Jag får ett plötsligt begär efter äpplen från Ukraina. Och så hittar jag verkligen ett på nätet: Malus ’Ukrainsk Kæmpe´, ett buskäpple, som i trädgårdsbutiker sorteras in under Bärbuskar. På Blomstertorget skakar man på huvudet, vill inte kännas vid det, och på den danska plantskolan säger en vänlig man att Ukrainsk Kæmpe är slut för i år. Men det ukrainska äpplet finns alltså att få!
Varför nöjer jag mig inte med vårt svenska Aroma? Det lilla trädet som just i år givit oss ett tjugotal stora, röda äpplen. Måste kriget nu in och stöka också bland äpplena?
Äpplen kan leda till de mest besynnerliga handlingar. Som om det fortfarande växte på det Kunskapens träd som bibelns skapelseberättelse förtäljer om. En gång köpte jag till och med en lägenhet i ett trähus bara för att lukten som slog emot mig i porten omisskännligt kom från äpplen i vinterförvar.
Åt äpplen ägnade han sig på sin fritid, den bayerska prästen Korbinian Aigner (1883-1966) och med tiden blev han en kunnig pomolog, anlitad som rådgivare, samt president i Övre Bayerns trädgårds- och fruktodlarförening. Också dagspolitik intresserade honom. 1923 kom han att åhöra ett anförande av Adolf Hitler, något som gjorde honom till en försvuren motståndare till nationalsocialismen. Han angavs 1939, det var en arbetskamrat, Charlotte Gerlach, och nu tvekar jag om jag ska skriva ut hennes namn, det ser ju så oskyldigt ut namnet, men det är så det blir i krig, somliga blir medlöpare och förråder kolleger och grannar, andra blir motståndare och uppvisar ett ofattbart mod. Hon hade hört honom undervisa om det femte budet Du skall icke döda och hur han tydligt och på tvärs mot då gällande tyska lagar och regler kommenterat det misslyckade attentat mot Hitler som ägt rum bara några veckor tidigare. Hon måste i sin rapport ha skrivit ner exakt hur hans ord föll, för de finns bevarade och de lyder: ”Jag vet inte om man kan kalla det synd, det som attentatsmannen hade i sinnet. Men om han hade lyckats skulle kanske en million människoliv kunnat räddas.” I efterhand vet vi att den miljonen skulle bli många gånger flera, upp till femtio miljoner människor lär ha mist livet under andra världskriget, det krig som Hitler startade.
Korbinian Aigner internerades i koncentrationslägret i Dachau (Konzentrationslager Dachau) två mil nordväst om München. Vid sidan om dagarnas slavarbete odlade han under dessa år i fångenskap fram fyra nya äppelsorter i marken mellan två baracker, och han gav dem namnen KZ 1, 2, 3 och 4.
Sorten KZ 3, den enda som finns kvar, döptes offentligt år 1985 till Malus domesticus ´Korbiniansapfel´. Ett saftigt, aromatiskt äpple, som skördas från slutet av oktober och kan lagras in i april, maj. Det har stark tillväxt och låga anspråk och det står bra emot sjukdomar och skadedjur.
Den 29 april 1945 anländer en bataljon från den amerikanska armén till Dachau. Två dygn dessförinnan driver SS sjutusen lägerfångar ut ur lägret på en dödsmarsch söderut. De som inte orkar gå skjuts helt sonika ner, men Korbinian Aigner är stark nog att överleva och lyckas ta sig fots till Sydtyrolen. Där söker han skydd i ett kloster och så småningom kan han återuppta sitt ämbete som präst och, alldeles som före kriget, ägna sin fritid åt fruktodling och pomologisk rådgivning. Det är nu han tar sig för att samla in alla äppelsorter han kan komma över. Han målar av frukterna, nästan genomgående ligger de på målningarna två och två intill varandra, kind mot kind, och när han dör 81 år gammal lämnar han efter sig mer än niohundra vykortsstora äppelmålningar. Fyrahundra av dessa visas på Documenta 13 i Kassel, den stora tyska samtidskonstutställningen, som år 2012 har som tema Sammanbrott och återuppbyggnad, Zusammenbruch und Wiederaufbau.
Jag ser Korbinian Aigners äppelmålningar på nätet, konst som motstånd mot nationalsocialismen och som överlevnadsstrategi, jag följer via internet hela utställningen i Kassel, med dess utvikningar till Egypten, Grekland och Afghanistan. När det är dags för nästa Documenta åker jag till Kassel. Som om en doft av äpplen ännu skulle dröja sig kvar där. Som om väggarna på Fridericianum kunde minnas Aigners målningar. Det här året är G och jag två av de nästan niohundratusen människorna som besöker Kassel för att se utställningarna av samtidskonst.
Documenta, som äger rum vart femte år, var från början ett tillägg till en lokal trädgårdsutställning i Kassel. Den allra första Documenta år 1955 ägnades helt åt att visa den konst som förbjöds under Tredje Rikets tid, s k Entartete Kunst, konst som av det nazistiska Propagandaministeriets konstpolitiska organ bedömts som degenererande, omoralisk och fördärvlig och där konstriktningar och verk återfanns som vi idag är vana vid att självklart få ta del av på muséer runt om i världen.
Mytens äpple är annars ett stridsäpple. Under ett gudabröllop rullar Eris, tvedräktens gudinna, in ett guldäpple på scenen med påskriften Till den skönaste. En dispyt uppstår mellan gudinnorna Afrodite, Hera och Athena om vem som skulle ha äpplet, något som i sin tur och via flera konflikter leder till det långdragna och blodiga trojanska kriget.
Krig. Kriget tränger sig in mellan bokstäverna. Hur långt och hur länge kan ett stridsäpple rulla? Myten blir en spegel, en blick som ser oss och kanske ger möjlighet att välja eller, och troligare, pekar på hur ohjälplig och grym historien kan vara. Mer än tvåtusen år gammal är myten som säger: Se upp när äpplet trillar in! Det kan hända när det ska väljas vem som är skönast eller starkast, vem som ska besitta land. Eller bli Lucia.
I det nya landet längtar Kristina i alla år tillbaka hem till Duvemåla i Småland. Karl Oskar ser hennes längtan och skriver hem till Sverige efter kärnor från astrakanapeln vid hennes föräldrahem. Kärnorna kommer med posten och han planterar dem vid gaveln till deras hus i Nya Duvemåla, Minnesota, USA. Första gången trädet bär frukt är Kristina sjuk, hon tynar sakta bort där hon ligger. Karl Oskar kommer in till henne med ett stort och grant äpple och lägger det på täcket: ”Titta här! Dina astrakaner ä mogna!” Hon rör med läpparna vid äpplet, orkar knappt bita hål i skalet men hon håller det mellan sina bleka händer och andas in dess doft: ”Dä smakar som våra äppel. Våra äppel där hemma!” Astrakankärnorna utgör själva kärnan i Vilhelm Mobergs romantrilogi om smålänningarna som lämnar hemlandet för ett nytt liv på andra sidan Atlanten. Att det som kommer hemifrån och sätts i främmande jord faktiskt kan växa och ge ny frukt. Att det går att känna igen sig i något. Människans villkor. Emigranternas situation.
Så går tanken. Från äpplena i vår trädgård till kriget. Tanken tar vägen genom den grekiska myten, konsten och skönlitteraturen. Och så är den tillbaka här i dalen, där det lilla äppelträdet nu står och väntar in sin nästa aromatiska blomning. Hoppas vi.
Catharina Göransson
