På NASAS foto ser Takkū eller Mortlock Island i Stilla havet ut som en förhistorisk ryggkota, en rest av något som levde på jorden för mycket länge sedan. Ön är en atollö som i sin tur består av tretton små öar och hör till Nya Papua Guinea. Länge levde öborna, ur en samtids synsätt, isolerade, dels för att atollen ligger som utkastad mycket långt ut i den väldiga oceanen och dels för att öns ledning länge höll strikt på besöksförbudet. När några bybor återvände efter sina studieår minskade dock motståndet och nu har både både forskare och filmare bevistat och i längre perioder bebott ön.

Vid millenieskiftet bodde runt 400 invånare på ön och framför allt har man livnärt sig på odling.

I sånger och danser bevarar folket minnen från sina resor mellan öarna, man färdades i smala dubbelkanoter, och det sägs att varje människa åtminstone för ett par decennier sedan kunde runt tusen sånger, de flesta från tiden innan européerna kom till Polynesien i mitten på 1800-talet. 

Takku-folkets sånger har traditionellt handlat om lyckosamma relationer. När jag läser detta hugger det till i hjärtat och i en intensivt upplyst spegling kommer frågan om vilka vi är, vad vi sjunger om och vad våra danser berättar? Hos Takkū har det sjungits om band mellan familjemedlemmar som skingrats och i tider av nöd och kris om förfäderna, de som på sin tid också löste problem och klarade upp situationer. Min sorg är den moderna människans över priset vi betalar för vår frihet och levnadsstandard, över avskurna rottrådar och den masskultur som i stället berättar vilka vi är.

/ Catharina Göransson