Kavalleriet kommer att köra över dig, mjukhet ska rädda världen.
Om Margareta Ingelstam, motstånd, Marilyn Monroe och male meltdowns.
Reflektioner från en Bottna för Fredföreläsning.
”Är det bara kvinnor som är intresserade av fred” säger Helena Kretz när hon ser ut över åhörarskaran som samlats i Gerlesborgsskolans aula för att lyssna på Margareta Ingelstam som är inbjuden av Bottna för Fred. På varje bänkrad sitter en (1) man, resten kvinnor.
”Nej det verkar inte så” säger jag.
”De tycker väl lösningen är att meja ner allt motstånd med kulsprutan istället” säger Helena och luftkulspruteskjuter ner alla i lokalen.
Den metoden är ju frekvent använd i konflikthantering, i Ukraina inte minst, men den verkar inte ha lett till att konflikten närmar sig en lösning.
Föreningen Bottna för Freds medlemmar betraktar skjutmetoden med viss skepsis och är nyfikna på något annat. Därför ska nu Margareta som är f.d. generalsekreterare i Kristna Fredsrörelsen, berätta vad man kan göra istället.
Allt hon har gjort ska jag inte redogöra för i den här texten då det inte är ett referat utan personliga reflektioner kring krig och fred som väcktes under kvällen.
Men juryn till Martin Luther Kingpriset, som Margareta fick 2008, motiverar iallafall sitt beslut så här:
”Med outtröttlig entusiasm har Margareta Ingelstam kämpat för att förverkliga visionen om en värld utan våld, med speciell betoning på kvinnors rätt och möjlighet att verka som aktörer för fred och förändring. Precis som Martin Luther King Jr är hon övertygad om att insatser för fred och ickevåld måste förberedas genom utbildning och träning och att mörker inte kan besegras med mörker utan bara med ljus”.
Så sant. När Margareta i blå väst med fredsduva på bröstet kliver fram till mikrofonen strålar hennes ansikte av ljus och värme. Hon har levt länge men är inte gammal. 85 år ung. Hon har sett mycket men hon pratar inte om krig. Hon talar om fred och hur långt man kan komma om man är många och har rätt metoder.
Hon står där och strålar som en kärlekens bandvagn som mejar ner allt motstånd. Krig är mot Guds vilja och kvinnorna ska gå i täten.
Man ska sätta långsiktiga mål. Hur vill jag att världen ska se ut om 30 år? Just nu kanske det ser mörkt ut men ser man saker och ting ur ett långsiktigt perspektiv är förändring möjlig. Det ger hopp.
Och hopp ger lust till fredsarbete. Och fredsarbete skapar förändring. Som gör hopp och så vidare, vidare, vidare tills varje boja är bruten och alla vapen är smidda till plogbillar och vingårdsknivar.
Ja, den där sista raden var inte Margaretas ord utan min fria tolkning. Margareta är mer systematiskt lagd än profetisk. Att uppfylla profetiorna är mer angeläget än att predika dem.
Efter föreläsningen är det fika och prat i smågrupper.
Prat. Just det tycker en del att fred är. Särskilt män. Vilket de luftar när vi samlas igen och ordet är fritt.
”Jamen jag måste ju erkänna att jag blir glad när Ukrainarna tar ryssarnas fästen!” säger en.
”Ryssland måste sluta först med sin aggression -sen kan vi plocka in freden” säger en annan.
Margareta Ingelstam säger inget. Öga för öga, tand för tand -tills hela världen är blind och tandlös.
Jovisst, till slut orkar karlarna inte slåss mer, sätter sig i förhandlingsrummen och det blir ett våldsuppehåll som man kallar fred.
Men konflikten är ju inte löst bara för att man blivit bombarderad till utmattning utan den ligger där och pyr i människors minnen och sinnen och blossar såsmåningom upp igen och igen och igen…
Såvida nån inte löser det med Bomben.
Vi står nu här för ett sista avsked av vår kära moder Jord. Av big bang är du kommen, av big bang skall du åter varda….
Margareta måste ha hört dessa argument om våldets nödvändighet som en ständigt pågående tinnitus i varenda mötesrum hon varit i hela sitt liv.
Men jo, ska man inte slå tillbaka om man blir attackerad? Uppvuxen med tre bröder vet jag mycket väl att vända andra kinden till inte funkar i praktiken. Och det vet de också.
Om man inte slår tillbaka blir man förnedrad och av med allt sitt godis.
Och visst känns det uppfriskande att slå tillbaka! Klippet när en glad ukrainsk soldat sätter på Fortunate Son medan han skjuter iväg en C90-CR raket mot ryssarna har gått på repeat också hos mig.
Men det är skillnad på en skärmytsling mellan syskon och spänningar mellan konglomerat av kärnvapenationer.
När min lillebror skulle ta med sig kniv till skolan tog föräldrarna den från honom. Tänk om han skulle tagit med sig en yxa? En kulspruta? En atombomb? Med de vapen som dagens militärmakter förfogar över kan man inte strida sig fram till en lösning utan oerhörda förluster i människoliv och liv i allmänhet.
Men så är det där pacifistiska dilemmat. Vad gör man när man attackeras av psykopat? Vända andra kinden tills hela världen är kindlös?
En psykopat bemöter ett medmänskligt beteende med att skövla vad som skövla går. Kärlekens bandvagn sliter den rasande björnen i stycken.
Ur ett ickevåldsperspektiv ska man visa varje människa respekt och se alla i konflikten som medmänniskor. Att vägra skada eller förnedra människor. Använda epitet som psykopat (även om hen är det) är med andra ord inte till gagn för freden.
Och tänk om det inte är Putin som skapat kriget utan kriget som skapat Putin?
Båda hans föräldrar upplevde Nazitysklands 900 dagar långa belägring av Leningrad under andra världskriget. Umbäranden för de instängda Leningradborna avskurna bränsle och förnödenheter var obeskrivliga. Med temperaturer ner till minus 30 grader, bröd mest bestående av sågspån, soppa kokt på råttor och tapeter och stek på döda människor. En miljon människor dog under belägringen. Hans mor överlevde men inte hennes barn. Vladimirs äldre bror Viktor dog i difteri. Hans far som var soldat skadades svårt.
Hans mormor dödades av ockupanterna i Tver. Två av hans farbröder dog och två morbröder försvann i kriget.
När andra världskriget var över hade 26 miljoner sovjetmedborgare dött. Minst.
Vladimir föddes först sju år efter krigsslutet men att krigstrauman går i arv är känt. Omständigheterna hans föräldrar och alla i hans omgivning levde under bäddar inte för trygghet och tillit.
Han började tidigt med kampsport och var fast besluten att göra karriär i KGB. Det enda man kan lita på är att man inte kan lita på nån.
Andra världskriget är över men krigstraumat lever fortfarande kvar i Putins sinne när han upplever sig vara omringad av nazister från alla håll. Av Nato, javisst, men nazister? Det är ju uppenbart för vilken hobbypsykolog som helst att han projicerar ut Rysslands obearbetade krigstrauma på omvärlden. Och omvärlden svarar lydigt på projiceringsspelet med vapenskrammel.
Jag försvarar såklart inte Vladimir Putins livsval med att han haft en tuff uppväxt. Att halva släkten dog i belägringen av Leningrad är ingen ursäkt för att förgifta poeter och invadera grannländer. Men om vi inte intresserar oss för att förstå krigets psykologiska mekanismer utan bara fokuserar på krigsstrategier så går vi aldrig till roten med problemet. Människans själ och hjärta, för hur det är ställt med dessa styr hennes handlingar.
Att våld föder våld är inte en klyscha, det är ett faktum. Adolf Hitler var också en produkt av krig, både i världen under första Världskriget och i hemmet med en våldsam far.
Att det sker så många skjutningar i USA har inte bara med tillgången till vapen att göra utan landets inblandning i så många krig världen över. Krigsveteranerna lider av psykisk ohälsa, missbruk och posttraumatisk stress och för över otryggheten till sina barn.
Att ryska män är så förtjusta i vodka finns det många anledningar till, förutom andra världskriget hade de Stalin, Gulag och några miljoner döda till. Det finns så mycket smärta att skölja och skjuta bort.
Gulag. En gång på filmfestivalen råkade jag se en film om Gulag. Jag blev traumatiserad utan att ens ha varit där. Mörkret var så kompakt och jag kunde inte säga att det bara var på film för det har ju hänt. Och händer. Än idag skickas misshagliga element till fångläger i Sibirien av ryska staten. Såklart Ukraina inte vill lyda under Ryssland.
Men även om man tycker att Ukraina har rätt att försvara sig så behöver det inte vara rätt. Vilken strategi hade orsakat minst lidande för Ukrainas folk? Utan väpnat motstånd hade de förlorat sitt land men också sluppit vara medskapare till den spiral av våld ett krig orsakar. Som i sig lägger grunden för fler krig. Självförsvar eller ej. Men bara för att man lägger ner väpnat motstånd ska man inte lägga ner sitt motstånd eller underkasta sig en orättfärdig regim. Underkastelse skapar inte fred utan bitterhet som till slut manifesterar sig i våld.
Och om våra drömmar och engagemang för att skapa en bättre värld hade sträckt sig lite längre än till att inreda våra egna privata dockhus och vi istället byggt en fredlig värld så hade en eskalering av konflikten kanske inte ens skett.
Drömköket, det är jävla skitdrömmar skrev Nina Björk i en krönika i Dagens Nyheter redan för 15 år sen. Världen brinner och vi ska drömma om köksbord.
Vi har byggt ett samhälle där vi måste vara missnöjda med gamla köksbord och ärvda kusinkläder till barnen. Vi har byggt ett samhälle där vi måste drömma om isskåp och dressingrooms. Vi har byggt ett samhälle av skitdrömmar.
Men just det. Vi drömmer ju om gemensamma bord. Vi bygger ju rum för det här i vår bygd. Margaretas man Lars Ingelstam var och pratade på Café Existens i ämnet redan för flera år sen. Och nu är ju hon här. Hur bygger man då en fredlig värld?
Margareta Ingelstam har identifierat tre olika sätt man kan bemöta förtryck, orättvisa och våld på.
- Förbli passiv och ge fortsatt utrymme åt ondskan och våldet.
- Reagera aggressivt eller med motvåld -och bli en del av våldets dynamik.
- Tydligt visa sin egen ståndpunkt och möta våld med ickevåld -och därmed införa en ny dynamik.
Ickevåld ska alltså inte förväxlas med passivitet och underkastelse. Att inte göra motstånd utan foga sig för diktatorer, nationellt såväl som privat är att ge rum för dem.
Martin Luther King Jr sa att Ickesamarbete med ondska är lika mycket en moralisk plikt som samarbete med godhet.
I början av kriget i Ukraina syntes nyhetsrapporteringar om ukrainska ungdomar som mötte de unga ryska soldaterna med respekt. Tränade som de var i orangea revolutionen med ickevåld kunde de bemöta sina motståndare, inte som fiender utan som de människor de faktiskt är bakom sina order och propagandagrumlade sinnen.
Även om hela länder dras med i krigspsykosen så är de allra flesta soldater inte psykopater utan vanliga, normala människor i en svår situation. Människor kan man påverka.
En rysk soldat fick vatten och hjälp att ladda sin telefon så att han kunde ringa hem. Han ringde till sin mamma och grät. ”De sa vi bara skulle på övning. Men så hamnade vi här. Och de vill inte ha oss här.”
Ickevåld eller artellerield? Vilken metod hade haft mest effekt på ryssarnas stridsmoral? När någon bemöter en med respekt är det svårt för en normal människa att fortsätta aggressionen -som kanske inte ens är ens egen utan en beordrad sådan. Ett leende är avväpnande men en gevärspipa triggar.
Ja, le du, men tvedräkten är krigets uniform, lika för alla sidor. Varför ska man gå krigshetsarnas vilja till mötes och klä på sig den? Vi mot dem. Ont och Gott. Att ta till våld, då spelar man ju tvedräktsivrare i händerna. Oavsett vilken sida man står i kriget så deltar man. Muckaren, vansinnet vann.
När världen upplevs som kaotisk blir människor rädda och rädda vill ha enkla svar och en fadersfigur som fixar allt. Krigets retorik är simpel.
Donald Trump fixar det, farsan Magdalena skyddar oss med sin stridsvagn och så Ulf Kristersson som får ordning på brotten med mer poliser och upprustning. Nu kanske någon rycker till för att jag sätter Trump och svenska politiker i samma båt. Men det är ju just det svenska politiker själva gjort genom sin ansökan till Nato. Om två år är det val i USA och Trump kan bli president igen. Så bra då, den första amerikanska presidenten som inte startat ett krig på flera decennier, säger den påläste.
Kriget mot naturen intensifierade han genom att skrota de miljölagar han kunde och lyckades nästan få till ett inbördeskrig. Vara i säkerhetsallians med Trump och Erdogan känns inte ett dugg säkert.
Polarisering är krigets ande som blåser sin vind i vansinnets segel. När vi bistår Nato med luft, hav och landrum för militära övningar och skickar vapen till Ukraina hjälper vi till att hissa det seglet.
Genom att rusta upp signalerar vi att vi är rädda. Fast världen behöver verkligen inte mer rädsla, vad vi behöver är styrka och mod.
Med kärnvapen i världen är ökad spänning mellan nationer och allianser en komplett livsfarlig seglats. Inte som förr när det bara var livsfarligt.
Man offrade en eller två generationer i kriget, nån vann, nån förlorade, marken drack de ungas blod, det växte vallmon över slagfälten och livet gick vidare.
Det finns en anledning att fredsrörelsen är stark i Hiroshima, som nu kallas Fredens Stad. Två anledningar. Nagasaki atombombades också.
Fasorna som drabbade dessa städer efter kärnvapenattackerna är ofattbara. På baksidan av Margareta Ingelstams blå väst flyger en flicka på en pappersfågel och kastar ut blommor i luften. Papperstranan är fredsrörelsens symbol i Japan och mot atombomben. Till minne av den strålskadade flickan Sadako Sasaki som vek över tusen papperstranor inspirerad av japansk legend som sa att den som vek tusen papperstranor skulle få sin högsta önskan uppfylld. Hennes önskan att bli frisk infriades tyvärr inte.
Sadako, dog 25 oktober 1955, 12 år gammal. Liksom så många andra japanska barn i atombombssjukan, leukemi. Sviterna av att ha utsatts för det svarta radioaktiva regnet som föll efter att atombomben släppts.
Det är väl just för att lidandet som orsakades av atombomberna är ofattbara som svenska regeringen så aningslöst klänger på Nato. Inget psyke förmår omfatta vidden av vad ökad spänning i en kärnvapenrustad värld i slutänden leder till. Slutet.
I Tyskland försöker man sona de ohyggliga brotten som begicks i landet under andra världskriget genom att motverka nazism. USA som skapade atombomben borde skämmas för vad de drog in i världen, både i konkret lidande och spänningar. De borde vara de första att bli en kärnvapenfri nation. Men de lider av nån slags disocciation där de är frånkopplade ansvaret för sina egna handlingar.
I Marguerite Duras Hiroshima min älskade säger fransyskan som besökt staden och vandrat runt på Fredstorget och museerna: ”Hur kan man vara okunnig om det?…”
Hennes älskare, japanen: ”Du har ingenting sett i Hiroshima, ingenting.”
Har man inte varit med om ett kärnvapenkrig fattar man inte. Då kan man ha sin stolthet, sina ideal, sin fana, sina smarta strategier och tycka att freden den tar man in sen, efter kriget. Men nuförtiden finns det inget efter 3:världskriget.
Gasugnarna, gasugnarna ropar vän av väpnat motstånd. Ska man verkligen tillåta de grövsta skändligheterna mot mänskligheten utan att sätta sig till motvärn?
Nej, det ska man inte tillåta. Men lösningen är inte mer skändligheter. Lika lite som att det går att bota alkoholism med sprit eller hälla gift på utsläppen för att få en renare jord.
Kommer en diktator dragandes med Katla för att förslava oss är inte lösningen att ge sig längst in rädslans mörka berg och dra fram en till dödssprutande drake för att med hjälp av den försvara vår frihet.
Vad vi behöver är att väcka vår egen eld, vår egen mänsklighet, inte förlita oss på drakars kraft. Jorden behöver vårt courage. Inte bara rage.
Coeur som i hjärta.
Vid st Edmund Pettus bridge, Alabama, blev fredliga medborgarättskämpar, kvinnor, barn, män nedklubbade av vit delstatspolis den blodiga söndagen 7 mars 1965 när de skulle marschera från Selma till Montgomery.
Det brutala våldet de utsattes för väckte människors sympatier och opinionen vände till Medborgarrättsrörelsens fördel. Ickevåld som metod var betydligt mer effektivt än om de som Svarta Pantrarna bejakat självförsvar och att bära vapen. Då hade söndagen blivit ännu blodigare där på bron fast utan någon nämnvärd seger för saken i sig.
Ickevåld handlar varken om att stå i givakt eller kollapsa. Det handlar inte om att slå tillbaka eller vända andra kinden till.
Ickevåld handlar om att möta den andres blick. Och vinna över motståndaren på sin sida. Inte vinna över.
”I will conqueer Moscow” kallade jag ett självporträtt jag gjorde för några år sen med mitt ansikte svävande över Vasilijkatedralens kupoler, en blinkning åt rysk homofobi vilket jag tyckte var lite fyndigt, men vid närmare eftertanke ganska barnsligt.
Det är lätt att säga att Putin är galen, men det kräver lite mer ansträngning om en vill nå förståelse nationer (individer, organisationer, kön, whatever) emellan istället för konflikt.
Polariseringen och paranoja sprider sig och det är dags att sluta reagera utifrån varandras vansinne och istället agera och söka det som förenar oss.
Hur i helvete kan jag glädjas åt att se den där videon på ukrainaren som skjuter iväg en raket mot ryssarna? Träffar raketen sitt mål innebär det att människor dör. Unga killar utskickade som kanonmat av makthavare med så förstenade hjärtan att de inte förmår värdera människoliv utom möjligen sitt eget. Och nu när det är slut på unga killar mobiliseras reserven. Nu ska även farfar och morfar dö.
”Big bosses will send you to the slaughterhouse, and bosses never give a fuck” sjunger den ryska rapparen Morgenshtern i den oändligt mörka ”12” tillägnat sin väns lillebror från Ukraina. Det var länge sen jag kunde se om ryssarna också lyssnar på den. Russias top 50 lista på Spotify är borttagen.
Jag går in på Ukrainas top 50. Murder in my mind ligger på 4:e plats. Helvetet tar mark i våra sinnen. Bit för bit.
Jag fattar inte varför vi ska censurera rysk kultur. Om de inte får ha yttrandefrihet där så kan de väl få ha det här. Det vi i väst påstår oss försvara.
Nu ska ryssarna inte få inresetillstånd till Europa heller. Skulle inte judarna få lämna Tyskland förrän de gjort sig av med Hitler heller?
Vara mot statens Rysslands agerande, javisst. Men när vi börjar betrakta ryska medmänniskor som fiender anammar vi Putinsk logik. Nazister och Ryzzar.
Och överallt det där Z:at sprejat. Z som i Zombies.
Jag minns i början av kriget när den ryska nyhetsredaktören Marina Ovsiannikovas ställde sig i direktsändning i tv och visade upp skyltar där det stod ”Tro inte på propagandan” och ”stoppa kriget”.
Hon bar ett halsband i gult, blått, vitt, rött. Ukrainas och Rysslands flagga i ett och samma halsband.
Såna symboler syns allt mer sällan. Nu bara den blågula bannern vid profilbilden, till stöd för Ukraina, mot Ryssland. Eller den ryska fanan om man är på den sidan. Polarisering och fiendeskapandet har lyckats. Vi hejar på med blågula flaggor. Slava Ukraina.
Och nu vill vi även hissa Natos blå flagga med kompassrosen fast det i själva verket är en compassionros vi behöver.
Hat liksom medkänsla smittar. Vad vill jag sprida -min stund på jorden?
För när man väl tagit till våld spelar det ju ingen roll om en gjort det i Godhetens, Frihetens, Rättvisans eller Guds namn. Man har redan klivit av den fredliga vägen och blivit en del av problemet, inte lösningen.
Zelensky som var smart, kvick och rolig ser mer och mer fyrkantig, sammanbiten, mörk ut. Han som var en människa har regredierat till hanne.
Tibets Dalai Lama flydde den kinesiska invasionen och satte sin exilregering i indiska Dharamshala och har ännu inte fått tillbaka sitt land. Eller sitt och sitt land. Vem kan äga ett land? Men han skiner som en sol.
Nä, jag vet, det var en kass jämförelse. De flesta flyktingar i exil skiner inte som solar i sina smutsiga tältläger härjade av hetta, kyla, sjukdomar och outhärdlig leda. Men poängen är att seger och styrka kan se ut på olika sätt. Även om man behärskar en hel värld är man ändå en fånge om man inte kan behärska sig själv.
Vilken strategi hade orsakat minst lidande för Ukrainas folk? Om Zelensky följt ungdomarnas initialt fredliga bemötande av de ryska trupperna hade han förlorat sitt land men inte heller bidragit till våldsdynamiken.
Såklart hade ryska pansarvagnar mejat ner kärlekens bandvagnar och de dött med blommor i sina händer. Men de ukrainska ungdomarna dör nu också. Fast med vapen i sina händer och andras liv på sitt karmakonto. För att inte tala om ryssarna.
Frågan är för vad man vill dö för, freden eller kriget?
Friheten. Det är den jag är beredd att dö för.
Lilla Tjetjenien stred tappert för sin självständighet gentemot stora Ryssland men på grund av sin våldsamhet drog de på sig terrorstämpel av omvärlden. Och så var ju omvärldens olje och gaskåthet angelägnare än mänskliga rättigheter för Borat*människor i konstiga länder långt borta.
Det hela slutade med att Groznyj blev världens mest förstörda stad.
I nyhetsklipp ser jag rasande ryska kvinnor som går ut på Moskvas gator och protesterar mot kriget.
”Jag är inte rädd. Jag är inte rädd för någonting” säger en av dem. ”Det mest värdefulla som de kan ta ifrån oss är våra barns liv. Jag kommer inte att ge dem mitt barns liv.”
”Tror du att det kommer att hjälpa? (att protestera)” frågar reportern.
”Det hjälper inte, men det är min medborgerliga plikt att uttrycka min ståndpunkt. NEJ TILL KRIG!”
Men det hjälper faktiskt. Om man är tillräckligt många. Oförvägna ryssar har kritiserat Kremls militarism och Rysslands olika krig i decennier. Poeten Dmitrij Bykov och oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj blev förgiftade, journalisten Anna Politkovskaja mördad, Pussy Riots medlemmar fängslade.
Var var alla säkerhetsivrande gubbar som nu hänger i NATO:s svarta kärnvapenspetskjolar och ropar efter fler pansarskott till Ukraina då?
Och för att klargöra: med gubbar menar jag inte en specifik biologi utan mindset. Vi har alla kvinnligt och manligt i oss och den manliga aspekten i vår sk civilisation har det varit överslag på sen jag vet inte när. Sverige har fått sin första kvinnliga statsminister. Vad händer? Hon regerar i knappt tio månader, poserar i pansarvagn och slänger in en Nato-ansökan utan att fråga folket om vi ska kasta vår 200-åriga neutralitetspolitik överbord, för att sen kliva av skutan Moder Svea som från att ha varit en friseglare nu ingår i en armada.
Hobbyfeminister problematiserar kring manspread, män som tar upp plats i det offentliga rummet genom att sitta bredbent, men tiger när militärismen breder ut sig i Sveriges riksdag. När det kommer till skarpt läge verkar de flesta inte tycka att kvinnokraft är nåt att ha, inte ens kvinnorna själva utan gör vågen för mandom mod och morske män.
I teorin viftar man med regnbågsflaggor och förespråkar andra ideal än machofilosofin. Men i praktiken lyder patriarkala normer som använder Hbtqi-personer, kvinnor och barn och deras förutsatta värnlöshet som förevändning att Sverige ska dra på sig uniformen och beväpna sig till tänderna, med atombomber om så krävs.
Fast det är ju just militariseringen, machoismen och de upptrappade spänningarna som hotar kvinnors, barns, mäns, hens, djurs och växters liv.
Västvärlden har betraktat Rysslands våld mot sina medborgare som man brukar göra när män misshandlar kvinnor. Så länge man håller det inom familjen och pucklar på ”sin” fru och ”sina” barn är det en privatsak man inte lägger sig i men ger han sig på grannen då blir det ramaskri. Om grannen anses respektabel vill säga. Borat kan han ju puckla på.
Vi har haft gott om tid på oss ta till åtgärder som stärker säkerheten på riktigt, det finns tusen papperstranor vi kunde vikt utan att gå med i en kärnvapenallians. Till exempel inte sålt ut vår elförsörjning till oligarker.
”Här kommer Putin att komma upp ur tunneln, som han håller på att gräva nu, när han ska ta Sverige” sa brorsonen redan för 10 år sen när vi åkte förbi Ryska konsulatet vid St Sigfrids plan -eller Röda torget som man säger på götebosska.
”Usch då. Det får vi verkligen hoppas att han inte gör” sa svägerskan.
”Göteborg är byggt på lera, det är därför vi inte har nån tunnelbana, det går inte att gräva sig hit” inflikade jag.
”Han får ta spårvagnen” sa brorsdottern.
Fast ett barn har kunnat se att Putin är destruktiv diktator har väldigt få av oss svenskar brytt sig så länge det inte drabbat vår inomhustemperatur.
I videon till den ovan nämnda raplåten ”12” sitter sångaren bedövad av droger tillbakalutad i sätet på en dyr bil och blir avsugen, likgiltig inför demonstrationerna som pågår på gatan utanför.
Kush, Cartier, Cash. Bunden av sin egen personliga njutning låser han ute resten av mänskligheten förutom den som han för tillfället använder som sexleksak.
När en skräckslagen kvinna och hennes son försöker rädda sig undan förföljare öppnar han inte den låsta bildörren. Blodet stänker mot rutan.
I slutet av videon vevar han ner den blodiga rutan och hans vän, producenten, Vladislav Palagin med en T-shirt det står Take your pill på håller fram en telefon och spelar upp ett meddelande från sin mamma i det bombdrabbade Ukraina.
Det är inte bara en bild av den bekväma ryssen som låter Putin hållas så länge den kan fortsätta med sitt medelklassliv. Det är en bild av oss. Alla piller av personlig njutning och bekvämlighet medelklassvensken har vant sig vid är på bekostnad av andra människors blod. För att inte tala om djurs. Vi står mitt i det sjätte stora massutdöendet av arter. Det senaste var för 65 miljoner år sen när dinosaurierna försvann. Utrotningstakten är idag mellan tio och hundra gånger högre än genomsnittet under de senaste 10 miljoner åren.
Lågprisflyg, lågpriskläder, lågprismat, låglöneländers slavarbete skövlar jorden och bygger upp pyramiderna av obalanser i världen och de som begravs under pyramiderna är slutligen vi själva. Det handlar inte om att skuldbelägga någon utan ansvarsbelägga.
Vi kan tycka att Putin är dum men så länge vi köper skiten, det fossila, gasen och orättvisorna så är vi medskapare till en farlig värld.
Läggs mer engagemang i att bygga Nordstream 2 än att stödja demokratiska krafter i Ryssland blir det såhär.
Lösningen är inte att skjuta på symptomen utan motverka sjukdomen som är likgiltighet.
Vi svenskar är så bra på att tycka att det alltid är nån annan. Rädda Amazonas, fast vi skövlar Sápmi. Men vi har ju inte ansvar för hur nån annan agerar bara hur vi själva lever.
Tja, vad gjorde jag själv när Pussy riot fängslades? Demonstrerade jag vid ryska konsulatet? Tog jag kontakt med vanliga ryssar och försökte skapa samarbete som jag vet han som satt ihop det här numret av Bulletinen gjorde och kom tillbaka till Bottna med nya vänskapsband, tankefrön och lökar han handlat av ryska gummor vid tågstationerna?
Nej det gjorde jag inte. Jag googlade Pussy Riot och konstaterade att det här var inte catchy. ”Ska de få gehör för sin sak så måste de ju göra bättre musik” och vevade så att säga upp den blodstänkta rutan på min privilegierade bubbla. Som om aktivism handlar om att ge mig bra underhållning.
De senaste åren har jag så smått börjat avzombiefieras och tycker inte längre att livet handlar om att dränka mitt dåliga samvete över orättvisorna i världen med underhållning/depression. Och jag inte är ensam om att tycka det är dags att gå samman som en värld.
Vid FNs generalförsamlings möte nyligen uppmanade 66 nationer om fred och vände sin vädjan till både Ryssland och Ukraina.
Den kongolesiska utrikesministern Jean-Claude Gakosso höll ett passionerat tal till alla världens länder om att sluta elda på lågorna i denna konflikt och lägga sin fåfänga åt sidan för att inte driva mänskligheten mot en oåterkallelig katastrof som Albert Einstein varnat för: Ett kärnvapenkrig blir det sista slaget som människor skulle utkämpa på jorden.
Andra länder som vädjade om fred var bland andra Kina, Indien, Indonesien, Bangladesh, Brasilien, Mexico och Ungern vilka representerar majoriteten av jordens befolkning. Om detta syns knappt något i våra vanliga medier då medielogiken bygger på att konflikt genererar intresse till skillnad från samsyn.
I juli utsågs en kvinna från ett stamfolk, lägre än kastlösa, till Indiens president. Hon har haft ett tufft liv. Inom loppet av sju år dog hennes man, hennes båda söner, mamma och bror.
Efter de sju svåra åren hade hon ju nästan ingen familj kvar att ägna sig åt så hon bestämde sig för att dedikera resten av sitt liv för att göra gott för världen. Och nu är hon som sagt president i ett land med över 1,38 miljarder invånare. Droupadi Murmu heter hon.
Har du hört talas om henne?
Vladimir Putin är en f.d. KGB-agent och president i ett land med 144 miljoner människor. Alla vet vem han är.
Han har gjort som förlorade själar gjort i alla tider. Slängt in en bomb så det är omöjligt att inte bli tagen i beaktning.
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst (Doktor Glas, Hjalmar Söderberg)
En urstark kvinna, i kontakt med sig själv, som samarbetar och inte ställer till bråk går däremot helt obemärkt förbi i nyhetsflödet.
När man slår på teven är det som att det enda val man har är det mellan att vara offer eller krigare. Orcher överallt. Man ser utbombade Ukrainska hus och massgravar och så vill vi ju inte ha det och herregud vad ska vi göra? Herr Erdogan please vi slickar dina fötter bara du låter oss vara med i kärnvapenalliansen Nato….
Men ibland glimtar de vanliga människorna till mellan katastrofrapporteringarna.
På ett klipp från de långa bilköerna vid Georgiska gränsen med ryska män på flykt undan krigstjänstgöring frågar journalisten den unga ryssen Alexander varför han inte vill vara med i kriget. Det är normalt, för varje människa (att inte vilja gå ut i krig) svarar han.
Vissa vill dock ha krig och de vill dra med sig resten av världen (förutom sina egna barn som de skickar utomlands) i det. Misery loves company.
Kliv inte ner i den gödselbrunnen. Skicka ner en repstege istället. Och absolut inte kärnvapen. Spänn av, rusta ner. Omvärdera vad styrka är. Inse att de riktiga krigarna genom historien alltid varit kvinnorna som stannade kvar hemma och tog hand om barnen, gårdarna, företagen och höll fred med sina grannar för de visste att vi som lever här måste samsas för att kunna överleva. Att styrka äger de som samarbetar och värnar livet. Att våld är det yttersta tecknet på svaghet.
I en patriarkal tankestruktur betraktas mjukhet som en defekt fast det i verkligheten är en styrka och i det långa loppet det enda hållbara.
Det livsstarka grässtråt som tar sig upp genom asfalten. Det lilla barnet som väcker vår ömhet och får oss att välja omsorg om livet för dess leendes skull. Det sköra, späda livet är det som segrar till slut. Hårdhet och rigiditet stelnar och spricker.
Det är inte romantiska fantasier, mångfald är livets lag.
Maskar och mikroorganismer som bearbetar jorden och bin som pollinerar träden är små men nödvändiga för vår överlevnad. Monokulturens enfald deserterar från livet. Bokstavligen, desertification, ökenspridning är ett av de största miljöproblem vi människor skapat.
Fysisk storhet är sällan en styrka utan ett problem. Dinousarierna dog ut för att de var så stora och inte kunde anpassa sig till förändringar. Fåglarna med samma ursprung som dinousarierna överlevde för de var små och lätta.
Kolossen Sovjet brakade samman och ryska pansarvagnar kör nu fast i sina egna truppers hjulspår av gamla vanföreställningar om rädsla och separation och att fred bara kan nås genom våld och hot.
Feminint kodade politiska värden som ödmjukhet, diplomati, nedrustning, mångfald -att se till helheten, inte bara delar av den, är en livsnödvändighet när vi nu lever under existentiella hot som klimatkris och kärnvapenkrig. För att klara klimatmålen behöver vi alla samarbeta. Med ryssarna också.
Martin Luther King Jr:s ord ”Det är inte längre ett val mellan våld eller ickevåld i denna värld; det är ickevåld eller icke-existens” har aldrig varit mer aktuellt.
Det är just vid aggression som det visar sig om den som kallar sig feminist tror på styrkan i mjuka värden -som mer än en glad trudelutt i Melodifestivalen, eller om hen också hemfaller åt machomyten -att det bara är Hells Angels, prinsen, riddaren, stridsspetsarna, kavalleriet, stålmannen, Katla som kan rädda dig.
De feminint kodade personerna måste kliva ur den offerroll patriarkatet gett dem och visa sin styrka.
Det verkliga offret är ju machomännen, offer för sin egen destruktiva tankestruktur som dessvärre drar med sig hela världen i sitt fall
Är det tillräckligt många som vägrar våld blir det en styrka mer kraftfull än elektricitet, a force more powerful than electricity, som Desmond Tutu beskrev det.
De kristna kallar det Andens kraft, Mahatma Gandhi kallade det Soul Force men det behöver inte vara nån mystik inblandad utan bara basal fysik.
Sätter man många värmeljus bredvid varandra kan deras lågor slå sig samman och bilda en jättelåga med starkare kraft en de enskilda ljusens sammanlagda värme.
Synergieffekter. Tipping Points. Eldstorm. Som engelska flygare skapade över Dresden och brände ner hela stan.
I offer/hjälte/förövare/narrativet var sådana illdåd något nödvändigt ont för att få stopp på Nazityskland. I eldstormen dog 10 000 slavarbetare som arbetade på Dresdens fabriker. Många var judar. Som man bombade för att rädda. Eller hur det nu var.
Narrativet om onda och goda i krig håller inte. Om man blir ihjälgasad och uppeldad i Auschwitz-Birkenau eller brinner upp i en eldstorm i Dresden är ju ändå same shit får man säga.
Jag är förvisso inte nån utrikespolitisk expert men jag är människa. Som människa vet jag att mänskligheten hör ihop och de krafter vi stödjer de blir också starkare. Även de krafter vi bekämpar har en tendens att växa. Därför är det logiskt att arbeta för fred om det är fred vi vill ha.
Om man inte vill det, utan drivs av hämnd och ett styvnackat rättvisepatos, nu ska de jävlarna få smaka på bitterheten i en kopp skållhet instant karma, fine. Jag förstår det.
Men säg då inte att du slåss för frihet och fred.
Tänk om. Tänk om en inte spelar med i patriarkatpokern vars regelverk bygger på dikotomin förövare/offer, styrka/svaghet. Om en vapenlös går emot våldsutövaren. Det är vansinnigt! Men vansinnigt på ett bra sätt!
Som Ronja när hennes far tillfångatagit hennes vän Birk för att tvinga ut Birks pappa och hans rövarband ut ur Mattisborgen.
Det där hoppet över helvetsgapet som inte tar parti för något av rövarbandet utan för livet själv.
Barnsagor och patos. Ja, fnys du, jag är van att bli avfärdad. Ända sen högstadiet på Tanumsskolan med antirasisteldsjälen Paul Carlsson som klassföreståndare har jag fått omsorgsfulla uppläxningar om vart mitt vapenlösa och ansvarslösa resonemang leder. Raka vägen till gasugnarna.
Och sen har det bara fortsatt med olika män som avfärdat mina argument om neutralitet och ickevåld. Till och med yogamästaren från Indien, med Patanjalis yogasutras, ahimsa, yogiskt jämnmod och så vidare i bagaget, har sågat mina fredliga argument:
”Du kanske ska åka ner till Syrien och prata med IS? Säga åt dem att sluta slåss? Tror du att de kommer att lyssna på dig?”
Jag har stor respekt för såväl politiskt passionerade högstadie- som yogalärare.
Men den största respekten har jag för mig själv. Och att jag bara är en liten del av livet som helhet. Och helheten är viktigare än mitt individuella liv.
En natt för länge sen när jag satt uppe och såg the Misfits, de Missanpassade, Marilyn Monroes sista film, hakade några ord i en dialog mellan Roslyn (Marilyn Monroe) och cowboyen Perce (Montgomery Clift) fast i mig och de har inte lossnat än.
”Knowin’ things don’t matter much. You got somethin’ a lot more important.”
”What?”
”You care”
”Whatever happens to anybody, it happens to you.
You’re really hooked into the whole thing, Roslyn. It’s a blessing.”
”People say I’m just nervous.”
”If it weren’t for the nervous people in the world, we’d all still be eating each other.”
Folk säger att jag bara är nervös.
Vore det inte för alla nervösa människor här i världen hade vi fortfarande ätit varandra.
Precis så. Sensibilitet som mänsklighetens starkaste försvar. Inte alla de där hysteriska männen som påstår sig bygga fred med skjutvapen och bomber.
När Roslyn förstår att cowboysen ska skicka mustangerna de fångat till slakt för att bli husdjursfoder skriker hon rakt ut.
Mördare, slaktare! Ni och eran jävla frihet och Guds land!
She´s crazy…
Hon är inte galen. Hon har inte tappat det. Hon har fattat det.
Marilyn Monroe har ofta blivit beskriven som ett offer. En naiv blondin exploaterad av olika män, inte som den starka, talangfulla skådespelerska hon var.
Män kallas logiska och rationella med sin självbehärskning i svåra situationer.
We’re all blind bombardiers, Roslyn,
We kill people we never even saw
I bombed nine cities.
Känslokyla är inte rationellt. Tårar, sorg och helig vrede är rationellt. Det bevarar livet.
Poeter och konstnärer har alltid betraktats som farliga i diktatorers ögon då de äger den sensibilitet som inte kan förhärdas till att acceptera brott mot naturen, vare sig den mänskliga eller icke-mänskliga, och har förmågan att uttrycka det.
När poeten Anna Achmatovas man Nikolai Punin satt i sovjetisk fängelse lyckades han en gång skicka henne ett brev. I brevet stod en mening som Anna sedan höll fast vid som en hemlig kod ”Förlora inte din förtvivlan.”
För i den stora sorgen bor den stora omsorgen som Harry Martinssons skriver i dikten ”Den stora sorgen” om hur naturens lagar är på väg att ställas över ända:
”Den stora sorgen måste vi alla dela. /Då blir den möjlig att bära./Den stora sorgen är den stora omsorgen./Den måste vi alla lära.”
Den som släcker sin sorg och anpassar sig efter våldet, om det så är mot människor eller mot naturen, släcker också sitt hopp.
Barns högsta önskan är nästan alltid fred på jorden. När de växer upp anpassar de sig efter värkligheten och skakar av sig så löjliga drömmar. Och så börjar de drömma om kändisskap, köksbord och kaptensvilla vid havet istället.
När de släcker sin sorg över det som är orättvist och fel släcker de sina hjärtan och något essentiellt inom dem dör. Kontakten med livet som helhet.
Arthur Miller som skrev de Missanpassade hade inte släckt sin blick och inser att västvärldens hårdkokta cowboys är de verkliga offren som behöver hjälp. Han vädjar till världen genom den femininet Marilyn representerar att vi måste mjukna om vi ska överleva.
För Roslyn har ju rätt. Att som karlarna fånga in och döda de sista vilda mustangerna är genuint fel.
Det som hänt med art efter art de senaste århundradena så länge den manliga erövringsprincipen rådit i världen. Machofilosofi och miljöförstöring går hand i hand.
Där kvinnorna är involverade i att styra samhället värnas naturen.
Synsättet att världen är nåt som ska erövras, conquer borde balanseras med det feminina, att omfamna, embrace.
Jag tror inte på ett matriarkat lika lite som ett patriarkat. Båda delarna behövs. Men den måste finnas en balans dem emellan.
Den som bryr sig om djur och natur måste vara mer än en gullig maskot för råskinn.
Veganism, cykling istället för flyg&bil, och kristet fredsarbete förlöjligas och anklagas för att ha pretentioner.
Jaha. Vad är det du har som är så mycket bättre än pretentioner? Ett hjärta av sten?
Det är hög tid att vi tar det som kvinnor för fred sagt i århundraden på allvar. Att vi tar oss själva på allvar. Vägrar spela med i offerrollen som ger maskulin våldsideologi tolkningsföreträde bara för att den kan skjuta ihjäl mig. Skjuta ihjäl mig är inte ett argument.
Jordens undergång är däremot ett argument för att det är dags att ta oss samman och kliva ur försvarsstrategernas logiska psykos och tillsammans med Margareta Ingelstam kliva ner i kärlekens bandvagn och meja ner allt motstånd mot själva livet.
Inte låta Roslyn ensam stå och skrika.
Ni är lögnare, ni är döda, ni kan bara känna glädja när ni ser något dö!!!
Och kvinnorna ska gå före.
Och för att inte måla ut mig själv som sexist, får jag ännu en gång förtydliga: Med kvinnor åsyftar jag nödvändigtvis inte personer utrustade med en viss sorts genitalier utan de individer som låter feminina värderingar vägleda sitt beteende. I Iran finns det kvinnliga moralpoliser som gladeligen pucklar på sina medsystrar för att de låter en hårslinga leta sig ut ur hijaben. Många iranska män är rejält trötta på förtrycket av det feminina och stöder helhjärtat sina mödrar, systrar och döttrar när de kastar slöjorna och ser fram emot att själva kunna klä sig mer ledigt och kanske till och med i rosa.
Fredrik Strage skrev en krönika i DN i våras att han inte hade lust att ta vapen för att försvara Sverige. Patriotism är de hätskas dygd sa Oscar Wilde. Och hätskt blev det i kommentarsfältet till den krönikan.
Män som vägrar våld kallas Pussys, fittor, svaga. De som bokstavligen är begåvade med sådana och förespråkar ickevåld döms inte ut lika hårt men avfärdas som naiva. Att de inte förstår sitt eget bästa utan behöver försvaras av machomän i militärgröna T-shirts.
Skuldbeläggande av fredsförespråkare ingår i militarismens strategi. Margareta Ingelstam blev klassad som säkerhetsrisk av Säpo. Vita fjädrar delades ut av brittiska kvinnor till män utan uniform med syfte att få dem att skämmas: Tjäna ditt land eller bär den här.
Jehovas vittnen och andra troende som vägrade döda hamnade i Nazitysklands koncentrationsläger med en lila triangel fastsytt på fångjackan. Pacifister och vapenvägrare en svart.
Norska och danska kvinnor som älskat en människa i fel uniform blev utstötta och fick löpa gatlopp efter att Tyskland fallit.
Patriotism anbefalles. Pro patria. Fädnerslandet.
Men det är inte en fadersfigur vi behöver och definitivt inte fler hjältar. Vi behöver samarbeta, med varann, med naturen, hitta vår plats i tillvaron utan att sabotera för vår egen existens.
Det heter att kvinnor och barn är mest utsatta i krig men det är ju en patriarkal myt för att rättfärdiga våldet. De som offras allra först i krig har ju alltid varit männen. De skickas ut som kanonmat och de som överlever kommer tillbaka krigstraumatiserade och driver runt i våra samhällen som tickande mentala splitterbomber ingen vill ha med att göra.
Manligt liv har genom krigshistorien haft väldigt lågt värde. Tuppar, tjurar, och soldater slaktas. Livgivarna går förvisso inte oskadda genom krig men deras liv skonas i större utsträckning.
Katyn, Srebrenica, Speicher-massakern och nu Butja där de flesta dödade var män.
”Jag vet att du inte kan förlåta mig, men jag ber om din förlåtelse” säger 21-åriga Vadim Shishimarin till änkan vars man han beordrades att skjuta. Han var den första ryska soldaten som ställdes inför rätta för krigsbrott i Ukraina.
Han kommer från en ort med få jobb och såg armén som en möjlighet. Nu är han dömd till livstids fängelse vilket iochförsig är peanuts i jämförelse med att ha mord på sitt samvete. Hade Vadim blivit en mördare utan att ingå i den militära strukturen? Förmodligen inte. Det är inte kvinnorna utan fäderna, bröderna och sönerna som först och främst behöver räddas -ur sin egen livsfarliga maskulinitetsfälla.
Vårt syfte här på jorden borde väl rimligen vara att älska och bli älskade, inte döda eller dödas.
För drygt hundra år sen flöt tusentals kroppar av de som nyss varit unga, levande män upp längs stränderna i Bohuslän efter att den tyska och engelska flottan drabbat samman i det stora Skagerackslaget mellan den 31 maj och 1 juni 1916. Sida vid sida marscherade kropparna av de tyska och engelska soldaterna upprätta i sina livbälten in mot kustbandet och begravdes av kustborna. Niotusen män dog.
Den sommaren var det ingen som ville äta makrill.
När jag var barn fanns det fortfarande de som mindes när vrakvikarna var fulla av döda kroppar. Jag tyckte det var så obegripligt att de kunde göra nåt såhär hemskt den tiden på året. När jorden och havet är som vackrast. Att de kunde åka ut på havet och rikta kanoner mot varann en majdag!! Varför de inte vek av, la sig i en solig vik och tog kaffe istället.
Är detta styrka? Är det mod? Är det trygghet?
Nej, upprustning och dit det leder: krig, ju bara är en enda stor male meltdown, manlig härdsmälta.
Det är inte mod. Det är strukturerad panik. Master minds finns det gott om här i världen, men med de kärnvapen och klimathot vi står inför måste vi ta oss samman och samarbeta.
När man var liten och slogs och förklarade sitt aggressiva beteende med att det var han som började sa mamma: Jag struntar i vem som började. Sluta slåss.
Världen behöver inte fler segrare.
Världen behöver fler mammor.
* Borat Sagdijev är nidbild av en kazakstanier spelad av brittiske komikern Sacha Baron Cohen i satirfilmen ”Borat” från 2006. Rollfiguren som gjorde mankinin, bikinin för män känd.
Text och foto Lisa Åstrand
(förutom fotot på de Missanpassande)