Min mamma växte upp på en gård nära Vätterns strand. På kullar av sand växte det vackra starka tallar. Uppe i en tall brukade mamma sitta och njuta på kvällarna när solnedgången föll över Vättern. Och även hennes mamma, min mormor Elmy, smög ut från huset och alla barn och katter och hundar ner till tallarna ibland för att få sig en lugn stund. Men det är inte alla som njuter av fågelsång och tallsus. En del njuter mer av pengar som rasslar in när man mejat ner nåt och sålt. Lemundabolagets representanter fann glädje i all sand de kunde skopa ur sandkullarna och struntade i tallarna. Utbredelsen av den sortens kortsiktiga glädje har lett till att vi idag står mitt i den sjätte stora massutrotningen av arter. Men även om det kan kännas hopplöst så är inte skövling en naturlag. Man kan säga nej.
Såhär berättar mamma om när mormor räddade tallarna i Lilla Hals som gården hette.
”Sanden på stranden i Lilla Hals var känd för att vara så fin och de började ta av den för att tillverka glas. I en byggnad nere vid stranden sköljdes sanden innan den gick på räls ut till stora lastbryggan och skeppades vidare till glasbruken i Småland och ända till Ryssland. Sanden skickades till och med till Saudiarabien, trots att de har så mycket sand själva där. Men tydligen inte så fin som Lilla Hals-sanden. När jag var barn hade isen förstört den stora lastbryggan och man fraktade sanden med lastbil istället. En plattform av lastbryggan var kvar ute i viken, dit simmade jag och mina vänner på sommaren och låg och solade.
Det var bara det att om man tog all sand så fick man ju hugga ner den vackra tallskogen också. När mamma förstod att de skulle fortsätta ta sand från hela kullen och alla tallarna som växte där skulle huggas ner så blev hon förtvivlad. När hon en dag efter att ha varit i stan kom åkande genom allén ut till gården och såg att de tagit så mycket av sandkullarna att man såg sjön, ringde hon Naturvårdsverket och bad dem komma till Lilla Hals.
De kom ut och tyckte också att Lilla Hals natur med sina sanddyner och tallar var unikt och Lemundabolagen fick sluta ta sand där. Ingenjör Larsson på bolaget blev jättearg. Jag var hemma och såg när han stod och skrek på henne ”DET TRODDE JAG INTE OM FRU ÅSTRAND!”
Nej, det trodde han nog inte för både pappa och mina äldsta bröder Bernt och Sune jobbade för Lemundabolaget. Huset vi bodde i ägde inte mamma och pappa utan vi hyrde det av bolaget. Pappa kunde inte försörja hela vår familj på åtta personer med bara inkomsterna ifrån gården därför jobbade han för dem också.
Helt vit i ansiktet var han ingenjör Larsson, som Lilla Hals-sanden. Han var så arg att jag trodde han skulle flyga på mamma, men hon stod lugnt kvar, och när han hade skrikit klart gick han. ”Man ska bara hålla kvar blicken så brukar det gå bra”, sa mamma apropå hur man ska bemöta någon som är riktigt, riktigt arg.
Mamma var bara 1.58 m lång, om en vuxen karl gett sig på henne hade hon inte haft en chans. Hon fick ha styrkan i blicken istället. Det gällde att ha en stålblick. Innan hon gifte sig hette hon förresten Stål. Elmy Stål.
Tallarna fick vara kvar och vi med. Och grävlingarna som bodde i sanddynerna slapp också flytta. Pappa, Bernt och Sune förlorade visserligen jobbet men de fick andra jobb i samma bolag fast längre bort så de kunde inte gå hem och äta längre.
I sandkullen där de slutat gräva blev det kälkbacke. Vi barn tog pappas stora vedkälke och åkte på. Kälken var jättestor och massor av ungar fick plats på den. Där sandtaget hade varit gjorde min storebror Bernt en fotbollsplan. Där spelar Lilla Hals kamratklubb fotboll varje söndag än idag. Spelarna är i alla åldrar; från 5 till 81.
Därför är det en tall inristad på mammas gravsten. För här vilar Elmy Åstrand som räddade tallarna i Lilla Hals.
Berättat för Lisa Åstrand av hennes mamma Anita Åstrand.
Foto Lisa Åstrand
Texten är tidigare publicerade i Yoga-Mindfulness Sveriges Nyhetsbrev Yogapatrikā augusti 2023
