Henrik Olsson, född 1975, uppvuxen i bruksorten Kyrkhult, Blekinge

Titel: Sounds Fiction #3

Teknik: Discokulemotor, stensågsklinga, kontaktmikrofon, högtalare, trumma, aluminiumfolie, ficklampa, vatten

Kanarieöarna, Gran Canaria, februari 1985
Det atlantiska havet kastade brusande vågor över vulkanöns askgrå sandstränder under min barndoms första och enda charterresa. Ett helt annat sorts vatten än de spegelblanka och av dy becksvarta sötvatten jag dittills badat i. Min uppväxts mörka insjöar dolde, i min fantasi, både vattensnokar, dyråttor folkilskna gammelgäddor och kräftor som nöps även om jag aldrig såg dem på riktigt och fastän det aldrig hände något farligt.

Men på Gran Canaria hände något för där var faktiskt vattnet farligt. På riktigt. En liten röd flagg i sanden varnade för underströmmar den dagen och jag som plaskade runt på det grunda lekte mig snart ovetandes allt längre ut på det djupa. När min pappa såg vad som höll på att hända hade jag redan dragits ut flera farliga meter. Och även om varje ytvåg kanske sköljde mig nån halv meter närmare land drog samtidigt underströmmarna ut mig till havs tre gånger så fort. Pappa tog sig ut, greppade min midja och kastade mej, trots att han själv inte alls bottnade, framåt i riktning mot strandens solstolar och parasoller. Sen simmade han ikapp och när jag just var på väg att sugas ut till havs igen, tog han tag och kastade mig framåt igen, en knapp meter i taget, igen och igen.

Mellan kasten kändes det som att hans fasta grepp höll ner mig under vattnet och jag förstod inte varför. Minns bara skräcken av att få den ena salta kallsupen efter den andra. Samtidigt drev vi mot en stenformation som reste sig vasst i änden av beachen. Efter en utmattande kamp mot atlantens krafter lyckades han ändå i tid kasta mig tillräckligt långt in på det grunda så att vi båda på darrande ben kunde stappla upp på land.
Denna omskakande händelse förevigades dessutom på romantiskt flimrande Super8-film. Far och son tumlandes runt i vågornas skum, en till synes solglittrande semesteridyll. Mamma vinkade och filmade glatt från stranden helt ovetandes om dramat som utspelade sig under ytan.

Vatten styr och ställer, sipprar in, löser upp, sköljer bort. Alldeles oskyldigt och alldeles hjärtlöst. Det börjar som en krusning på ytan.
Om vi har tur, kanske en liten röd flagg.