Det börjar med att en slängd tesked startar syndafloden och slutar med att en rysk gumma blir mänsklighetens räddning.
Lisa Åstrand flyter iväg i en essä från mammutar till Mars
Restriktionerna är hävda och vi kan ösa på som vanligt igen. Vi kastar oss ut antingen i aningslös underhållning eller undergångspreventiva aktiviteter.
I Bottna försöker vi så gott det går balansera på den smala spången mellan klimathot och framtidstro. Varje dag övar vi på att böja den rigida tankelinjären till en cirkulär tankegång där både ändarna sitter ihop och allt får plats.
Kring Ukrainas gräns mörknar det men i början av februari är det ännu så kallad fred i Europa.
Där Bottnadalen möter Bottnafjorden vårstädas det i den uppiffade Café Olivia inför nypremiären.
”Varför har jag så svårt för att bara slänga saker? Är det för att få en guldstjärna på en sida i karmaboken eller vad!!?” utbrister Marcus när han undersöker innehållet i slängsopsäcken han fått i uppdrag att avlägsna från lokalen. Han plockar upp en udda tesked, en pappersrullhållare och en vitlökspress.
”Det är kanske för att du har respekt för skapelsen” försöker jag. ”För att du i hjärtat inte tror på slit och slängsamhället. Det kanske inte är konstigare än så?”
”Ja, jag vet inte jag” säger Marcus och plockar upp en halv stavmixer ur sopsäcken och ringer MoonKee.
Nähä, ena delen fattas. Ja då blir det ju svårt att använda den.
Vi släpper frågan om utrangerade köksredskap ner i sopsäcken igen och vänder blad in i böckernas värld. Soten närmare bestämt, En bohuslänsk kulturhistoria från Hållö till Väderöbod som vi råkar läsa båda två.
”Och där står det om Doggerland, det sjunkna landet mellan Danmark och England. Visste du att det fanns?” utbrister Marcus och hans ögon lyser Nordsjöblå.
”Ja!”
Jag har också fascinerats av Doggerland och mången kvällar googlat ner mig till botten av denna landmassa mitt emellan England och Danmark som en gång inte var hav.
Där Nordsjön nu gungar växte det en gång skogar och på frodiga ängar betade mammutar och det fanns människor som jagade dem. Det vet man nämligen för fiskare vid Doggers bankar har fått upp harpunspetsar, rester av gamla stubbar, ben från uroxar, ullhåriga noshörningar, mammutar, jättehjortar, bergslejon, neandertalare och allt möjligt.
Dogger kommer från det gammalt nederländska namnet för fiskebåt. Många är de Nordsjöfiskare som har mammutbetar som fisketrofé hemma på väggen, men ännu fler är det som kastat iväg de där förbenade benen på djupare vatten så de inte ska ställa till det i trålen igen. Ben från olika arter och epoker. Huller om buller. Forskarna har haft ett sjå.
Men med hjälp av oljebolagen har de kunnat undersöka Doggerlands geografi mer ingående. En mammutgrav floder, murar och sannolikt människogravar har upptäckts därnere.
Jag kommer att tänka på Martin, fiskaren från Smögen som på frågan vad det konstigaste han dragit upp ur havet var, svarade att förutom en osäkrad handgranat hade de trålat upp en bärnsten på 1,6 kilo.
Kanske handgranaten är från sjöslaget vid Doggers Bankar mellan engelska och tyska flottan 24 januari 1915? Och bärnstenen är kåda från Doggerlands forna skogar? Havet här utanför är ju en del av Nordsjön.
Runt Marcus hals dinglar ett bärnstenssmycke som glittrar i vårljuset där vi satt oss för fika.
”Kanske det är en rest från Doggerlands skogar som längtar hem och därför har din fascination för Doggerland väckts!” säger jag som läst nånstans att inte bara människor, djur och växter utan även molekyler kommunicerar. Och väte, universums vanligaste ämne sjunger i hela universum. Vätesången. Jag hittar inte på! Den heter så och den sjunger!
”Det är en spännande tanke men saker på botten flyttas ju av vågorna så det är ju svårt att veta varifrån just min bärnsten kommer…” säger Marcus som är mycket klok men helt saknar talang för konspiration.
Jag lämnar honom med våndan över aparta köksartiklars varande eller ickevarande och tar mig tillbaka till Väjern. Omtumlad av tanken att en dag ligger våra udda teskedar, ben och vitlökspressar på botten av ett hav. Bottna havet. Kvar av alla våra ambitioner är ett fiskegrund.
Längs hela världens kuster bygger man fördämningar mot det stigande havet. Mycket arbete på symptomen, som om man kan stoppa ett hav. Vilket man iochförsig till viss del kan, men i en annan ände än genom att bygga murar.
Om vi bara kan sluta upp med den här flyg&far och slit&slängneurosen vi drabbats av. Men om vi inte ens kan hejda oss från att dras med i den linjära neurosen här i vår lilla grönhjärtade förening med alla våra goda viljor hur ska då resten av hela mänskligheten kunna göra det?
Kanske människorna i de fattigare länderna kan visa oss vägen. De som inte har råd att kassera kylskåp och fullt friska vitlökspressar utan tar till vara på allt.
Till skillnad från här där vi kan vi leka rädda världen en liten stund, sen kasta leksakerna i ett hörn och fortsätta snurra runt i den energikrävande karusellen på fast forward vårt samhälle genom oljan transformerats till.
Och nu när vi kommit på att det fossila är skit så tänker vi byta ut oljan, men livsstilen den vill vi ha kvar.
En och annan eldsjäl behärskar sig förvisso från onödiga utsvävningar, och jo, min misantropi till trots får jag ju erkänna att här bygger man vänligt, byter, bakar, odlar, samverkar, plockar, syltar, mal, lagar, cyklar, virkar och fermenterar mången man och kvinna och ickebinär. Men med berått moralistiskt mod vill jag trots det påstå att omställningen i vår bygd är av marginell art. Iallafall om vi läst IPPC-rapporten och inte är suicida
För att inte tala om omställningen i övriga samhället. Jag var i Sälen på sportlovet. Festispaketen som säljs på Tempo har numer papperssugrör eftersom det nu finns en lag som förbjuder plastprodukter för engångsbruk i EU. Annars är det sig likt fast mycket mer. Efter skidåkningen kan man till exempel köra rally i små fordon med tvåtaktsmotor på en stackars tjärn. Runt runt. Vroom Vroom.
På 70-talet la man ner tågförbindelserna till Sälen och nu har man satsat på en flygplats istället. Den privata flygplatsen Scandinavian Mountains Airport som öppnade för tre år sedan fick investeringsstöd på en kvarts miljard av svenska staten.
Svenskarna säger de vill rädda klimatet men investerar i nya flygplatser så turisterna snabbt ska kunna ta sig Sätertjärn i Dalarna och köra 7 minuters rally och sen snabbt hem igen.
Vi har accelererat i sekler och nu är det hög tid att sakta ner farten men fartberoende tycks vara svårt att hejda.
Oljan ska bytas ut mot andra energiformer men våra yvigt cirkulerande utåt ska inte under några omständigheter hejdas. Vi ska fortsätta framåt, utåt, uppåt, härifrån till månen!
Och Harry Martinssons profetia om golondern Aniara, rymdskeppet som seglat ut i rymden från en av kärnvapenkrig och miljöförstöring olevbar jord, går i uppfyllelse.
Elon Musk, Teslas skapare och tillika rymdinvesteraren vill atombomba Mars för att få isarna vid polerna att smälta för att frigöra koldioxid och på så sätt göra planeten beboblig för människor. Elon är onekligen både driftig och smart, men alltså atombomba mars?
Elon utsågs förra året till Person of the Year av tidningen Times Magazine och är en världens rikaste människor. Är det till atombombningar av Mars vår energi ska riktas? Ska vi skjuta ut all vår mänskliga spetskompetens rakt ut i rymden istället för att använda vår intelligens för att ta hand om det som är, vår misshandlade jord?
I vårt bygge av världen har Yang, den manliga principens dominans fullständigt kukat ur.
Elon Musk känns som en seriefigur men idag betraktas en Tesla som höjden av coolness att äga och många investerar i det hopp om ohejdat teknisk expansion som hans entreprenörskap skänker.
Apropå seriefigur. Populärkulturen är ju alltid den plats man ska söka i om man vill veta vart samtidens vindar blåser. I det oerhört populära dataspelet Subnautica kraschlandar rymdfarkosten Aurora på planeten 4546B där spelaren får försöka överleva bäst den kan. Leta reda på metaller och bygga farkoster av de vrakdelar som ligger utspridda på havets botten.
Kampen för överlevnad i huvudsak under vatten. Hundra tusentals människor världen över spelar det.
Förberedelser för vad som komma skall?
Vad händer när jordens 160 000 glaciärer, isen vid polerna och Grönland smält?
Det är mycket talk men lite walk. Särskilt från mig. Men lite walk blir det för går det gör jag. Inte för att jag är så himla självuppoffrande eller idealistisk. Jag orkar bara inte. Jag orkar inte åka hit och dit och proppas full av nya intryck. Orkar inte göra mig tillgänglig för allt alla hittar på hela tiden. Hade jag haft bil hade jag kunnat komma men nu så… säger jag med beklagande tonfall och inom mig jublar det. Jag slipper. Jag får vara här, inte där.
Jag orkar inte levla upp mer till all den här utlevelsen som samtiden förväntar sig av en genom att antingen glufsa i sig jorden eller rädda den. Jag orkar inte mer upplevelser. Inlevelse är vad världen behöver. Kontemplation. Wikipedia: Kontemplation (av latinets contemplatio, ’betraktande; övervägande) innebär att låta sinnet helt upptas av djupa tankar under längre tidsrymd.
Jag har gjort mina utsvävningar och nu är det nog. Att se solnedgången från mitt vardagsrum är tillräckligt med intryck. En vårkväll hemma och jag blir alldeles matt.
Och förresten behöver jag ju inte resa för att upptäcka världen. Världen är här. Under mina fötter. Varje dag upptäcker jag sånt jag inte visste. När jag går över snäckskalsbankarna till affären snurrar min jord. Här var det havsbotten och det lilla fönstret av Evigheten som min stund på jorden befinner sig i, är snart krossat och översköljd av havet.
I lurarna rullar Doggerland, Patrik Wingårds skiva med samma namn och undertiteln No sadness in farwell.
Lågan från Preemraffs skorstenar lyser i mörkret när jag går över berget till Konsum. Kanske är det resterna av Doggerlands skogar som raffineras där just nu, uppumpade av någon av Nordsjöns alla oljeriggar.
Urtida skogar eller nya skogar, upp ska det eldas i detta Holocaustum siluas. Skogarnas förintelse.
Drivmedel måste produceras så vi kan åka hit och dit, snabbt och lätt. Brått Brått. Busy Busy. Born to be alive.
Jämra dig, du cypress, för cedern har fallit, de härliga träden är skövlade. Jämra er, ni Bashans ekar, för den täta skogen är fälld.
(Sakarja 11:2)
Det är inte bara Libanons cedrar som faller nu. Alla skogar.
Jag är ensam om att promenera till affären. Alla andra tar bilen trots att det rimligen borde vara gång och cykelavstånd för några stycken här i Kungshamn som ändå är en tätort. Det finns asfalterade vägar. Det finns cyklar. Ändå händer det inte.
Det känns som om jag lever i ett samhälle med människor utan ben.
Nere i Tumlarens spinninglokal är det trångt och tempot högt. Sotenäsborna har visst ben iallafall. Men trots all energi de pumpar ut i tramporna så leder den inte någonstans. Cyklarna står stilla.
När jag kommer hem och slår på teven står det DOGGERLAND på skärmen. Kunskapskanalen visar ett program om Nordsjön och hur den mår. Inte bra ser det ut som. Jag ska inte redogöra för alla detaljer men Syndafloden är på ingång och vi är ytterst delaktiga. Koldioxid, korallrevsdöd, kollaps, klimatkaos. Klick. Jag stänger av och ringer den enda jag kommer på som har en relation med Doggers Bankar: Pappa, och frågar vad Doggers bankar är för honom.
Det ligger mitt i Nordsjön och blåser det ska man undvika den platsen eftersom det är grunt så bryter det där. Det sortens vågor finns det ett speciellt ord för….Breaking Waves.
Visste du att det var land där förut? Doggerland? Att man kunde gå från Jylland Till England för 9000 år sen?
Nej det har han aldrig hört talas om. Men hans morfar fiskade makrill på Doggers bankar med en kutter från Gullholmen.
1930 fick fiskebåten Marconia från Fisketången upp en bit av ett lerkrus vid Doggers Bankar. Det kanske min farmors far också fick när han var därute med Gullholmenkuttern men slängde i igen.
Tänk om toppen av mitt berg här på Väjern en dag är botten av ett hav och det åker båtar ovanför som inte vet om att det var land här och att det levde människor här. Att Smögen, Väjern, Askum, Hunnebostrand, Tossene, Bovallstrand, Bottna, Gerlesborg, Svenneby, Hamburgsund inte finns mer.
Alltså inte bara översköljt av hav utan även bortsköljt ur människors medvetande. Om det nu finns människor då. Men kanske nån harddier scavenger (spelavatar eller figur i apokalyptiska filmer som rotar bland avfall och använder skrot för att bygga tekniska hjälpmedel och farkoster) som vägrade följa med till ett atombombat Mars som byggt en propeller av en halv stavmixer färdas långt ovanför min botten där resterna av mina porslinsfåglar och hundra kaffekoppar av vågorna gungas till sand som scavengern håvar upp och fyller sitt timglas med sen när alla världens klockor har stannat.
(Tänk Lisbeth Salander och Jan Lööfs tecknade morfar, han som var sjörövare.)
Sen seglar den Jan Lööfska Lisbethfiguren vidare västerut över Klevs linfält där nu bara havsanemoner blommar och vid Bottna Bankar får scavengern upp en udda tesked och äter sina sjöfågelägg med som hen fångat på Bergsberget, Sotenäs högsta topp ovanför Paradiset som nu har drunknat och kvar är ett skär i ett stort blått hav.
Vem ska då kunna läsa skyltarna med varningssymboler för var kärnbränslet är nedgrävt som Anna Storm fått i uppgift att skapa för att informera efterkommande generationer om?
100 000 år ska kärnbränslesoporna hållas borta från den levande omvärlden.
Doggerland drabbades av en tsunami från Storeggaskredet utanför Trondheim för 8000 år sen när ett område lika stort som Island rasade ner i havet.
De sista av Doggers landmassor sjönk under havsytan för 6000 år sedan och har varit glömd för världen tills alldeles nyligen.
1931 drabbades Doggers Bankar av en jordbävning som låg på 6.1 på Richterskalan och en tsunami sköljde in över alla Nordsjöns kuster.
100 000 år. Saker händer. Jorden snurrar inte bara runt sin egen axel utan andas och rör på sig. Moder Jord, Pachamama, lever.
Jord blir botten, berg blir sand. Kontinenter går under och uppstår.
Och tänk om 2022:s alla Subnauticaspelarna lärde mänskligheten nåt om att förena dystopi med kreativitet och scavengern inte är ensam där ute på Bottnas hav.
Hen har en hel eskader av överlevande skrotgamar i jakt på koppar som de just nu är i skriande behov av att blanda i sina farkosters bottenfärger för att inte sjögräs och muterade jätteanemoner ska få fäste och dra ner deras flytande bosättningar i undervattensskogarnas djup.
I höjd med Kynnefjäll börjar armadans metalldetektor larma: Här finns det en koppar!
Med en borr bärgad från en oljerigg på drift tar de sig genom urberget in i kopparkapslarna med kärnavfall som till slut hamnade i Kynnefjälls urberg ändå. Då när Sverige stod i valet och kvalet mellan att sakta ner eller gasa på och Moder Svea valde att gasa på. För hon orkade bara inte säga till sina ungar att nu får ni fan lugna ner er utan lät dem hållas.
Miljömupparna fick ge sig när Lugna-ner-er inte fanns på kartan och nationen stod i valet mellan koldioxidkollaps och kärnkraft.
Slutförvaringen av Sveriges kärnbränsle blev Bohusläns ansvar med sitt urberg. Att liksom Tyskland sälja atomsopor till Ryssland gick ju inte efter att Kreml blommat ut i labil megalomani och tagit Tjernobylpersonalen som gisslan och skjutit mot Europas största kärnkraftverk.
Att EU-kommissionen i februari 2022 bestämde sig för att klassa kärnkraft som hållbart bidrog såklart också till den strålande idén att sluta rädda Kynnefjäll för att istället rädda vår elbilsförsörjning.
Den sista raden är inte fritt fabulerande. EU-kommissionen har klassat kärnkraft och naturgas som hållbara investeringar.
Men, jovisst. Hållbar är den ju. 100 000 år.
Frankrikes president Emmanuel Macron uppmanar till en ”renässans” för landets kärnkraftsindustri. I Sverige vill Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna ha mer kärnkraft.
14 nya kärnkraftsreaktorer vill Macron bygga så fransmännen kan tanka sina elbilar och en gång för alla få tyst på de arga bilisterna i gula västar som stått i varje fransk korsning och gapat mot höjda bensinpriser i åratal.
Kärnkraft ger koldioxidrena, sköna, energikickar i stunden, men som vilket knark som helst för det med sig oöverblickbara konsekvenser. Men vad gör det om 100 år? För att inte tala om 100 000 år. Då är jag ju för länge sedan död.
Ja, det är så vi tycks resonera. Avlänkade från vår historia och vår arts, och andra arters, framtid, längtar vi lystet att skjuta silar av ren skit ut i samhällets blodomlopp. Och som vilken crackjunkie som helst skjuter vi undan alla känslor av oro och ansvar djupt ner i sinnets urberg och säljer våra egna barn bara vi får vår sil NU. Carpe Nucleraris.
Det har gått inflation i Nu:et.
”Gamla hebreiskan hade inte någon form för presens, endast för förfluten och kommande tid skriver Artur Lundkvist i Babylon, gudarnas sköka. ”Nuet fanns i så fall inte som begrepp utan ingick i de båda tidsformerna.”
Människan var anknuten med både sin historia och framtid. Inte avskuren alla sammanhang i ett hedonistiskt Nu.
Men visst, ett skifte i synen på vad värde är och insikten att naturen i sig har ett värde börjar växa i mänsklighetens medvetande vilket även börjar ta juridiskt form. Skogsstyrelsen har bestämt att skogsägare behöver ta betydligt större ansvar än tidigare för att inte hota fågelarter vid avverkning. Det är inte längre bara fåglarna som ska visa hänsyn till det monetära värdet av deras nedhuggna boplatser som får finna sig i att de blir virke och fraktas till länder långt borta som redan huggt ner sin sista skog. Skogsbrukaren ska ta hänsyn till varje individ.
Hellre en fri fågel i skogen än tio i handeln.
Centern och Moderaterna tycker det stärkta artskyddet är dumt eftersom det ”bara” försvann 5-6 arter de senaste 50 åren. Vilket enligt dem visar att svenskt skogsbruk fungerar.
Hur skogsbruk nu har med en text om Doggerland att göra men allt har ju med allt att göra.
Klimatet ”händer” inte bara längre. Vårt uppeldande av skogar påverkar havsnivåerna. De nedhuggna skogarna påverkar fågel och djurlivet. Utan fåglar sprids inte frön och variationen av växtlighet som växer upp igen minskar. Minskar variationen av träd minskar artrikedomen av djur och fåglar. Och så vidare i denna nedåtgående spiral av desertifiering, för-ökning. Förödelsen som gått i spinn för att vi tror oss stå över naturens lagar.
Ja, jag må utmåla en dystopisk bild av framtiden men jag saknar inte tro. Jag tror av hela mitt hjärta på mångfald före enfald och att inte bara framåtanda utan även den som står bredvid och klagar behövs.
Liksom jag tror att långa snåriga texter, vilda skogar, otämjda älvar, lösa hundar och orensade rabatter behövs.
Diversity is the law of nature.
Jag får alltid höra att mina texter är för långa och hade mått bra av att kortas ner. Så att nån mer än Kerstin Holmer orkar läsa dem.
Men tänk om det inte är texten som är för lång utan ditt uppmärksamhetsspann som är för kort? Mobilskärmen för liten och tempot för högt.
Har du inte tålamodet att ta till dig en längre text så är inte denna essä skriven för dig. Fortsätt scrolla nyhetsnotiser och Memes. Jag vill inte nå ut med mitt skrivande. Jag vill nå in.
In i blommande dalar fyllda med fågelsång så stor att den slår ut all tankekraft, in i fågelflockar stora som skepp på radarn. Jag tror av hela min själ att regnbågens alla färger, känslor och konstnärlig frihet behövs.
John Widegren, M:s landsbygdspolitiska talesperson håller inte med mig om att saker och ting och träd och fåglar hör ihop. Han tycker att det är bra att nyckelbiotopsinventeringen, verktyget Skogsstyrelsen hade för att inventera höga naturvärden avskaffades:
”Men det hör inte ihop med det här, det har inte med fåglar att göra” säger han i en artikel i Svenska Dagbladet när han intervjuas om sitt partis motstånd mot stärkt artskydd.
Nähä. Så gammelskogar och nyckelbiotoper har inte med fåglar att göra. Fåglar bor i skogen.
Varför ska människan gå in i blåmesens hem och ställa till det, inte för att hon behöver vinsten för sin överlevnad utan för att hon vill maximera sin vinst och köpa en Volvo XC90 och den senaste versionen av Iphone? Det går att bruka skogen utan att kalhygga.
Min morfar gick in med yxa, såg och häst i skogen om vintern och tog de träd han behövde men skogen stod kvar. Blädning kallas det, att bara ta ut de största och grövsta träden. Han försörjde en familj på åtta på sin lilla gård. Alla hade vad de behövde. Barnen, hästen, blåmesen, grävlingen, älgen. En julklapp per barn och år. Enda gången morfar var utomlands var när han var inkallad vid gränsen under kriget och råkade skida fel och komma över till norska sidan. Mamma och hennes syskon hade en paradisisk uppväxt i den lilla gården vid Vätterns strand. De behövde inte åka nånstans eller ha massa grejor. De hade ju naturen. Blåbärsskogen, sandstranden, tallskogen, gäddviken, blomsterängarna.
Jag säger inte att man ska leva som man gjorde för 80 år sen. Jag säger att vi inte behöver så mycket saker som vi tror vi behöver.
Att konsumera oss ur klimatkrisen är en orimlig ekvation. Det kommer alltid uppfinnas någon ny planetfriendly mackapär. När ska vi bli nöjda? Vår girighet har ett pris: Andra arters liv, förutsättningen för vårt liv. John som inte verkar ha en susning om hur ett ekosystem fungerar vill kapa av den Widegren han själv sitter på. Det står honom fritt att tycka fåglar är onödigt. Men naturens rättigheter borde ha ett starkare skydd än vårt godtyckande.
Men nu har regeringen dragit tillbaka det där med att skogsägaren ska ta hänsyn till varje individ. Mänskliga rättigheter gäller inte djur för de är inte människor. Bara man inte torterar dem (med uppsåt) så kan man göra vad man vill. Meja ner fågelbon för att skaka fram pengar till en ny Tesla.
Per Svensson skriver i DN 6 mars om vad som kännetecknar en tyrann:
”Genomgående karaktäriseras han som en härskare som inte respekterar någon annan lag än sin egen vilja, sina egna intressen och sina egna begär. Hybris är tyrannens kardinalsynd; han sätter sig över gudarnas påbud och människornas lagar, låter sig inte hindras av moral och betraktar alla avtal och löften som provisorier som kan ignoreras om det gynnar honom.”
Byt ut människors lagar mot naturens lagar så ser vi oss själva. Jordens tyranner. Vi ser på djurens hem som Putin ser på Ukraina. Mitt. Den art som inte underkastar sig och står ivägen för mina personliga intressen giftmördar jag och kallar skadedjur/terrorist.
Vi sätter oss över naturens lagar och förväntar oss att den ska lyda oss för att makt truimfar rätt, eller att makt rent ut av är detsamma som rätt.
”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig” sa en vis person som levde i Mellanöstern för tvåtusen år sedan.
100 000 år.
Tvåtusen år sen är så länge sen att en vet inte om det här med Jesus är en saga eller sant. Ponera då att det tar ytterligare 98 000 år för att tidens tand ska oskadliggöra kärnbränslesopor.
Saga eller ej. Sant är dock att minsta lilla broder bi och syster slända har en bärande roll i ekosystemet som vi ingår i och vi har inte råd att förlora en enda till av dem vi redan tappat bort för alltid.
Antropocen, människans tidsålder som pågått sen den industriella revolutionens början på 1700-talet (eller kanske ännu längre sen när de stora skogarna började eldas ner för människans åkerbruk) är den geologiska epok där klimatförändringarna sker i direkt påverkan av mänsklig aktivitet.
Instant karma.
”Det vi gör mot världens skogar är bara en spegel av vad vi gör mot oss själva och mot varandra” sa en annan vis man som levde i Indien på 70-talet.
Vi bränner ner skogarna och bränner ut oss själva. Konflikterna kring de krympande naturresurserna tätnar. Haven som förr var fulla med fisk är nu fulla med flyktingar och plast. Vi bygger murar mot havet och mot varann.
Det sjunkna Doggerland ligger därunder ytan som en spegel av vår egen framtid. Med den skillnaden att då höjdes havsnivån på 120 meter av naturliga orsaker när inlandsisen smälte, idag smälter isarna på grund av våra handlingar.
Mänskliga aktiviteter är föralldel också av naturliga orsaker, vi är ju en del av naturen. Men ärligt? Höjda havsnivåer, artutrotning. En unison forskarkår pekar på konsekvenserna av vart vårt missbruk av jordens resurser leder. Har vi rätt att dra med oss andra varelser i vårt utvidgade självmord?
”Skillnaden mellan vad vi gör och vad vi kan göra skulle räcka för att lösa de flesta av världens problem” sa samma indier.
”När vi passerat Doggers bankar från fiskeflottan en hälsning vi få…”
Gamla Nordsjön med Harry Brandelius rullar ur mina högtalare när jag får ett sms från Susanna i Göteborg om en artikel om Rissets praliner i Hamburgsund. De pralinerna som just slit&slänghesitören Marcus bjudit mig på en gång.
Harry Brandelius som ler brett på omslaget till Gamla Nordsjön ser för övrigt exakt ut som Susannas pojkvän. Som var med när jag och Susanna mötte pralinkokerskan på badklippan utanför Heestrand i somras. Allt flyter samman till en enda stor flyttrål av trajectorer som korsas.
Jag slår upp tidningen och det står DOGGERLAND Gasette på ett uppslag. Nyfiken på vad som händer i Doggerland?
Jag bläddrar vidare och läser en artikel om hur man avslöjar en konspirationsteoretiker: Inget är som det verkar och allt hänger samman.
Jaha. Där fick jag. Är jag drabbad av en apokalyptisk konspirationsteori som manifesterar sig i just Doggerland som jag nu ser dyka upp från djupen som ett sjunket Atlantis överallt?
Nej. Jag är tyvärr inte tokig och Doggerland dyker inte upp mer. Det är vi som följer efter.
I en artikel i Dagens Nyheter kopplar vetenskapsjournalisten Karin Bojs ihop Doggerlands öde med vårt:
”Havsytans stigning accelererar. Mellan år 1900 och 1990 höjdes havet i genomsnitt lite över 1 millimeter om året. De senaste tjugo åren har havsytan höjts 3 millimeter om året. Det innebär att många människor kommer att få sina hem och jordbruksmarker översvämmade, på grund av våra utsläpp.”
Det skrevs 2015. Nu, sju år senare, höjs havsytan med 3,2 millimeter per år.
Den största konspirationsteorin är den att man kan göra vad fan man vill, det spelar ändå ingen roll för inget hör ihop. Att vi alla lever i varsitt egna Universum, inte i ett och samma, som så många tycks tro. It’s all in your head. Shanti, Shanti.
Jo, allt rör sig. Inget är beständigt. Men jag finns och du som läser detta finns. Och vi sitter i samma båt. Och den sjunker.
Archie Fishers the final Trawl, har gått på repeat i mitt huvud ända sen Patrik Wingård sjöng den på klimatbönen i höstas. Den bottenlöst blå elegin över fiskeflottan som höggs upp när fisken försvann.
Now it’s three long years since we made her pay Sing haul away, my laddie-o And the owners say that she’s had her day And sing haul away, my laddie-o
So heave away for the final trawl It’s an easy pull, for the catch is small
Then stow your gear, lads, and batten down And I’ll take the wheel, lads, and turn her ’round
And we’ll join the Venture and the Morning Star Riding high and empty towards the bar
… sjöng Patrik med sin milda röst i Bottnas kyrkorum, under Ivan Styffes votivskepp, dubbelkanoten som fraktar en lindad död vidare in i det namnlösa.
The final Trawl satte sig i mig för den berörde den stora sorgen i vår tid över allt som försvinner och aldrig kommer åter.
Det heter att fisken försvann fast det var ju vi som skövlade fiskebankarnas barnkammare och gjorde så det blev som det blev. Och rovdriften fortsätter.
När jag var barn var det fyra gubbar och en gumma som sålde makrill nere vid bryggorna vid Slottefjorden. Idag ingen. Storfisket har drivit ut småfisket. I frysdisken på ICA Skutan kan vi köpa billig odlad lax istället.
Varje år kokas och mals 25-30 miljoner ton vild fisk ner till fiskmjöl som används som foder i fiskodlingar.
Fram tills förra året tillsattes flamskyddsmedel etoxikin i fiskmjölet för att det inte skulle börja brinna i lastrummen när fiskmjölet fraktades över oceanerna till laxodlingarna.
”Sån skit, aldrig i livet att jag skulle stoppa i mig det” säger Jimmy som jobbat på norska laxodlingar.
Han snusar, dricker alkohol och röker. Jimmy är ingen militant renlevnadsman med andra ord. Men odlad lax skulle han aldrig ta i sin mun.
The final trawl går inte bara på repeat i hjärnan utan även i hjärtat. Känslan över att något essentiellt håller på att gå förlorat är stark. Måsskrin hörs inte över Slottefjorden längre. En och annan ser man men måsflockarna har gett sig längre ut. De håller till ute vid Väderöarna, säger Kjell-Åke, fiskaren som byggde sin egen katamaran för att komma hem snabbare.
Rakt utanför mitt fönster ligger Soteskär där lunnefågeln häckade fram till 70-talet. Hade det inte varit för Tryggö hade jag sett Soteskär med blotta ögat.
En gång när jag var barn och vi var ute med båten fick jag se den svartvita fågeln med sin exotiska papegojliknande orange näbb. Det var en stor händelse, för den sades vara utrotad här i Bohuslän då. Överfiske, oljeutsläpp, minkar, det gamla vanliga…
Nu kommer den tillbaka. Döda lunnefåglar, sillgrisslor och tordmular sköljer in över stränderna i vårvinterns stormar 2022. De har svultit ihjäl på sina boplatser i Skottland grund av överfiske och höjda vattentemperaturer.
Sillgrissla strandad i Sotenäs.
Aldrig har det funnits så lite fisk i våra hav som i dag. Över 55 procent av haven är utsatta för storskaligt industriellt fiske. FN:s jordbruks- och livsmedelsorgan beräknar att mer än 90 procent av världens fiskbestånd är överfiskade.
Tänk om det är som författaren och fågelvännen Jonathan Franzen säger, att loppet redan är kört. Att vi kan inte stoppa undergången och vad som finns kvar är att göra den så värdigt som möjligt.
Sing haul away…. frakta bort kuststäder, åkermarker, de sista lunnefågelkolonierna och vårt hopp. Ride high and empty towards the bar….
Och Patrik Wingård är undergångssångaren som ackompanjerar slutet av vår bygd så som vi känner den. Bottna går till botten under sången the final Trawl och No sadness in farwell.
Jag öppnar boken Soten och läser om Doggerland och myten om ett antediluvianskt jättefolk -alltså folk som levt före syndafloden. En folklig berättelse som förekommit på många orter i historisk tid.
Kanske det är vi som nu är det antediluvianska jättefolket. Före Syndafloden.
Vi är skövlande monster som trålar sönder jorden och livets barnkammare med våra harvar, plogar, gruvor, skördare, bottentrålar, borrar, sågar, flismaskiner och positiva tänkande.
Och snart är vi en saga all.
Snipp Snapp Snut så var sagan slut.
Nej. Det är inte slut. Det är här vår Bottnaberättelse börjar.
Sagor behövs. Liksom melodier. Fiolspel. Requiem. Elektroniska dansfester. Skulpturer. Broderier. Installationer. Improvisationer. Scenframträdande. Poesi. Målningar. Skulpturer. Hypnosarium.
Vi behöver trampa upp stigar, öppna upp kyrkorum, kura skymning och sjunga undergångssånger.
Vi behöver Vittnesbörd om vägs ände – på väg utan ände.
Att odla den uppmärksamheten som spirar ur stillhet är att skjuta nervsystemets rötter ner i andens källflöde.
Ja, det gör ont när pretentioner brister ut i ord, men det hjälps inte. Jag dödar inte fler älsklingar. Kom darlings. Sätt er i mitt knä. Allihopa.
Hursomhelst: Glöden över att källsortera och avstå fossildrivna bekvämligheter må emellanåt falna men en sak gör vi iallafall här med full kraft: Konst.
Här bearbetas det ständigt med den känslighet som behöver vara i oavbruten uppmärksamhet för att inte stagnera och hårdna. Sensibilitet som odlas och tas tillvara, inte avleds och negligeras, som skapar bilder, former, rörelser, melodier och ord som snuddar vid betraktarens känslor som hen gömt och glömt.
Alla människor är känsliga. Men konstnären erkänner det. Den kroniska Konsumenten försöker döva känslorna med saker. Krigsherren projicerar ut sina obearbetade smärtor på andra.
Att människan inte är i kontakt med sina känslor står planeten dyrt.
Faran när den stora vågen kommer förnimmer bara de subtilaste känslospröt. Kapar vi av eller bedövar sensibiliteten blir alla människans verk ett Frankensteins monster. En skapelse på hämndturné mot sin egen upphovsman.
Mänskligheten har med andra ord en del soulwork to do och det är på det området konstnären verkar. Ett arbete av absolut yttersta vikt.
Ivan Insisterar.
Jag talar nu inte om klimatkonst eller klimatteater eller klimatpoesi utan att sensibiliteten i sig är en motkraft i en allt mer mekaniserad, själlös och brutaliserad tillvaro.
Tänkandet och det så kallade förnuftet har ju inget värde om det inte har kontakt med själ och hjärta.
En bildad herre gav sina komplimanger efter att ha läst min essä om skogsskövling men la till att det här med skogsskövlingen är ju gammalt. Det har vi ju vetat länge. Avskogningen av länderna kring Medelhavet och så vidare.
Jaha. Vi har vetat hela tiden. Men varför har du inte gjort nåt då? Eller jag. Varför köper vi då den här livsstilen? Isåfall vet vi väl inte.
Nåt fattas. Kopplingen till hjärtat.
Vi har blivit som fucking maskiner i denna hjärnans tidsålder. Vi tuggar på och processar och följer våra inprogrammerade kodningar som om vi bara vore skapade, inte skapare.
Men konstnären kliver rakt ut ur det automatiserade och kopplar in sig på den intelligensen som ligger djupare än hjärnkontoret. Skaparkraften.
1897 skrev H.G Wells i novellen ”A Story from Stone Age”:
”Denna berättelse handlar om en tid bortom människans minne, bortom historiens början, om en tid då man kunde gå torrskodd från Frankrike /…/ till England. Då Themsen, bred och trögflytande, rann genom ett träskland för att möta sin fader, floden Rhen; rann genom ett vidsträckt landskap som idag ligger under vatten och som vi idag kallar för Nordsjön”.
Wells visste inget om Doggerland, det var inte ens upptäckt när han publicerade sin novell i tidskriften The Idler.
Landet bortom människans minne, som han kallade det, var ett land som fanns endast i hans fantasi, skriver Stina Barchan i sin essä om Doggerland.
Idag vet vi att Themsen rann ner genom Doggers marker och mötte Rhen. England och Tyskland. Sammanflutna.
Ett märkligt sammanträffande? Nej. Sammanträffandet är ingen slump. Äkta konst står alltid i kontakt med det gemensamma källflödet.
Allt är ju sammanflutet, isärflutet och sammanflutet igen i materians ständigt pågående omdaning och någonstans i vår dna finns det förmodligen minnen lagrade från andra livsformer före oss -eftersom vi är uppbyggda av material från föregående livsformer.
Det märkligaste vore ju om sammanträffandet inte skedde. Om alla människor vore öar och inte alls hörde ihop.
Utan kontakt med sin intuition åstadkommer konstnären på sin höjd dekorativa analyser. Men med själ och hjärta nås en djupare verklighet än den som går att se och ta på. Kontakten med det namnlösa. Som är förutsättningen för att byta spår, skifta horisonter och skapa något nytt.
”Förändring kräver våra hjärtan” (Anna-Lena Laurén)
Vi kan kämpa på tills vi stupar men utan koppling till själen blir våra handlingar meningslösa eller skadliga.
”Lyssna inte till er själ” sa Himmler i ett tal till SS.
Vart leder det? Till en kammare utan fönster med cyklon B och låsta dörrar.
Hade Himmlers överordnande Adolf Hitler kommit in på Konstakademien i Wien och kultiverat sin intuition istället för sysselsätta sitt intellekt som krigsstrateg hade kanske hans känsla för sammanhang utvecklats åt ett annat håll. Möjligen han hade nått en förnimmelse om Themsen, Seines och Rhens sammanflutenhet istället för att se jorden han levde på som ett enda stort slagfält.
”Det som har gjorts är historiens största vetenskapliga bedrift. Det gjordes under högt tryck och utan misslyckande” sa den amerikanske presidenten Harry Truman efter att atombomben släppts över Hiroshima. Då hade redan 60 000 människor dött. Vid det årets, 1945, slut hade 140 000 liv släckts i Hiroshima.
Än idag dör det människor på grund av den vetenskapliga bedriften.
Vi kan uppenbart kraftsamla oss och göra stora ting. Men vart leder det om vi inte bottnar i våra hjärtan och våra själar är på drift?
Jag går ner till brevlådan och där ligger ett paket med en svart babusjkasjal med röda rosor som jag ”råkade” klicka på när jag googlade hur babusjka stavades och jag bara ”måste” ha.
Den har flugits hit från gud vet var och gjord av vem. Av det låga priset att döma sannolikt en internerad uigurisk barnarbetare i nån av prylmordors östasiatiska fabriker. Made in China.
Hur hände det här? Jag är algoritmernas marionett. Jag skäms och jag skäms inte för att jag skäms. Det har blivit något av tabu att skämmas. Man ska älska sig själv och unna sig ’cause I’m worth it och så vidare härifrån till helvetet.
Men vem har sagt att jag är värd det? Produktplacerarna har byggt bo i mitt huvud. Där sitter de som gökungar och gapar efter ännu mera bakelser, fler sjalar.
Jag ska hädanefter se min skam i ögonen och höra vad den har att berätta för mig. Lösningen på skam och skuldkänslor är att ta ansvar, inte att förtränga dem.
Men kanske just detta klick på ”beställ” inte var så slarvigt ändå. En babusjkasjal är antagligen exakt det överlevnadsplagg som behövs nu.
Samma dag jag öppnar paketet och vecklar ut babusjkasjalen går Ryssland in i Ukraina.
Är ett 3:e världskrig den vågbrytare som krävs för att hejda den tsunamin av överflödiga prylar som en skenande kapitalism sköljer över våra tanke och ekosystem?
Det är lätt att fördöma Putins bestialiska brutalitet men svårare för oss att erkänna vår delaktighet i det som sker.
På AIS Maritime Traffic ser jag oljetankers härutanför som går från och till Primorsk, Kaliningrad, den ryska exklaven vid Östersjön.
De europeiska länderna pumpar in 285 miljoner dollar för olja varje dag till den ryska krigskassan. Vår fossilberoende shoppingkarusell tankas med ukrainares blod.
Trots det vill vi att hjulen ska fortsätta snurra till varje pris. Regeringen vill kompensera bilägare för höjda drivmedelpriser med tusen kronor oavsett om de behöver det eller ej.
När inte pandemin räckte för att få oss att ställa om kommer ett krig att tvinga oss. Att stå för sin egen energiförsörjning ger frihet från fossilberoendet. Och även hos den raraste kärnkraftsvännen kan tvivel uppstå när Europas största kärnkraftverk brinner efter attack av ryska trupper.
Är det verkligen en bra idé att placera ut kärnkraftverk i landet och göra oss så sårbara? Som öppna mål för de krigsinnade despoter som vill strypa ett lands energinät eller begå utvidgad självmord.
Men sol, vind och våg kommer ju inte att räcka på långa vägar! Nä, men lösningen ligger inte i en enda bred motorväg utan många små stigar.
Enkelhetens stig är en, att avstå några av de totalt onödiga obekvämligheter som vi dragit på oss. Vi till exempel kan ta tillbaka natten och släcka gatljusen som trots alla rön om ljusföroreningars men på fågel och djurliv och oss själva, poppat upp även här i Bottna. På köpet får vi åter den stora glädjen att vandra i mörkret under stjärnorna och känna att en är en del av Allt istället för att vandra avskuren stjärnhimlen i ett dystert kallt elektriskt sken som om en befinner sig i vilket tämjt villaområdes elljusspår som helst.
Vi kan täta våra fönster, bygga kallskafferier och till och med ta på oss en extra tröja för att slippa dansa efter den naturresursstarkes pipeline, den som har handen på olje och gasreglagen. Vi kan göra massa med saker. Om vi vill. Se på Robert Oppenheimer, se på Elon Musk. Man kan om man vill. Men vad behöver vi nu? Ut i rymden eller tillbaka med fötterna på jorden?
Till skillnad från slutsatsen i texten ”Rädda jorden eller föröda den” i detta nummer av Bottna Bulletinen, så är inte jag säker på att ett 3:e världskrig är det som orsakar absolut störst förödelse på jorden. Kärnvapen eller ej.
För mänskligheten, absolut, men för övriga arter, oklart.
I krig siktar vi ju in oss på varandra. I fredstid på alla andra arter. Krig blir en självreglering. Homo sapiens lämmeltåg, vår stora valstrandning som ett resultat av att vår arts inre kompass gått bananas (som för övrigt också hotas av utrotning. Bananer alltså. Monokulturer är svaga, svampangrepp starka.)
En del livsformer här på jorden tål ju uppenbarligen radioaktiv strålning. Przewalski’s vildhäst är åter siktad kring den förbjudna zonen i Tjernobyl. Den strålningsskadade zonen kring både Fukushima och Tjernobyl har visat sig blivit en fristad för den vilda djuren.
Men avskogning och den allmänna skövlingen vi bedriver i vårt mänskliga samoförstånd tror jag inte nån landlevande varelse klarar.
Människans fred gör större skada på naturen än en kärnkatastrof -som hon för övrigt också är ansvarig för.
I så kallad fredstid kan vi ostört utarma jordarna med det konventionella jordbrukets brutala och giftiga metoder. Trots att matjorden är helt nödvändig för mänsklighetens överlevnad är den inte skyddad.
Idag behöver vi äta åtta apelsiner för att få i oss samma mängd näring som våra far och morföräldrar fick av en apelsin. Det berättar Yogin Sadhguru när jag surfar in på hans sida i hopp om att få lite Shanti Shanti som omväxling till Vladimirs Boom Boom.
Men Shanti Shanti är utbytt mot mantrat Save Soil.
Varje sekund blir ett tunnland jord öken, säger Sadhguru.
Inget Love, inget Light, inget Levitera.
Det är sent på jorden. Inte ens mystikerna har tid för nöjen.
En pandemi räckte inte för att vi skulle stanna upp och fundera på vad som är viktigt i livet, beyond pleasure. Men ett krig inspirerar.
Nu går sättpotatisen åt som smör. Det är Putins fel säger de på Granngården.
It’s a mans world. Nu blir det en despot på dekis som får äran för att vi ställer om och tar oss ner på jorden igen efter decennier av flaxande och hjärnsnurr. Inte en påläst svensk flicka som gett oss alla fakta vi behöver.
De italienska trålarna har redan stoppat sitt fiske på grund av att Ukrainakrisen skjutit dieselpriset i höjden. Snart väntas räktrålarna här på svenska västkusten stanna kvar vid kaj. Bönderna har svårt att få det att gå ihop.
Under andra världskrigets bränslebrist hissade min farfar hissade seglen och kunde fortsätta frakta varor. Idag har vi gjort oss så beroende av oljan att Sverige stannar när det fossila bränslet tar slut. Båtarna har inga segel, seldon att fästa på hästarna är slängda, plogar och harvar har rostat sönder, jordkällarna rasat igen.
När Konsums datasystem havererade i somras gick det inte att handla.
Ryssarna har kvar sina datjor. 60 miljoner sommarhus där de flesta odlar nåt. Här i Sverige är vi inte ens hemma på sommaren, vi åker hit och dit, Spanien och Frankrike.
Här i Bottna är det faktiskt några stycken, men få svenskar vet hur man odlar sin egen mat. 200 år av fred har gjort oss så trygga att vi outsourcat livet och lagt vår försörjning i låglöneländers händer. Ett nytt stort krig gör slut på sötebrödsdagarna.
De har en förinställning i huvudet, jag ska visa dem ljuset i tunneln, rappar Shadowraze i den stenhårda Astral Step som ligger tvåa på både Rysslands och Ukrainas Spotifytopplistan.
Vetepriset är nu det högsta på över 30 år. Ukraina och Ryssland står för 30% av världens veteproduktion. När energileveranserna bryts, fabrikerna stängs ner, inflödet av drivmedel och livsmedel tar slut och Kunskapskanalen slocknar på skärmen får vi ställa om på riktigt.
Plötsligt förstår vi vad Lena Jarlöv och de på Kunskapskanalen pratat om hela tiden. Att Sverige måste kunna klara sin egen energi och livsmedelförsörjning i händelse av krig.
Broder, det här är en svår situation. Alla gränser var jävligt stängda. Du är på den här kartan – du kan inte gömma dig – du kan ses, rappar Shadowraze vidare i Show Down -Uppgörelse – som ligger etta på både Rysslands och Ukrainas Spotifytopplistor.
Vi förstår att det inte är en åsikt bland andra på en kanal man kan zappa bort för något roligare. Det Lena sa var inte bara ord. Det är sant.
Hennes ord har ett konkret samband med verkligheten.
Själar skriker i Stockholm, rappar Shadowraze vidare i Adaptive Strike. Topp tre på listan.
Man kan fortfarande välja glädje, det valet kommer alltid att finnas kvar, men man kan inte längre äta sig mätt. Hyllorna är tomma.
Oväsentligheterna plockas av oss lager efter lager.
Och längst in bakom livets alla varulager av onödiga tillsatser står en rysk gumma invirad i en svart sjal med röda rosor som enda skydd mot tillvarons snålblåst.
Hon har händerna i jorden, planterar sin potatis, bor med sina höns, tar hand om barnen och sår sina solrosor i dynghögen. Gumman som sköter sitt och dessutom tar hand om andras barn när deras vuxna gått åt i krig och katastrofer. Hon som bygger upp livet igen och igen och igen när civilisationernas strategier och maktpyramider kollapsat. Som ryska, och ukrainska, gummor gjort i alla tider.
Bakar bröd, kokar borstj, broderar rosor och berättar sagor för barnen.
Att det visar sig vara, inte de stora vetenskapliga upptäckterna eller att ”rätt” sida segrar i åsiktskriget som kommer att rädda oss utan modet. Mormodet. Mormoderligheten, den kvalitet i människan som envist erkänner att allt hör ihop och som strävar vidare mot alla odds för allas välfärd.
Ungarna ska ha sin gröt, kon sitt hö, hönsen grötresterna, åkerplätten gödslet, rabatten hönsskiten, småfåglarna smulorna och den sjuke grannen ett stycke bröd. Även han som sköt hennes katt. Även han.
Hon vars livsfilosofi går ut på, inte att ta så mycket hon kan av livet, utan ge.
Ja vad vet jag.
Bara att allt är sammanflutet. Att ingen människa och ingen tid eller plats är en ö. Och att nu har jag en babusjkasjal så jag är rustad för förändringens eventuellt bistra vindar.
Att jorden vår föda växer ur är våra förmödrars gravar och våra efterkommandes groddplats och de skördar en dag konsekvenserna av vad jag sått.
Det är inte karma, det är kemi. Livet är en kemisk process i en ständigt pågående dans där vi människor råkar ha möjligheten att vara medvetna om det och kan göra aktiva val.
Vi är human beings. Man säger inte tiger being eller bird being. Tigrar och fåglar agerar utifrån sina instinkter och har små möjlighet att göra medvetna val.
Vi har ett medvetande men när vi kopplar bort oss från det och beter oss som glupska automatiserade skördarmaskiner underlåter vi att använda vår arts unika kapacitet att vara jordens öga och uppleva all jordisk härlighet som trots allt ännu finns.
Lyssna inte till något annat än själen och hjärtat säger jag.
Och don’t lose your art.
Slut
PS: Och efter Slutet går livet vidare. Oklart hur. För mitt inre ser jag scavengereskadern stanna till ovanför Konstnärernas Kollektiv Verkstad, den första platsen som försvann under ytan när isarna smälte. De har ett tungt jobb med trålen. Något från det förflutna har fastnat. Vad kan det vara? Upp från botten i solljuset kommer en stor klump. Ett hjärta av sten.