Han är min idol – tyst – idogt verksam – stark – när han rör sig i sin väldiga ateljé under en ständigt skiftande himmelskupol som häller ner ljus o färgsätter scenen där han både är scenarbetare , skådespelare o en del av skådespelet som är en rörlig iscensättning av formbygge under ljus. Materialet är levande-dött-vilande – sten, mineral. Och hans redskap är händer-hjärna , som styr o ställer komplicerade jättemaskiner, uppfunna o tillverkade av andra. Himmelskupolen vilar på de stenmönstrade rasbrantsväggarnas rundhorisont o skänker sitt ljusspel åt den ofrivillige konstnärens arbete med att sortera-bygga upp-flytta-rasera-sitt material och jag tänker på ett citat ur en bok jag just läst:
”Det är ljuset som är skaparkraften. Och kom ihåg skuggan är också en färg.”
”För livet var abstrakt obegripligt. Men liksom själva solljuset kunde fångas i de föremål det föll på kunde livet bara fångas som kärleken mellan människor. Kärleken var livet reflekterat.”
(Speglar av Jan Kjaerstad)
/ Kerstin Holmer
