och emottog välvilligt detta askregn som från en himmelsk offereld ägnad Hippokrates själv.
Doktorn avslutade med att fästa ihop två sårkanter på min haka med ett par klädnypor.
Nästa morgon mådde jag skit. Inget morfinrus fanns kvar i mig. Vad som däremot fanns runt min säng var sjukhusets alla inneliggande patienter. De hade hostande och hasande begett sig till den blonda svenskans rum.
När jag vaknade satte sig församlingen i rörelse, nattskjortorna, skäggen och hucklena retirerade försynt mot dörröppningen, där köbildning uppstod. Med svårighet lyckades man ordna passage åt mig när jag kräkfärdig rusade ut mot en toalett. Min huvudvärk och min ångest över att inte få kyssa fler greker den här sommaren ledde mig på rätt väg.
Så blev jag stående. Klarvaken. Stilla.
Hippokrates läror är i många avseenden tidlöst brukbara. De kännetecknas filosofiskt såväl som medicinskt av en andens klarhet och jämvikt, en klinisk iakttagelseförmåga kombinerad med rationellt beslutsfattande.
Det här visste inte jag där jag stod. Men det var väl så att ortens daimon inspirerade min ande att sakligt ta in verkligheten.
Hygienutrymmets golv var fullt av urin och exkrementer. Alla avlopp till såväl toaletter som dusch var igenslammade. Mitt på golvet satt en kvinna med upplyftad kjol. Kjolen var mörkt rosa.
Förskräckt ropade hon till vid åsynen av mig, hon slog ut med handen i gest som för att visa mig att översvämningen inte var hennes fel.
Jag höll redan på att fatta ett synnerligen rationellt beslut. Och tänk, att i samma stund producerade min hjärna dessutom en metamorfos, eller var det i mitt sinne bilden uppstod: en glänsande dyig damm på berget hemma i Bohuslän, där växer mörkt rosa näckrosor. Jag längtade!
Redan samma eftermiddag lämnade jag Kos och vid ankomsten till den svenska sjukvården två dygn senare gick budkavlen i korridorerna: – Kom får ni se! Agraffer!
Runt min säng samlades sjukhusets alla systrar och läkare.
De roade sig åt klädnyporna på min haka.
/ Lena Hummel-Gumælius
Foto: Lena, när hon fortfarande var ute och cyklade. Fotograf: Lisa Åstrand.